Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Utrikes

Brexit har fått en kris i krisen

Efter alla nederlag i parlamentet tvingas nu Theresa May be EU om uppskjuten brexit.

Boris Johnson har klippt sig och gått ner i vikt. Den slarvigt hässjade höstacken på huvudet liknar nu en frisyr. Halsen sticker fram ur skjortkragen som en ensam lilja. Liksom allt annat han gjort de senaste åren, tolkas det som ett tecken på att han smider ränker för att ta över den konservativa partiledarposten. En del tror att chanserna ökade i måndags, när underhusets talman John Bercow lade den brittiska konstitutionen till premiärminister Theresa Mays redan omänskliga bördor.

Brexit liknar alltmer ett svart hål, som suger in alla som kommer för nära. I måndags visade det sig att det även gällde Thomas Erskine May, trots att han befann sig i 1800-talet.

Erskine May började arbeta som bibliotekarieassistent i underhuset som 16-åring 1831. Han blev kvar där som tjänsteman resten av livet. Sin encyklopediska kunskap om de regler, prejudikat och traditioner som styr parlamentet satte han på pränt som 29-åring. Boken blev snart en del av den brittiska konstitutionen, som ibland felaktigt brukar sägas vara helt oskriven. Den är bara spridd här och där. Den 25:e utgåvan av vad som nu helt enkelt kallas »Erskine May« kommer att publiceras i maj i år.

Det var den boken, i sin 24:e utgåva, som talmannen John Bercow hänvisade till, när han i måndags förklarade att Theresa Mays framförhandlade brexitavtal inte kan prövas en tredje gång av underhuset, om inte avtalet först genomgår »väsentliga förändringar«. Enligt Erskine May är det inte tillåtet att samma förslag läggs fram en andra gång under samma parlamentsperiod. Att förslaget redan prövats två gånger beror på att vissa tillägg gjordes, i samråd med EU, vid det andra tillfället.

Bercows beslut kom som en överraskning för regeringen. Andra hade anat att något av det slaget kunde ske. Dels därför att den stöddige John Bercow, som röstade för fortsatt EU-medlemskap, tycker om att stå i centrum. Dels därför att den brittiska regeringen, under trycket av brexit, tänjt konventioner och regler till det yttersta för att piska parlamentet i önskad riktning. Någon gång måste det brista. »Erskine May kommer att vara viktigare än Theresa May«, skrev Timeskolumnisten Philip Collins profetiskt om brexitprocessen, redan i slutet av förra året.

De två Mayarna är, för övrigt, inte släkt.

Vad som sker nu är, återigen, oklart. I går, torsdag, träffades EU:s stats- och regeringschefer på Europeiska rådet i Bryssel. Det var efter denna tidnings pressläggning, men Theresa May hade knappast annat val än att begära att Brexitdatumet skjuts framåt. Det var vad som läckte ut från tisdagens regeringssammanträde, som plågades av hårda ord och motsättningar. May begärde sedan förlängning av utträdet till den 30 juni, vilket gör att Storbritannien slipper hålla EU-parlamentsval. EU hade knappast annat val än att acceptera, även om unionens talesmän underströk att inget var givet. Med en vecka kvar till den 29 mars och inget avtal godkänt, skulle alternativet vara en brexit utan avtal. Det har det brittiska parlamentet redan sagt nej till och för EU skulle det bara öka besvären.

Men vad ska övertiden användas till?

Det var inte John Bercow som gjorde brexit till en konstitutionell kris. När David Cameron utlyste en folkomröstning om EU-medlemskapet gav han sista ordet i frågan till det brittiska folket, inte till parlamentet. Det hade svagt stöd i brittisk konstitution, som lägger stor vikt vid att parlamentet är suveränt.

Kalkylen var att en majoritet av britterna skulle rösta ja och ge råg i ryggen till den majoritet i parlamentet som också var för att stanna i EU. Folkomröstningsresultatet skulle då inte ha hamnat i konflikt med parlamentets suveränitet. Det var så den brittiska folkomröstningen om EEG 1975 fungerade.

Det blev nej och parlamentet försattes i en situation där det saknade karta och kompass. Den EU-positiva parlamentsmajoriteten var tvingad att utföra den EU-negativa folkmajoritetens order. Parlamentet hamnade i den ovana och obehagliga situationen att behöva tumma på sin suveränitet. Det skapade förvirring.

Att stanna-förespråkaren David Cameron avgick var naturligt. Att stanna-förespråkaren Theresa May, snarare än någon som faktiskt velat ha ett utträde, ersatte honom var ett första exempel på hur den konstitutionella förvirringen fortplantade sig i systemet. Brexitfrågan omgavs snart av total osäkerhet. Alla möjligheter förblev öppna, från att lämna EU utan avtal till att stanna kvar. När parlamentet i januari i år å ena sidan röstade ner Theresa Mays framförhandlade avtal, men å andra sidan förklarade sig ha förtroende för henne, var det bara det senaste exemplet på obeveklig obeslutsamhet.

Skrattar åt eländet. Brexit har blivit en följetong utan dess like i det brittiska underhuset. Foto: Daniel Sorabji.

Att John Bercow givit sig in i spelet – med en tolkning av konstitutionen som är fullt rimlig, vad man än må ana om hans privata motiv – är inte början på en konstitutionell kris. Den har pågått sedan 2016.

I veckan diskuterades vad som kallas »atombombsalternativet« för att låta parlamentet rösta om avtalet en tredje gång. Premiärministern kan be drottning Elizabeth att sätta punkt för den här parlamentssessionen och därefter omedelbart utlysa en ny session, utan mellanliggande val. Då skulle samma förslag kunna läggas fram igen.

Just det finns det hävdvunnet stöd för, men det kräver att drottningen kommer till parlamentet och håller sitt traditionella tal. Brexitfrågans svarta hål skulle därmed riskera att även suga in statschefen. Och saknas fortfarande stöd för avtalet vore det poänglöst.

Å andra sidan finns erfarna röster som menar att parlamentet, oavsett vad talmannen säger, kan ge sig självt rätten att pröva frågan igen, om en majoritet för Mays avtal kan piskas fram. Och går det inte att få fram en sådan majoritet, gör talmannens käpp i hjulet ingen skillnad.

Att bedömningarna av talmannens utspel spänt från att man kan strunta i det, till att det kräver att man fingrar på atombomsalternativet, säger något om hur djup den konstitutionella förvirring som britterna hamnat i är. Och snart tickar övertiden.

Till sist kommer det att handla om politiskt handlag.

Efter John Bercows besked uppstod nya, märkliga splittringar i parlamentet.

Regeringen är förstås upprörd. Planen på att hinna med en tredje omröstning innan torsdagens ministermöte grusades.

Flera av de mest angelägna brexitörerna – de som vill att Storbritannien lämnar EU utan begränsande avtal – är upprörda. De ser Bercows tilltag som en komplott för att mjuka upp, eller förhindra, brexit.

De brexitörer som under den senaste veckan hade gått med på att rösta för avtalet nästa gång det lades fram, är ursinniga. De har ödmjukat sig i onödan.

Många av dem som helst skulle se att Storbritannien stannar i EU känner sig däremot stärkta av Bercows besked. En del tror att en ny folkomröstning – underförstått med ett annat resultat – ligger närmare än någonsin.

Men de får sällskap i stödet för Bercow av en annan grupp hårdföra brexitörer, som menar att ett uppskjutet utträdesdatum snarare gynnar dem. De ser möjligheten till ett nytt avtal framförhandlat av en ny partiledare och premiärminister, som faktiskt vill ha brexit.

Det var den här delen av Boris Johnsons stödtrupper som i måndags menade att hans väg till premiärministerposten nu var snitslad.

Det kan ligga något i det.

De cirka 90 parlamentariker som tillhör den EU-kritiska underavdelningen European research group (ERG), utgör den näst största grupperingen bland de 319 konservativa parlamentsledamöterna. Bara de 142 som är direkt knutna till regering och partiledning är större. ERG:s historia går tillbaka till början på 90-talet, då Maastrichtavtalet undertecknades. Dess medlemmar drivs dels av politik övertygelse, med ungefär det innehåll Margaret Thatcher skissade i sitt tal i Brygge 1988, dels av praktiska erfarenheter. Den brittiska ekonomins uppsving, efter att pundet tvingats lämna det europeiska växelkurssamarbetet 1992, var särskilt viktigt för att stärka misstron mot europeisk överstatlighet.

