Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Den svartvita filmen är tillbaka

På Oscarsgalan står striden om en statyett mellan två filmer i djärva gråskalor.

Det börjar med en oväntad närbild, till ljudet av en sopkvast mot blöta stenplattor. Vitlöddrigt tvålvatten sköljer i vågor över golvets lapptäcksmönster, med monokroma nyanser från mörk antracit till ljus pärlgrå. När bubblorna skingras speglar sig en blekvit himmel i den blanka vattenytan, och plötsligt rör sig ett stålgrått flygplan, inte större än en tumnagel, över stengolvet.

Bildpoesin i Alfonso Cua­róns svartvita film »Roma« har inte undgått kritikerna. I somras belönades den med Guldlejonet på filmfestivalen i Venedig, och den har också klivit fram som en favorit inför nästa års Oscarsgala.

I filmen berättar han om Cleo, som är hemhjälp hos en medelklassfamilj i Mexico City. Det är tidigt 70-tal, en tumultartad tid i Mexikos historia, och genom en rad dramatiska händelser vävs ett band mellan Cleo och Sofia, mamman i familjen. »Roma« är berättelsen om Alfonso Cuaróns egen barndom, och han var fast besluten att berätta den i svartvitt.

– Det är en film om minnen, men minnen kan bara upplevas utifrån den plats vi befinner oss på nu. Jag valde att filma i svartvitt men inte på traditionellt vis, med mörka skuggor och skarpa kontraster. Jag ville göra glasklar, digital svartvit film eftersom jag ville titta på det förflutna genom en nutida lins, titta på det svartvita med digitala ögon, berättar han när vi ses i London.

Det har gått mer än 50 år sedan färgfilmen vann slaget om biobesökarna, men många filmare drömmer fortfarande om att få arbeta med svartvitt. Det är inte många som lyckas få finansiering – att välja monokromt ses som kommersiellt självmord – men bland de filmer som slinker igenom nåls­ögat finns några av 2000-talets mest hyllade verk.

Michael Haneke vann en Guldpalm i Cannes för »Det vita bandet« 2009 och Béla Tarr fick två år senare motta Silverbjörnen i Berlin för »Turinhästen«. 2014 fick Pawel Pawlikowskis »Ida« en Oscar för bästa utländska film. Men det mest framgångsrika exemplet är förstås Michel Hazanavicius stumfilmspastisch »The artist« från 2011. Den nostalgiska berättelsen i brytpunkten mellan stumfilm och talfilm dränktes nästan i priser, med en Oscar för bästa film som rosen på tårtan.

Den amerikanske filmprofessorn Wheeler Wins­ton Dixon har kartlagt den svartvita filmens livscykel, och han hävdar att om en amerikansk tv-kanal visar en svartvit film i dag så förlorar den ögonblickligen 50 procent av publiken.

– De ser en svartvit bild och så sjappar de. Men det värsta jag vet är människor som säger »jag gillar inte svartvit film« – och så ska det räcka det som förklaring, säger han på telefon från Nebraska, och läser upp ett citat av filmkritikern Roger Ebert som inleder Dixons bok i ämnet, »Black & white cinema: a short history« från 2015:

»Biobesökare har förstås rätt att tycka illa om svartvitt, men det är ingenting som de bör vara stolta över. Det avslöjar dem, helt ärligt, som cinematiska analfabeter.«


Även om vi numera räkna
r med färg när vi går på bio så finns det faktiskt fler svartvita filmer än färgfilmer, totalt sett. Genom större delen av filmhistorien har svartvitt varit normen och färg ett undantag. Även efter färgfilmens genombrott på 30-talet, med succéer som »Borta med vinden« och »Trollkarlen från Oz«, fortsatte Hollywood att mestadels producera svartvita filmer – färgen sparade man till spektakelfilmer och musikaler.

Det är just nostalgi – eller åtminstone en vilja att återskapa det förflutna – som driver många av dagens regissörer att filma i svartvitt. När George Clooney skulle berätta om den legendariske journalisten Edward R Murrow i »Good night and good luck« från 2005 valde han det monokroma eftersom han ville att arkivbilderna och fiktionen skulle flyta samman. »Frances Ha« är Noah Baumbachs hyllning till den franska Nya vågen, svartvita 60-talsfilmer av regissörer som Godard och Truffaut. Det var först 1965 som studiobossarna tog ett gemensamt beslut att fasa ut den svartvita filmen till förmån för den mer lukrativa färgfilmen, och bara fem år senare var så gott som alla biograffilmer i färg.

Men det finns filmare som drivs av annat än bakåtblickande. Det kan handla om att vilja skapa en hemlighetsfull elegans, som i Joss Whedons »Much ado about nothing« från 2012, eller om banala produktionstekniska skäl – som när gråskalan i »Det vita bandet« hjälpte Michael Haneke att komma undan med ganska primitiva specialeffekter.

Sally Potter, som gjorde flera svartvita filmer i början av sin karriär, återvände till formen förra året, med den becksvarta komedin »The Party«. Det är ett kammarspel som utspelar sig i nuet, om en liten krets vänner och kollegor som samlas när en av dem (Kristin Scott Thomas) tilldelats en hög post inom sitt parti.

– Svartvitt är mer färgstarkt än färgfilm, ur ett känslomässigt perspektiv, för människor kan projicera sin egen påhittade realism på den lätt abstrakta bilden. Hjärnan fyller i allt som saknas, förklarade Potter för nättidningen The Upcoming.

I sin bok lyfter Wheeler Winston Dixon fram den svartvita erans främsta regissörer och filmfotografer (han är ett stort fan av Sven Nyqvist). Han berättar att John Frankenheimer, mannen bakom filmer som »Fången på Alcatraz« och »The Manchurian candidate«, tyckte att färgfilm gjorde filmskapare lata, att »de slutar att filma scener och börjar filma scenerier«. Samtliga filmfotografer som författaren intervjuade föredrog att arbeta i svartvitt, men fick övergå till färg av kommersiella skäl – för att publiken förväntade sig det.

– Flera av fotograferna sa också att vem som helst kan göra färgfilm, att man kan plocka någon från gatan och göra till filmfotograf. Så länge det finns ljus och människor i bild så får man ju det man ser. Man behöver inte tolka bilden, man har den framför sig, säger Wheeler Winston Dixon.

– I färgfilm ser vi bara världen som den ser ut. Svartvitt förvandlar automatiskt världen till något helt annat, och när en filmfotograf tittar på en scen måste han föreställa sig hur den kommer att se ut i svartvitt. Det lägger på ett lager av overklighet, en mystisk, drömlik känsla.

Dixon är dock inte särskilt imponerad av den moderna svartvita filmen, som han beskriver som jämngrå och visuellt intetsägande. Han tycker att hantverket har gått förlorat och att dagens filmare inte förstår att svartvit film kräver andra verktyg än färgfilmen – kunskaper om ljussättning som dagens filmfotografer inte har.

– Det är ett helt annat sätt att ljussätta och filma. På 40-talet gjorde man scenografin i en märklig färgskala – gröna och gråa nyanser kunde bli som mörk mahogny när man filmade med svartvitt och rätt ljussättning. Hantverket har försvunnit, det är en bit av historien som har gått förlorad.

Förflackning eller ej, det har inte hindrat två av branschens nya maktspelare – streamingjättarna Amazon och Netflix –att satsa på varsin svartvit film som sina respektive Oscarskandidater. Netflix har lagt sina muskler bakom »Roma«, medan Amazon har köpt Pawel Pawlikowskis uppföljare till »Ida«, kärleksfilmen »Cold war«, som utspelar sig i stalinismens Polen och bygger på regissörens föräldrars stormiga relation.

Båda filmerna är favorittippade till att ta hem Oscarstatyetten för bästa utländska film, och kanske även priser i andra kategorier. Alfonso Cuarón och Pawel Pawlikowski är dessutom nära vänner. De tar hjälp av varandra under varje filmproduktion – sitter med i klipprummet och ger beröm och stenhård kritik.

– Pawel tänkte göra »Cold war« i färg men ändrade sig och sa till mig »när man väl har filmat i svartvitt finns det ingen återvändo«, säger Alfonso Cuarón, kliar sig i det silvergrå håret och fortsätter med ett leende:

– Men jag vet inte om jag håller med. Jag älskar svartvitt – men jag älskar färg också.

»Roma« får svensk biopremiär på ett fåtal biografer den 7 december, och visas på Netflix från den 14 december. »Cold war« visas på bio nu.

 

Fakta | Ögonöppnare

Filmprofessorn Wheeler Winston Dixon tipsar om filmerna som kan omvända den som avskyr svartvitt:

»En sensation« (1941)

»Orson Welles debutfilm med originaltiteln ›Citizen Kane‹ om finansmannen Charles Foster Kane brukar toppa listorna över filmhistoriens viktigaste verk. Orson Welles ägnade månader åt att skärskåda andra filmares verk innan han skred till verket Slutresultatet är en film som använder alla knep i boken, från fejkade journalfilmer och noirfoto med mycket skuggor till miniatyrer som sömlöst integrerats in i stora scenbyggen.«

»Psycho« (1960)

»I slutet av 50-talet jobbade Hitchcock med stora färgproduktioner som ›Fönster mot gården‹ men tyckte att arbetstakten var för långsam. Så han anlitade tv-fotografen John L Russell och gjorde den stilbildande skräckisen ›Psycho‹ på 40 dagar. Russells mättade svärta och hans skickliga arbete med målade bakgrunder för att skapa den olycksbådande himlen bakom motellet gav honom en Oscarsnominering.«

»Dr Strangelove eller hur jag slutade ängslas och lärde mig älska bomben« (1964)

»Stanley Kubricks kultklassade krigssatir använder en rad svartvita filmstilar, från militärbasens platta och grå institutionskänsla, till stabsrummets skarpa kontraster.  I scenerna där soldaterna attackerar basen är det Kubrick själv som håller i kameran, och då blir det kornigare, skakigare, som ett nyhetsinslag. Filmen är som en lärobok i allt som man kan åstadkomma med ett svartvitt bildspråk.«

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera