Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Veckans Fokus

Juholt – böjd men inte bruten

Blåmärkena plågar fortfarande Sveriges nordligaste ambassadör. Nu skriver han nästa kapitel i berättelsen om Håkan Juholt.

»Är det hos mig det piper?«

»Vad fan är det som piper!!?«

Håkan Juholt lägger ner kökskniven. Ser sig om. Var i hela residensköket kommer larmandet från? En av hans medarbetare smiter in bakom honom och fipplar med ugnen. Pipandet tystnar. Håkan Juholt låter axlarna falla. Fortsätter förberedelserna. Sillbitar placeras noggrant ut på små rundstycken av pumpernickel. Brödbitarna på det guldkantade Rörstrandsporslinet har han format med hjälp av locket på ett saltkar.

Småskaligt, som det mesta på »ambassaden som gud glömde«, ska det visa sig.

– Va, kommer det fortfarande folk?

Håkan Juholt puttar upp glasögonen. Klockan är efter utsatt tid. Nästa programpunkt på residenset är »Design Diplomacy«, som ska föra formgivare över nationsgränserna samman. Att islänningar kommer när de känner för det – det är inget konstigt, konstaterar Juholt och tittar på sin fru Åsa, »kulbon«, som hon kallades i medierna innan de gifte sig. När det fortfarande blåste snålt kring den förre S-ordföranden.

– Jaha, ska jag gå och presentera mig också?

Åsa Juholt hinner inte svara. Hushållshandskarna är kastade. Sveriges Islandsambassadör skakar ännu en hand, serverar ännu ett glas, vid ännu ett evenemang. Det är han kanske flitigast på av alla Sveriges utsända myndighetschefer. Även om han själv inte skulle medge det; ambassadörer har olika roller i olika länder, betonar han, och förklarar att detta är hans sätt att knyta samman Sverige och Island. Det som kallas »främjandearbete« på ambassadörsspråk.

– Jag tycker att det är tråkigt att inte arbeta, säger Håkan Juholt.

Men från andra svenska ambassader hörs ett diskret knorr. Från dem som tycker att den energiske sossen från Oskarshamn sabbar ackordet. Det skvallras om hans egensinniga metoder, som att bjuda in isländska toppolitiker till straffläggningstävling i fotboll i residensträdgården. Eller att hyra ut ambassadlokalerna till företag som vill hålla sina styrelsemöten på Island. Ett erbjudande som bland andra exministern Ulrica Messings make Torsten Jansson och hans bolag New wave group har nappat på.

– Det ger en inkomst åt ambassaden, mitt kontaktnät upprätthålls och jag kan tussa ihop isländska och svenska företag. Win, win, win, säger Juholt.

Ambassadören far fram genom residensköket. Hugger tag i förbipasserande gäster: »Ni har väl skrivit i gästboken?« När han böjer sig över diskbänken för att plocka upp något vänds baksidan på den blå slipsen uppåt. Där, tvärs över mittvecket, Socialdemokraternas illröda emblem.

En relik från de förflutna. En påminnelse om alltjämt smärtande blåmärken. Från ett annat liv. Håkan Juholt tittar på den luggslitna slipsen. Medger skämtsamt att han »nog inte betalt för den själv« och säger sedan:

– Jag känner ingen som helst lust att komma tillbaka till partipolitiken. Och lyckligtvis är valhemligheten lagstadgad.

»Det var helt rätt att välja mig. Helt rätt.« Håkan Juholt tycker att det var naturligt att utse honom, en visionär och ideolog, till partiledare i Vmars 2011. Tio månader senare avgick han. Foto: Janerik Henriksson/TT

***

Viljor hade mötts, och stötts. En kompromiss var nådd.

»Håkan är stark och fast förankrad i partiets ideologiska grund. Hans spridda erfarenhet, ledarskap, starka och agitatoriska och debattglada person, kommer att ge Håkan goda förutsättningar att leda partiet mot nya, stora framgångar.«

Valberedningens ordförande Berit Andnor sträckte på sig och presenterade förslaget på ny partiledare. Efter omröstningen spelades Elvis Presley och Socialdemokraternas nionde partiordförande höll ett eldigt tal. Det väckte hopp. Om något nytt. Men också om en återgång till en tid då det var självklart att arbetarrörelsen styrde landet.

Att Håkan Juholt, försvarspolitikern som hade hoppat in som partisekreterare, tackat nej till en karriär som statssekreterare i regeringen till förmån för en politikerkarriär, hade en sällsynt förmåga att entusiasmera människor fattade partikamraterna redan på S-kongressen 1993. Sossarna hade då gjort upp med borgerligheten om krispolitiken. Som reaktion blåste vänstervindar i partiet. Den mustaschprydde killen från SSU Kalmar ställde sig i talarstolen och sa:

»Socialdemokratins ekonomiska politik har tyvärr på väsentliga punkter reducerats till att justera en förtorkad borgerlig åtstramningspolitik.«

Applåder. Och till Håkan Juholts egen förvåning, bifall. Partiet som hade tagit på sig ledartröjan i arbetet med att dra Sverige ur krisen, röstade för motion 209 och gjorde därmed tummen ner åt överskottsmålet för statens finanser.

Snacka kunde han, bevisligen. Men var Håkan Juholt ett partiledarämne?

