Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Vilken var den mest delade engelsk-språkiga nyheten om Sverige förra året?

Jo, naturligtvis den om att Zlatan Ibrahimovics ansikte pryder svenska tusenlappar.

En del av er har kanske lyssnat på de senaste instruktionerna från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap och har lagt en liten hög kontanter i en gammal kaffeburk, bredvid konserverna och torrskaffningen i skafferiet. Ni anar oråd.

Men andra av er följer antagligen de tidigare instruktionerna, som var att kontanter bara var till för kriminella och mormor. Ni anar ingenting, för det var länge sedan ni såg en sedel. Låt mig då ge lite hjälp på traven: det finns inga tusenlappar med Zlatan på. Den lockande rubriken »Zlatan Ibrahimovic immortalized on Swedish currency note« är missvisande, även om själva artikeln gör klart att det rör sig om ett pr-trick.

Den mest internationellt omdiskuterade svenska händelsen, då? Det var givetvis president Donald Trumps uttalande om det häpnadsväckande som inträffade »last night in Sweden«.

Så den mest spridda världsnyheten om Sverige förra året var alltså dels falsk, dels en av alla dessa tröstlösa kändisidiotier. Och den mest diskuterade svenska händelsen hade den egenheten att den inte inträffade.

Det är upplyftande information av det här slaget som Svenska institutet plockar fram och med dödsföraktande mod presenterar för oss skattebetalare. I veckan kom rapporten »Sverige i ett nytt ljus?«, som sammanställer en stor mängd undersökningar om »Sverigebilden«, detta hemska uttryck, under de senaste åren.

Ambitionen med rapporten är att ta reda på om bilden av Sverige förändrats. Därav frågetecknet i rubriken. Resultatet är – efter ganska många enkäter, diagram, statistiska analyser och tematiska studier – att det på det stora hela är samma gamla ljus som faller på Sverige. »Om det finns en trend när det gäller bilden av Sverige så kännetecknas den av stabilitet snarare än förändring«, är den officiella formuleringen.

Svenska ambassader världen runt kan nu använda den som säljande slogan.

Det världens folk associerar med Sverige är allt det vi tjatat om i snart hundra år, så snart någon utlänning varit oförsiktig nog att stanna till och fråga vad vi har på hjärtat: välfärd, social trygghet, jämlikhet. Ja, och så vet kineserna att vi tillverkar klockor. Antagligen gökur. Och saudierna, i vad som kanske är rapportens mest fantasieggande formulering, uppfattar Sverige som »alltför strikt och regelstyrt«. Det framgår inte om de saudier som tillfrågats bar burka. Inte heller om de nyligen piskats på något av Riyadhs mysigt avslappnade torg.

Men mestadels, om man läser en aning mellan raderna, är världens folk rätt lika indoneserna: för dem är Sverige »relativt okänt«. Svenska institutet trycker samtidigt hårt på att de som vet mer om Sverige också tycker bättre om oss. Fast det gäller inte riktigt våra grannländer, Norge och Danmark, som faktiskt fått en sämre uppfattning om oss på senare tid, på grund av vår idiotiska oförmåga att hantera migrationskrisen. Så det är som i de flesta relationer: man tycker bäst om varandra när man är distanserat bekanta. När man delar bostadsrättsförening, är det lätt hänt att sympatierna avtar.

Men det verkligt intressanta med Svenska institutets rapport är egentligen att den finns. Eller i alla fall att den presenteras som en undersökning som intresserar en bred publik, att den ger upphov till TT-telegram och större artiklar i dagspressen. Hela 85 procent av svenskarna, enligt en av rapportens alla undersökningar, instämmer helt eller delvis i att det är viktigt att människor utomlands har en positiv bild av Sverige. Och 75 procent instämmer helt eller delvis i att utlänningar har en felaktig bild av Sverige.

Jag har svårt att föreställa mig fransoser fundera någon längre stund över vad resten av världen tycker om dem. Än mindre oroa sig för att de stackars icke-franskarna kanske fått något om bakfoten. Engelsmän skulle njuta av att betraktas som underliga och bisarra. Danskar skulle garva och gå vidare. Polacker möjligen sucka.

Men vi frågar och mäter och redovisar och läser och funderar och oroar oss.

Vad tycker de om oss?

Bara tyskarna är lika ängsliga. De har sina skäl. Men vilka är våra?

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera