Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

I puritanernas land

Om svenskt förakt för gamla byggnader: I Venedig skulle man aldrig komma på tanken att riva ett gammalt hus.

Under en middagsbjudning häromveckan kom bordskonversationen snabbt in på ämnet Nobel Center. Dagen före hade Mark- och miljödomstolen stoppat detaljplanen på Blasieholmen.

Vi i motståndarlägret höll det för en styggelse att ersätta ett hus från 1800-talet med en monolit i glas och stål, mitt i den del av Stockholm som brukar kallas stenstaden. Kan sarkofagen inte läggas någonstans där inget behöver rivas?

Förespråkarna menade att Sverige håller på att schabbla bort en potentiell turistmagnet. En märkesbyggnad som skulle sätta Stockholm på världskartan. Jag har haft många liknande samtal och vid den här punkten på agendan brukar operahuset i Sydney nämnas. Så skedde också denna gång (men faktiskt inte Guggenheim i Bilbao, det andra »beviset« på att det går att bygga vackert och modernt). Om centret inte får ligga mitt i byn får det vara, resonerade de progressiva. Vi kom inte en millimeter närmare varandra.

Men centervännerna hade också ett annat argument, ett som alltid hörs i stadsbyggnadssammanhang när ett gammalt hus ska demoleras. Nämligen att det som står där nu är fult, dåligt och varken värt att bevara eller meningsfullt att renovera. Vi påmindes om att tullhuset på Blasieholmen varit bensinstation under en period. Och att det finns en trist parkeringsplats på tomten i dag. Dessutom sopcontainrar från skärgårdsbåtarna.

Fast den tankebanan saknar hållfasthet, anser jag. En byggnad med kvaliteter behöver väl inte förintas bara för att den är sliten? I Venedig skulle man aldrig komma på tanken att riva ett gammalt hus. Där renoveras fallfärdiga kåkar som har stått i flera hundra år. Vi borde kunna göra samma sak i Nordens Venedig. Och måste en öppen plats med bra läge bebyggas om den är skräpig och ogästvänlig? Den kan väl snyggas upp och göras till park? Eller promenadstråk med uteserveringar? Så som man gjort längs Strandvägen tvärs över Nybroviken. Att något är dåligt är knappast ett vägande skäl att byta det mot något annat dåligt.

Jag har länge tänkt på om den kompromisslöshet i stadsbyggnadsfrågor som finns i Sverige bottnar i ett kulturellt särdrag. Varför är Sverige det land i Västeuropa där man mest oreserverat har anammat Le Corbusiers modernism med dess förakt för kulturarvet? Där man under de senaste femtio, sextio åren har förstört trevliga, mysiga och fullt funktionsdugliga stadskärnor i en omfattning som bara kan jämföras med de skador som krig orsakat på andra håll. Och byggt fyrkantiga betonglådor i stället.

Efter den senaste Nobeldiskussionen funderade jag åter över detta. Och plötsligt kom svaret; några dagar senare i Lena Anderssons nya roman »Sveas son – en berättelse om folkhemmet«. Huvudpersonen, träslöjdläraren Ragnar Johansson, är född under tidigt 30-tal och så medelsvenssonsk och vanlig att inte ens antropologerna intresserar sig för honom. Med sedvanligt klar blick och laserskarp analys blottlägger Andersson den svenska folksjälen. Och i den bor en nitisk puritan med en glöd som inte anas förrän vid närmare anblick: Ragnar Johansson hälsar 60-talets rivningar av Norrmalm och Klara med tillfredställelse. Och en av få saker som tycks kunna få denne praktiske, noggranne, hederlige, återhållsamme och fyrkantige människa att fyllas med helig vrede är de bakåtsträvande skönandar och nej-sägare som protesterar mot rivningarna.

»Han avskydde dem, dessa nätt och jämt köttsliga människor som dyrkade allt som var oregelbundet, skevt och smutsigt och som nu demonstrerade, ockuperade och marscherade för att bevara gamla sneda murkenheter. Deras eteriska kroppar och självupptagna själar av porslin eggade honom till raseri där han satt framför tv:n och såg och hörde dem tala drömmande och långsamt men samtidigt gällt och förebrående om sådant de inte alls förstod sig på. Husbyggnation till exempel.

Hus var inte impressionistiska konstverk. Man byggde dem med vattenpass och vinkelhakar. Värdefullt var det som var snyggt och rent, fast och klart och tjänade den moderna människan.«

Jag är tacksam mot Lena Andersson för den inblick hon ger i en tankevärld som är mig främmande. Men jag förstår ändå inte hängivenheten till de räta linjerna och obrutna fasaderna. Den gör mig bara missmodig.

I mitt huvud är det vinklarna, vrårna, burspråken och överraskningarna som gör såväl byggnader och städer som människor intressanta. Sydneys operahus och museet i Bilbao är geniala just därför att de bryter med modernismen. De är organiska i formen, inte rätvinkliga.

Men det lär Ragnar Johansson aldrig kunna övertygas om. Inte Nobel Centers försvarare heller.

 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera