Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Veckans Fokus

Rapport från insidan av Bilderberggruppen

Jonas Bonnier berättar om sin upplevelse av Bilderberggruppen – maktens mäktigaste – och förvånas över att alltihop mest påminner om ett elitistiskt Jeopardy.

»Men menar du det? På riktigt? Bilderberggruppen? DEN Bilderberggruppen?«

»Ja. Alltså, det var inte så mycket att tala om.«

»Nej, visst«, och så en konspiratorisk blinkning och ett menande leende.

»Nej, jag menar det.«

»Annat än du deltog i ett möte med världens mäktigaste människor som bakom lykta dörrar avhandlade världshemligheter, gjorde upp planer för västvärldens civilisation ...«

»Nej, alltså, det var inte alls så det  …«

»Jag fattar! Jag förstår precis! Du får inte säga något, eller hur? Vissa hemligheter följer med en i graven.«

***

Somligt är cykliskt. För tjugo år sedan, liksom för tio år sedan och på samma sätt i dag tycks ett av svaren för mediebolag som ser intäktsströmmarna förvandlas från brusande forsar till sorgsna rännilar vara: konferenser. Tänket är detta: Med vårt starka varumärke, vår förmåga att nå ut och vår KOMPETENS startar vi en konferensverksamhet! Låt oss glömma vad som hände förra gången vi gjorde samma sak, nu är tiden mogen! Och när det första konferensprogrammet ska sättas ihop står medias sorgsna rännilar i fokus.  Målgruppen är given: folk som jobbar i media. Som förstås alla är oroliga eftersom forsarna har slutat brusa och därför anmäler sig till varandras evenemang.

Om jag backar bandet och minns hur det var under åren runt 2010: Då var jag chef för ett av Nordens största mediebolag och fick därför minst ett par inbjudningar i veckan om att delta på konferenser om digital omställning. Och nästan lika många förfrågningar om att prata på någon av konkurrenternas konferenser. 

Så när en assistent till en person som jag var ytligt bekant med och som räknas som en av Sveriges tyngsta industrialister – låt oss kalla honom Jakob – ringde upp och frågade om jag ville följa med på en konferens, tackade jag artigt nej. Vid den här tiden hade jag redan överskridit min livsdos av konferenser och dessutom hade assistenten nämnt vilken tid på året det handlade om: de första dagarna i juni. Den sämsta möjliga tiden under mitt yrkesår.

Jakob ringde själv ett par dagar senare. Det var första gången som han någonsin ringt mig, närmare bekanta än så var vi inte. Han berättade att det här inte var någon vanlig konferens utan en återkommande sammankomst som verkligen kunde vara värd besväret, lovade han.

Han nämnde namnet »the Bilderberg meeting« men – och såhär i efterhand rodnar jag – det sa mig ingenting. 

Sedan tog Jakob till det tunga artilleriet. Calle Bildt brukade hänga med, sa han. Carl-Henric hade varit där, och Urban. Svanberg och Bäckström. Kunde jag verkligen inte tänka mig att följa med? 

Jag kände mig förstås smickrad, men också överraskad. Som om någon från Postkodlotteriet hade knackat på dörren med ett gyllene kuvert. Eller, bättre: att ha blivit bjuden backstage på Operan efter en föreställning av »Don Giovanni«. Jag hade aldrig varit på Operan, lika lite som jag åstundat att få hänga med Calle, Carl-Henric och Urban, men jag fattade ju att det var en ära. Och jag svarade: Ja, kanske, men i början av juni? Var det i närheten av Stockholm?

Jakob skrattade och svarade att konferensen i år skulle hållas i Washington DC. Jag bläddrade i kalendern där ett föräldramöte i dotterns skola lyste rött, och suckade och tackade nej. När jag kom hem samma kväll och berättade för familjen om Jakobs vänlighet sa sonen, som uppenbarligen hört talas om den här konferensen, att jag verkligen borde åka.

***

»Vet du vad det är?« frågade jag förvånat. »Bilderberggruppen?«

»Alla vet«, suckade sonen, som vanligt besvärad över min okunskap. 

»Vad är det, då?« frågade jag.

»Det är det ingen som vet«, svarade sonen kryptiskt. »Det är ju därför du måste åka. Världens mäktigaste som träffas bakom lykta dörrar. Du måste åka.«

Jag tog ytterligare en titt i kalendern och ringde tillbaka till Jakob.

»Det kan bli lite snävt att vara där redan på morgonen«, sa jag, men undvek att säga att föräldramötet var skälet, »men om jag flyger från Arlanda på måndagen kan jag hinna till lunch?«

Jakob hade förstås inga synpunkter på detta.

»Ska Calle«, sa jag, och hörde att jag betonade namnet på ett onaturligt sätt, »också följa med?«

***

Vecka lades till vecka, månad till månad och juni kom allt närmare. I kalendern var det plötsligt bara ett uppslag kvar till den där konferensen, och som alltid ångrade jag mig. Varför inleda en av de stressigaste jobbmånaderna med en tvådagars-konferens i USA? Kunde jag dra mig ur? Men jag vågade inte. Inte för att Jakob skulle ha svårt att hitta en värdig ersättare, under våren hade aningen om att jag inte var den förste han frågat vuxit till en nästan säker visshet.

Men sonen skulle bli grymt besviken.

Så jag satte mig på planet till Washington på måndagens morgon, och kom nio timmar senare fram till en nästan tom flygplats. Fortfarande utan att veta eller ha tagit reda på exakt vart jag var på väg. Såhär långt efteråt förefaller det märkligt och nonchalant. Hur kunde jag låta bli att kolla upp Bilderberggruppen? Dels tror jag det berodde på att jag vid den här tiden i mitt liv ofta befann mig i olika sammanhang där närvaro var viktigare än innehåll. Dessutom hade jag utvecklat en teori om att ju otydligare förväntningar jag hade på en konferens, ju mindre jag lyssnade efter något specifikt, desto större var min möjlighet att höra det oväntade och verkligt intressanta. Kanske var det bara ett sätt att slippa förbereda sig?

Hur som helst, efter sedvanliga köer till passkontrollen följde jag skyltarna mot taxi. Konferensen hölls på ett Marriotthotell någonstans, jag hade adressen på ett mejl från assistenten.

När jag kom ut från bagageutlämningen väntade en man i en mörk kostym med mitt namn på en skylt, vilket överraskade mig. Det var i stort sett bara han och jag på hela flygplatsen. Jag gav mig tillkänna, han sa något om att jag var den siste att anlända, och ledde ut mig till en svart limousine. Det kändes lyxigt. Min senaste konferens hade varit på Yasuragin i Nacka, och då hade vi inte blivit hämtade med limousine.

Jag sjönk ner i det stora, luftkonditionerade baksätet och insåg att vi körde bort från stan, ut på landet. Det överraskade mig. Jag hittade mitt utskrivna mejl, frågade chauffören om vi verkligen var på väg till det Marriotthotell assistenten angivit, och han svarade ja.

Vi färdades i nästan en halvtimme. Skogarna och ängarna låg gröna och vackra. Det sprang till och med hjortar över ett gärde innan vi svängde runt en kurva och jag överraskades av folkmassan utanför ett par stora järngrindar. Mitt ute i ingenstans hade alla dessa människor samlats bredvid landsvägen under träden. Somliga hade suttit och legat i gräset och på kullarna, men när de fick syn på bilen kom de alla på fötter.

Sedan upptäckte jag plakaten och hörde att det skanderades slagord. Jag skymtade folk med megafoner. Exakt vad de skrek var än så länge omöjligt att höra in i limousinens kupé.

***

Bilen saktade inte ner.

Tvärtom körde vi rätt in i människohopen. Förskräckt skrek jag till. Det var dock inte första gången som chauffören gjorde den här manövern, och demonstranterna hade lärt sig att blixtsnabbt lämna plats.

Framför oss började de väldiga järngrindarna att öppnas, men medan vi väntade på att köra in slöt sig demonstranternas led omkring oss. På bägge sidor av de tonade rutorna tryckte sig folk mot bilen. De dunkade knytnävarna i biltaket och försökte rycka upp dörrarna som jag först nu upptäckte att chauffören hade låst. Det lyste hat i dessa angripares ögon, de gapande munnarna spottade och skrek och det tog ett par sekunder innan jag insåg att jag var orsaken till allt detta.

Det var mig de hatade.

Jag satt i baksätet och upplevde en märklig déjàvu. Inte för att jag någonsin varit med om det här förut, men hur många filmer hade man inte sett där en subjektiv kamera skildrade exakt detta ögonblick?

Nu var det på riktigt.

»You kill babies!«, hörde jag någon skrika som pressade munnen mot rutan, och i ögonvrån noterade jag att samma budskap fanns på en del av skyltarna och banderollerna som demonstranterna höll.

Jag?

