Löfvens kris: som Juholts utan Juholt

Alla vet vad som ska hända. En olycka i slow motion. Aldrig har det känts så träffande: Socialdemokraternas dåvarande partiledare Håkan Juholt kallar plötsligt till presskonferens i hemstaden. Det är den 21 januari 2012. Fonden är en rulltrappa. Slipsen röd. Blicken kristallklar.

Nu går det inte längre.

Sedan följer internpolitiska turer som gör att Metallbasen Stefan Löfven väljs till ny ordförande på Fotografiska i Stockholm. Lika röd slips.

Samma röda färg. En helt annan logik.

Han skulle vara början på en ny epok. En bro från det som i grunden skakade socialdemokratin och påminde dem om sin egen dödlighet till en ny trygg och fast hamn.

Fördelarna med gamle hederlige Göran Persson kändes plötsligt så åtråvärda.

Man ska minnas att det är så det går till när Stefan Löfven tar sig från det pragmatiskt orienterade förhandlingsbordet till rollen som partiledare.

Samma röda färg. En helt annan logik.

2012, Stefan Löfven utses till ny partiledare för Socialdemokraterna. Foto: Anders Wiklund/TT.

Socialdemokraterna var inte skakade. Nej, det är att trivialisera. De var bokstavligt talat i chock. Det som hände i andra partier händer inte i socialdemokratin. Det här var något annorlunda. Dessutom, om det här kan hända oss – vad kan då hända mer?

Så kom Löfven.

»Han tog oss upp från Juholts bottennivåer och tillbaka in i Rosenbad igen«. Rösten är en, vid tillfället, lugnad partifunktionärs.

Tidpunkten? Någon gång 2014.

Det här är en organisation i posttraumatisk stress.

När jag ser det som sker inom socialdemokratin nu får jag känslan av att partiets kris handlar om något annat än att utspelen inte längre biter eller att man begått taktiska misstag.

Det här är en organisation i posttraumatisk stress som fortfarande påminns om det i sin ledares uppenbarelse.

Löfven har räddat Socialdemokraterna. Han tog dem ur krisen.

Men i ärlighetens namn, befinner sig inte Socialdemokraterna exakt vid samma punkt som S gjorde den där eftermiddagen på Fotografiska? Kanske borde Löfven ha sett sig som ett övergångsobjekt och inte slagit sig så väl till ro i rollen som partiledare.

Kanske borde partiet kommit längre.

Läs mer: Strid om S strategi: »Enough is enough!«

Text:

Toppbild: Jens L'Estrade/Anders Wiklund/TT