ERG får sällan bra press i Storbritannien och nästan aldrig i resten av Europa. De beskrivs som bigotta fanatiker, utan förmåga att ta till sig fakta. The Economist beskrev nyligen ERG som både något som mest liknar en »kommunistcell« och som det närmaste Storbritannien kommit »sansculotte«.

Termen sansculotte myntades av fransk adel för att beskriva de lägre klasserna, som inte bar knäbyxor, culotte, i siden. De var kärnan av fattiga radikaler som drev den franska revolutionen. Det The Economist syftar på är hur sansculotternas makt ledde till statsförstöring och skräckvälde. Men den hånfulla formuleringen säger också något väsentligt om de svagheter som brexitörernas motståndare uppvisar.

Liberalen John Gray är ingen anhängare av konservativa EU-skeptiker, men i förra veckan skrev han i vänstertidskriften New Statesman att det är en myt att brexitkaoset beror på en liten grupp fanatiska brexitörer:

»[…] det är en grupp av uber-stannare, starkt representerade i Storbritanniens styrande institutioner, som har utgjort det största hindret för en Brexit som de flesta människor kunnat leva med […] De ser sig själva som förnuftet förkroppsligat, som sätter okunnigheten och passionerna hos den otvättade massan på plats.«

I stället för att försöka förstå och genomdriva resultatet i folkomröstningen, menar Gray, har den här tongivande gruppen betraktat resultatet som »ett utbrott av irrationalitet som måste motarbetas till varje pris«. De föraktar dem vars vilja de gått med på att genomföra. Det är det som har lett Storbritannien till kaos, skriver Grey.

Hans poäng knyter an till det som nu blivit en konstitutionell kris.

Theresa May hör inte till dem som öppet föraktar de som röstade för brexit, men att hon själv helst skulle velat stanna i EU försatte henne från början i ett dåligt förhandlingsläge gentemot EU. Det gjorde det också svårt för henne att vinna stöd i det egna partiet och parlamentet i stort. Regeringen har nästan uteslutande talat om de bekymmer och besvär ett utträde kommer att innebära. Att beskriva en reform som enbart negativ är naturligt om man varit mot den, men det skapar inget politiskt handlingsutrymme. För att vinna stöd och allierade krävs ett budskap som åtminstone bär någon lockelse och en antydan av möjlighet.

Det är det här som gör att en del brexitörer tror att en försening av utträdet är till deras fördel. Övertiden måste användas till att finna en lösning som det går att bygga en majoritet kring. Och, resonerar de, en sådan kan bara förhandlas fram av företrädare som faktiskt vill lämna EU och förmår att formulera utträdet i positiva termer. 

Boris Johnsons kolumner i Telegraph har de senaste månaderna ofta handlat om de möjligheter brexit kan innebära. Hans många kritiker betraktar den typen av skriverier som fantasier. Men det kan också tolkas som ett grundarbete av någon som besitter en större politisk fingerfärdighet än Theresa May.

Men att brexitörerna, med oavsiktlig hjälp av den EU-positive talmannen John Bercow, snart skulle starta om Storbritanniens utträde med helt andra förtecken, är ändå osannolikt särskilt med en kortvarig försening.

Theresa Mays dagar är räknade, men det har de varit ända sedan det misslyckade valet i juni 2017. Hennes regering är på väg att falla sönder, men har egentligen fallit sönder gradvis under de gångna två åren. Någon gång tar det förstås slut, men hennes envishet är legendarisk. Bli inte förvånade om det i nästa vecka, eller om någon månad, ändå blir en tredje omröstning och Mays avtal slinker igenom.

Hur lång tid det tar att laga revorna i den brittiska konstitutionen, mellan folkvalda och väljare och i det brittiska samhället i stort, är en annan sak. <

Läs mer: 

Johan Hakelius: »EU utan Storbritannien är ingen idyll«

Johan Hakelius: Storbritannien behöver finna kompromissen.

Full fart back för brittiska utbrytare

David Goodhart: Jodå, brexit blir verklighet

Veckans FOKUS: Ett splittrat EU går till valurnorna 

Veckans FOKUS: Europa är sin egen fiende

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera