Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

L dör sotdöden

»Larry never says no to a good death scene.«

Det var John Gielgud som observerade Laurence Oliviers egenhet. Giganten Gielgud visste var han hade sin konkurrent på scenen. Liberalerna verkar lida av samma svaghet som Olivier. Den naturliga frågan den här veckan, när först Stefan Löfven och därefter Ulf Kristersson gjorde »hemligt« besök hos den liberala riksdagsgruppen, är denna:

Varför?

Det är Centern som gör eller ogör regeringar, inte Liberalerna. Liberalerna vill gärna ge sken av att de avgör något, men de väntar – liksom alla andra – på Annie Lööf.

Så varför? Vad gjorde de båda storpartiledarna där?

De tog förstås ut varandra. Man lämnar inte scenen fri åt motståndaren. Men anades inte ett drag av artighet över det hela? Det skrattades tillkämpat, men något sorgset låg i luften. Man kunde nästan föreställa sig Löfven och Kristersson med sina hattar i händerna, om de nu hade burit hattar, och vördnadsfullt sänkta blickar.

Påminde det inte om besök vid dödsbädden?

Den stackars sjuklingen har förtjänat sina besök. Det är mer än hundra år sedan de Bondeska och Friesenska diskussionsklubbarna gick samman med Folkpartiet och bildade det som, med lite splittringar och återföreningar, slutade i Jan Björklunds liberaler. Under alla dessa år har partiet stått i centrum, eller åtminstone i mitten, av svensk politik. Svenskt partiliv blir sig helt enkelt inte likt utan folkpartister, för låt oss visa en aning pietet och hålla fast vid det välkända namn de hade, innan de började tyna bort.

Och vilken dödskamp!

Det liberala partiet, oavsett vad det kallat sig, har alltid varit stolt över sin illojalitet. Det följde bara motvilligt med in i alliansen. Att svära något slags trohetsed, oavsett vilken, stred mot liberal natur. Detsamma har alltid gällt internt. I såväl sak- som personfrågor förväntas en sann liberal vara obarmhärtigt osentimental. Att vara illojal räknas som ett tecken på att vara lojal med det enda som räknas: idéerna. Kosta vad det kosta vill.

För utomstående har det här ofta sett ut som krass maktkamp. Det uppfattar Liberaler som ett grundläggande missförstånd. För dem som befinner sig inne i partiet är scenen inte ett renässanshov med dolkstötar och giftmord, det är en akademi där ljus och förnuft måste råda oinskränkt. Det finns ingen plats för barmhärtighet och artighet, när sanningen står på spel.

Det här gör att Liberalerna lever i en ständig paradox. Det gamla uttjatade skämtet om den kluvna liberalen är ingen lustighet för de närmast berörda. Oenigheten, ibland inom en och samma liberala själ, är kanske den mest omhuldade komponenten i deras självbild. Men att oenigheten och illojaliteten gjorts till adelsmärke är inget hinder för fanatiska drag. Snarare tvärtom. När varje strid anses vara en idéstrid och en kamp för sanning är kompromissen särskilt motbjudande.

Liberalerna faller därför lätt in i ett tillstånd av fanatisk och samtidigt resonerande oenighet. Vilket tar oss till denna vecka.

Den här veckan skrev åtta av tjugo liberala riksdagsledamöter under en artikel som menade att Ulf Kristersson måste bli statsminister. Partistyrelsens främsta, med Jan Björklund i täten, hävdade motsatsen. En av dem, Anna Starbrink, krävde att partiet inte bara skulle stödja Socialdemokraterna, utan sätta sig i regering med dem. Oavsett vad Centern gör.

Opinionsstödet ligger kring eller under 4 procent. Partiet är kluvet i mitten i den viktigaste frågan av alla för ett politiskt parti: makten.

Det är en magnifik dödsscen.

Liberaler i olika former kommer vi att ha gott om även fortsättningsvis, men just det här partiet kan inte ha långt kvar. Jan Björklunds benhårda vilja att hålla sig kvar i toppen har stängt alla utvägar.

Det var när Laurence Olivier skulle spela den döende Lord Marchmain i filmatiseringen av Evelyn Waughs »Brideshead revisited« som John Gielgud fällde sin kommentar. Olivier spelade rollen med bravur:

»Jag har levt ett varsamt liv, skyddat mig från vindarnas kyla, ätit måttfullt av det som säsongen bjudit, druckit rödvin av god kvalitet, sovit i mina egna lakan; jag kommer att leva länge«, försöker han rosslande intala sig på det yttersta.

Tragiskt. Storslaget. Resonerande liberalt in i döden.

Johan Hakelius, politisk chefredaktör. Läs hans artiklar här. 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Ekonomi
Analys / Ekonomi

Den motvilliga skattesänkaren

Budgeten för 2020 sätter punkt för värnskatten från 1995. Vinnarna är rika och män.

Analys / Ekonomi

Sidea: Svenskt bistånd är som ryska dockor

Man kan ägna mycken tid åt att reda ut alla budgetposter, skriver Emanuel Sidea.

Ekonomi

Jan Larsson blir konkurrent till Persson

Jan Larsson, S tidigare valgeneral, går till Handelsbanken – och blir därmed konkurrent till sin förre chef Göran Persson.

Prenumerera