Var det jag som dödade bebisar? Var det vad Bilderberggruppen gjorde? Jag längtade plötsligt intensivt efter ett föredrag av Martin Jönsson om digitala prenumeranter.

Så passerade vi grinden som omedelbart stängdes bakom oss, och sedan var vi på väg upp mot Marriotthotellet.

Hade jag hamnat fel?

»Eh, is this the ...« och jag läste innantill från lappen »... Westfield’s Marriott?«

»Yes, you have arrived at the Bilderberg conference«, svarade chauffören.

Hotellets lobby var tom när jag checkade in och omedelbart fick jag förklaringen. Konferensen hade redan börjat en trappa upp och hotellet var abonnerat, det fanns inga andra gäster där. Jag begav mig till mitt rum för att ställa ifrån mig väskan. Rummet låg på nedre botten, och precis när jag drog isär gardinerna till balkongdörren för att släppa in lite ljus passerade en beväpnad vakt med en schäfer i koppel.

Det var bisarrt. Jag öppnade dörren för att se vart vakten tog vägen, och rummet fylldes av demonstranternas skanderande nerifrån grindarna.

Under de två dagar jag befann mig på hotellet pågick demonstrationen dygnet runt. När någon öppnade ett fönster eller en dörr i det välisolerade, luftkonditionerade hotellet hördes hela tiden den ilskna folkhopen utanför som anklagade oss för att smida våra världsomstörtande planer. Ingen på hotellet låtsades om det. När jag frågade uppstod en pinsam tystnad som fick mig att låta bli att ställa frågan en andra gång.

Vad var detta? När jag i pausen efter den första sessionen smög ut ur den stora salen, där min plats funnits markerad med en namnskylt i bänkraden, googlade jag i smyg på mobilen. Efter ett par minuters läsning på 4chan och Flashback förstod jag: jag befann mig i epicentret av konspirationsteoretikernas allra våtaste dröm, den tillsammans med Illuminati kanske mest omtalade grupp av elitister som någonsin existerat.

Bilderberggruppen hade bildats 1954 och sedan dess träffats årligen. Knappt 150 representanter för »den globala makteliten«, som det stod på Wikipedia. Industrialister, affärsmän, politiker och en och annan mediemänniska. Drygt 30 personer roterade i en »styrkommitté«, och det var dessa som bjöd in årets deltagare. Vad jag förstod försökte man även med inbjudningarna rotera gruppen av deltagare (men den slutsatsen kanske berodde på att jag blev inbjuden en gång och aldrig igen)?

Ibland får man en känsla av att konspirationsteoriers tilltagande attraktionskraft har att göra med världens allt obehagligare och obegripligare utveckling. Liksom en religiös tro på att våra liv faktiskt är mer än vi anar, hoppas konspirationsteoretikerna att all den här obegripliga samhällsutvecklingen trots allt styrs av någon.

Det påstods, kunde jag läsa på min mobil, att Bilderberggruppen ville bygga upp en ljusskygg världsregering och göra befolkningen till slavar.

Och här var jag!

När jag återvände in i sessionen efter pausen medger jag gärna att mina förväntningar hade jackats upp ett par snäpp.

***

Bilderberggruppens syfte, stod det på den officiella Wikipediasidan, var att etablera en dialog mellan Europa och Nordamerika, men just dialoger var det ont om på Marriott. Jag återkommer strax till varför. Hur väl relationen mellan USA och Europa fungerade just då var det förstås ingen i rummet som kunde förstå. Tanken på en Trump som slogs för att omgärda den amerikanska marknaden med handelstullar och avfärdade klimatet som »väder« var lika avlägsen som ett Europa där brexit bara var ett av många exempel på en ny och skräckslagen nationalism. Kort sagt: Jag hade åkt på en konferens som var så långt före sin tid att den inte riktigt förstod hur relevant den var.

Och det förstod inte jag heller.

Jag förstod faktiskt ingenting.

Denna bittra sanning blev tydlig redan den första eftermiddagen, under EU:s ordförande Barossos långa anförande. När han var färdig efter en utdragen timme darrade rummet av upphetsning. Man var tvungen att ta en kort, improviserad paus, förmodligen för att alla skulle få vädra sina nya insikter.

Jag förstod ingenting. Vad hade han sagt? Som en flitig elev hade jag suttit med pennan redo att anteckna, men papperet förblev vitt och oskrivet. Allt jag hört var floskler. Klichéer. Diplomatisk försiktighet, balanserade uppfattningar som utmynnade i att slå fast  … ingenting. Hur kunde någon få ut något av detta?

Personen som suttit bredvid mig i bänkraden, en yngre britt som uppenbarligen var parlamentsledamot, tycktes vara av motsatt uppfattning. Han glödde av ener­gi och var på väg att dela den med någon som förstått lika mycket som han. Jag blev tvungen att fråga:

»Förlåt, men ... vad var det han sa som fick alla att gå i gång så väldigt?«

»Men hörde du inte?« frågade britten, snarare förvånad än nedlåtande.

»Nej, nej, tyvärr...«, sa jag och kände mig löjlig, som en pistvakt på en strand i Miami.

»Han sa ju inte ett ord om Argentina. Inte ett ord«, konstaterade britten, och fortsatte mot utgången, fördjupad i samtal med någon som var bättre värd hans tid.

Argentina? Det sa mig ingenting, eller åtminstone inte mer än detta: det var vad Barosso inte hade sagt som fått rummet att vibrera. Jag borde ha lyssnat efter det som inte hade sagts.

Okej, så om jag inte skulle förstå något av själva föredragen hade jag i alla fall chansen att nätverka, försökte jag tänka positivt när jag satt i min bänkrad under eftermiddagen och lät mig översköljas av politiska obegripligheter. Här fanns ändå chansen att gnugga mig mot makten och härligheten. Calle Bildt var visserligen inte på plats, men det fanns alldeles säkert ett överflöd av andra betydelsefulla och mäktiga människor som nästa morgon skulle låta croissantsmulorna regna ner i sina knän till frukost.

Tyvärr, insåg jag när jag spanade mig omkring vid frukostbuffén, var jag inte mannen att identifiera dem. Asiatiska industrimagnater, den internationella bankeliten och europeiska parlamentsledamöter var alla kritvita fläckar på min kändiskarta. För min del kunde det lika gärna ha varit en frukostmatsal fylld av Youtubestjärnor. Just vid den här tiden pratades det om Google Glass – ni minns, va? – och hur de skulle frälsa världen med sin inbyggda ansiktsigenkänning. Jag kommer ihåg att jag äntligen förstod vad den skulle vara bra för.

Okej. Henry Kissinger var där. Men han hade hunnit bli en bit över nittio, och jag tror inte att han faktiskt sa något.

Så nätverkade jag verkligen inte alls? Fick jag inga nya vänner eller insikter? Fanns det inte någon jag kunde ringa ett par år senare, när jag av en slump mellanlandade i Bhutan och hade ett par timmar över?

Nej.

För detta var en konferens som bestod av människor som inte var ute efter den där dialogen som omtalades på nätet – eftersom alla själva visste bäst. Den typen hade man stött på förut men aldrig i samma överväldigande mängd.

Somliga visade sin överlägsenhet genom att vara högljudda. Gapiga och avbrytande. Tog över konversationen vid lunchborden och fikapauserna. Skrävlade och berättade. Andra var lågmälda. Såg uppriktigt ut som de lyssnade, undrade, ställde frågor. Men bara för att så snart ett lämpligt tillfälle dök upp avslöja att de inte alls varit intresserade av något annat än en öppning, en möjlighet att berätta hur det egentligen låg till och förklara att svaren på frågorna de nyss ställt var felaktiga.

Och den sista kategorin delegater var de som varken var missionerande eller förslagna utan helt enkelt öppet uttråkade. Som satt och mejlade och messade och inte ens brydde sig om att berätta hur mycket de visste, eftersom de ändå tyckte det var bortkastat att försöka undervisa dessa kunskapsbarbarer som omgav dem. Varför de alls åkt på konferensen var oklart – kanske var närvaron i sig själv ett sätt att manifestera sin överlägsenhet?

Det mest påtagliga beviset för denna alla-vet-bättre-än-varandra-känsla var det stora och besynnerliga tidtagaruret som satt på väggen bakom scenen. Det var alltså en klocka vänd mot publiken.

I vanliga fall finns det ju tidtagarur som bara talarna kan se, de brutala skärmar med klockor i scenens framkant som är vända mot föredragshållaren och räknar ner tiden man har kvar i rampljuset.

På Bilderberg var det tvärtom.

En typisk panel bestod av tre personer och en moderator. De tre höll sina respektive anföranden, och sedan blev det dags för frågor från publiken.

Det var då tidtagningen på väggen satte i gång.

Man fick maximalt ställa tre frågor. Och man hade nittio sekunder till sitt förfogande. För en vanlig svensk föredragshållare var det obegripligt. När jag själv från en scen frågade publiken om det fanns några frågor såg alla oftast ut som om man ertappat dem med polska hantverkare utan F-skatt.

När den första panelen tog slut förstod jag dock vad det här handlade om.

Samtliga i auditoriet ansåg sig vara vida intressantare än personerna i panelen på scenen. De nittio sekunderna användes därför inte alls till att ställa verkliga frågor, utan i stället för att göra små utspel och berätta hur världen egentligen var beskaffad. Ett slags elitistiskt Jeopardy. Frågeställarna verkade inte besvärade av att ta upp helt andra ämnen än de panelen på scenen behandlade. Så länge allt formulerades som frågor.

Få var de som höll sig inom de nittio sekunderna.

Efter en dag med politiska spetsfundigheter, djupsinniga pauser och menande blickar och en kväll med fri sittning till middagen – jag var inget riktigt dragplåster, kan jag avslöja – letade jag på natten efter en tidigare flight hem följande dag. Men det fanns ingen, och jag medger att jag dag två tog en sen frukost, en lång lunch och passade på att hitta till gymmet på eftermiddagen innan konferensen var över och alla dessa politiska högdjur åter kunde plöja sin väg förbi demonstranterna vid grindarna och med väntande privatplan återvända hem till sina individuella verkligheter.

***

Sonen, som varit mest entusiastisk från början (och som förmodligen haft kunskap nog att avkoda föredragens politiska semantik) mötte mig med ett:

»Nu får du inte säga något, va? Om vilka som var där. Eller vad som sas. Eller hur?«

Fick jag inte? Nej, nej, så var det ju med Bilderberggruppen, förklarade flera personer jag mötte efteråt. Allt var hemligt. Men det hade ingen sagt till mig. Alldeles bortsett från att jag inte hade något att berätta, eftersom jag absolut inte förstått vad som sagts, bläddrade jag febrilt i materialet jag fått med mig hem. Stod det något om att jag var för evigt bunden av en tystnadsplikt? Nej, ingenting. Det stod om Chatham rules, att man inte skulle citera talarna ordagrant – som om det varit en möjlighet, men man uppmuntrades tvärtom att föra diskussionen i rummet vidare.

Och vad gällde deltagarlistan låg den på Wikipedia.

Nej, inget verkade hemligt. Ändå började telefonsamtalen komma några veckor senare, väsande människor som viskade att »de visste«. Hoten som jag fick motta på nätet – snarlika demonstranternas plakat – och dessa väsare i mobilen låg helt i linje med själva konferensen; det var det som inte uttalades som förmodligen var det väsentliga. Obegripliga anklagelser var logiska efter en obegriplig konferens.

***

»Men det måste ju ha varit mer än sådär?«

»Nej. Jag är ledsen. Alltså, om jag inte var på en skenkonferens och någonstans i Marriotts mörka källarvalv så pågick den riktiga Bilderberggruppens möte.«

»Var det så?«

»Nej. Så var det inte. Tyvärr. För jag tänker att just nu skulle världens politiker och makthavare verkligen behöva stänga in sig på ett Marriotthotell och prata ihop sig över nationella och politiska gränser. Inga av världens problem kommer gå lösa genom att peka finger på någon annan.«

»Jag tror ändå att det var häftigt.«

»Okej.«

»Bilderberggruppen, va? Tänk vad du har fått vara med om!« 

Fakta | Bilderberggruppen

... är ett årligt möte där internationella makthavare inom olika fält träffas för att bland annat diskutera politik
och finans.

... har på internet pekats ut som ett belägg för att de allra rikaste och mäktigaste i hemlighet planerar och konspirerar för att upprätthålla sitt världsherravälde. 

På så sätt har Bilderberggruppen på senare tid fyllt samma funktion som konspirationsteoretiska föreställningar om »frimureri«.
I antisemitisk propaganda framstår det som ytterligare bevis på den judiska världskonspirationen. Finansmannen George Soros, den »sionistiska lobbyn« eller bankfamiljen Rothschild är andra utbytbara begrepp som också påstås intyga uråldriga idéer om judisk makt och används synonymt eller i samma kontext.

Den polska diplomaten Jozef Retinger brukar beskrivas som organisationens fader. Han såg ett behov efter andra världskriget av informella möten där eliten kunde komma överens om världspolitiken.

Namnet uppkom i samband med det första mötet som hölls på Hotel de Bilderberg i Nederländerna 1954.

Läs mer om konspirationer:

Så fungerar nätets mörka undervegetation

Sökmotorer och konspirationsteorier göder varandra 

Med komplotten som tröst

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera