Det ekar tomt – var är USA:s ambassadörer?

Text:

Bild: Magnus Hjalmarson Neideman/TT

Personalen stod på rad. Några applåderade. Hunden Taco kämpade tappert för att hålla jämna steg med USA:s Mexikoambassadör Roberta Jacobson, när hon lämnade ambassaden som sedan sommaren 2016 varit hennes arbetsplats.

Jacobson slutade, precis som flera andra erfarna diplomater på senare tid, självmant. Andra tvingades bort, omedelbart efter att Donald Trump tillträtt som president. Att en nyvald president byter ut sittande ambassadörer är i sig inget konstigt.

[caption id="attachment_472290" align="alignright" width="150"] Roberta Jacobson, USA:s tidigare ambassadör i Mexiko. Foto: Rebecca Blackwell/AP[/caption]

Det som fick politiska bedömare att höja på ögonbrynen var att det inte verkade finnas en plan för vilka som skulle ersätta de sparkade sändebuden. Fanns det ens några rutinerade diplomater, frågade sig experterna, som ville axla USA:s alltmer ansträngda relationer utomlands?

Frågan är till stor del fortfarande obesvarad. I Mexiko, precis som på många andra platser runt om i världen, står de amerikanska ambassadörsstolarna tomma. Inte minst i Sverige där ingen har ersatt Azita Raji. Räknar man bort ambassadörsposterna vid olika internationella organisationer, står det i dag »vacant« bredvid 46 länder på amerikanska utrikesdepartementet.

Det är fler än vid samma tid under Barack Obamas styre.

– Det tar alltid lång tid att få nya ambassadörer på plats, men med tanke på att Republikanerna har majoritet i senaten borde det gå lättare, säger Dag Blanck, professor i Nordamerikastudier vid Uppsala universitet.

– Detta säger något om hur man från Vita huset ser på omvärlden och den skepsis som finns mot utrikesdepartementet.

Det är en besvikelse att posten, trots nära förbindelser mellan våra länder, har varit vakant i 19 månader.

För svensk del sägs ambassadörsfrånvaron inte orsaka något större huvudbry. I överbryggandet mellan USA och Nordkorea har kontakterna mellan regeringen och USA skett via amerikanernas chargé d’affaires, David Lindwall. Det har funkat utmärkt, säger folk nära Margot Wallström, och tillägger att hon sedan i höstas har haft ett tiotal direktkontakter med förre utrikesministern Rex Tillerson.

Men i andra delar av världen tryter tålamodet. Som i Australien där landet först tilldelades en ambassadör, amiralen Harry Harris, bara för att kort därefter stå utan när Donald Trumps intresse gled över till Koreahalvön. Från början var det tänkt att George W Bushs tidigare Nordkorea-rådgivare Victor Cha skulle fylla stolen i Seoul. Men han gick på tvärs mot Trump om hur Kim Jong-Un skulle pressas till lydnad. In kom i stället Harris.

»Det är en besvikelse att posten, trots nära förbindelser mellan våra länder, har varit vakant i 19 månader«, beklagade australiensiska Labors Penny Wong i The Guardian.

Australiensiska Penny Wong är besviken på att USA:s ambassadörsstol står tom. Foto: Binsar Bakkara/AP.

Tomt har det länge varit även i Bryssel. Att ha en skicklig diplomat i EU beskrivs som särskilt viktigt när Donald Trump drar sig ur kärnenergiavtal med Iran och hotar med importtullar. Men i förra veckan nominerade Trump en ny kandidat. Som vid första anblicken inte var helt olik honom själv: Gordon D Sondland, en stormrik hotellmagnat utan diplomatisk erfarenhet som under presidentkampanjen donerade pengar till Donald Trump. Men under ytan anas olikheterna. Sondlands föräldrar flydde nazismen i Europa, han älskar konst och har vid ett tillfälle tagit avstånd från presidentens hetsande mot flyktingar.

Om det hjälper, eller stjälper, hans karriär under presidenten som älskar att ropa »You’re fired« återstår att se.