I en intervju före partiledarvalet hade han beskrivit sig själv som alltför »yvig« och »ostrukturerad«. Han saknade även kompisar, brukar det heta. Ett nätverk av förtrogna inom partiet som höll honom om ryggen när det blåste. En »medveten strategi som naturligtvis inte var särskilt framgångsrik«, enligt honom själv. När Håkan Juholt valdes till partiledare fanns hans bästisar i politiken kvar i Kalmartrakten. Eller i andra partier. De som hade stått Mona Sahlin nära såg samtidigt hur makten rann dem ur händerna.

– Det var inte tänkt att det var Håkan Juholt som skulle komma in. Tittar man på vilka som satt på de ledande positionerna, som rekryterats ett halvår innan jag kom, så var det en krets som skulle kunna jobba med den som var huvudkandidat: Thomas Östros, säger Juholt.

– Styrkan var på plats, det var bara kaptenen som var fel.

Var du rätt man för jobbet?

– Det var helt rätt att välja mig. Helt rätt. Valet av mig var en reaktion på det som hade varit, som uppfattades som ideologisk otydlighet, visionslöshet. Såväl sett till ledarskap som till innehåll. På samma sätt som min efterträdare, med rätta, var en reaktion på det som varit Håkan Juholt: lugn, stabilitet och samförstånd.

Juholts fall började med ett smaskigt avslöjande. Den nye S-ordförandens »kulbo« var dömd för bedrägeri, efter att under sin tid på Fritidsresor ha snott 45 908 kronor ur medel för försvunna väskor. Kort därefter ertappades Håkan Juholt med att baktala kollegor på en bar i Turkiet.

Sedan följde en förvirrad försvarsdebatt.

Först sa Håkan Juholt att svenska Gripenplan skulle kallas hem från konflikten i Libyen. Bara för att kort därefter tycka att de delvis skulle stanna kvar. På konferensen Folk och Försvar i Sälen anklagade han regeringen för att ha tagit stöd av Jimmie Åkesson.

Sedan var det detta med det uteblivna återställandet av a-kassan. Och lägenhetsaffären.

Uttalanden kom, och drogs tillbaka. Till nyorden i svenska språket lades »Juholtare«: ett förhastat uttalande som man snart tvingas backa.

Tidningarna gick hårt fram. Juholt var en »retrososse«, skrev den här tidskriftens tidigare politiske chefredaktör, som »gör narr av stan, har noll regeringserfarenhet och erkänt dålig koll på ekonomiska frågor«.

Tunga sossar, Sahlins kompisar, vägrade uttala sitt stöd för S-ledaren.

Klockan 14.00 den 21 januari 2012, på köpcentrumet Flanaden i Oskarshamn, meddelade Håkan Juholt sin avgång som ordförande för Socialdemokraterna. Efter knappt 10 månader vid makten.

Allt hade rasat. Inte minst stödet för partiet som han skulle ha styrt mot nya, stora framgångar.

Opassande? Man kan fråga sig om det är väl använda skattepengar med en ambas- sadör som skär sill, medger Juholt. »Men gör vi sådant här själva så kan vi hitta på andra saker och på så sätt synas mer på Island.«

***

Ambassaden som gud glömde. Det är Tom Alandh, Sveriges kanske främste ambassadör för den dokumentära filmen, som uttrycker sig så. Samtidigt som Fokus besöker Håkan Juholt är Alandh där och filmar. Filmaren har i sin tur fått höra uttrycket av en ambassadtjänsteman.

Och nog är det så, att Island inte är drömplatsen för UD:s diplomatskolade ambassadörer. De håller hellre till i Washington eller Paris – platser med högsta politiska betydelse för regeringen. Där diplomati står högre i kurs än att toppa lokaltidningen med någon surströmmings­ätartävling. Island är med sina 300 000 invånare kanske inte heller en glödhet marknad för svenska företag, totalt står Island för en femtedels procent av Sveriges export.

– Men ... protesterar Juholt.

– ... det är otrolig kraftfullt att vara stor på en liten marknad. I stället för att kämpa för överlevnad på en stor marknad.

Obestridbar är Islands oländlighet. Hit tar man sig med flyg. Eller för all del båt, om man som Håkan Juholt har tre dagar till övers. Han valde sjövägen när han flyttade hit för ett och ett halvt år sedan. För att verkligen förstå hur jäkla ensligt landet ligger ute i världshavet. Och för att få med sig alla sina och Åsas prylar.

Håkan Juholts morfar var konstnären Arvid Källström. God vän med Gösta Adrian-Nilsson, mer känd under akronymen GAN – en av svensk modernisms verkligt stora.

Överallt i residenset hänger de, Gans verk. Abstrakta. Eftertraktade. Svindyra.

Maria Kristin Jónsdóttir, chefredaktör för inredningsmagasinet HA, synar en tavla föreställande en matador. Ambassadören flyger upp. Bjuder med henne upp på ovanvåningen för att se resten av samlingen.

– Häng med ni andra också!, säger han och får en svans med besökare efter sig.

Juholt visar upp morfaderns skulpturer, skivomslag som Elvis musiker signerat. Sina tavlor. Munnen går i ett: kvicka kommentarer, snabba comebacks. När besökarna har svårt att se detaljerna i det dunkla ljuset sliter ambassadören till sig en golvlampa i mässing – Elvisomslaget flyger – och pekar på de verk som betyder mest för honom.

– Den här tavlan av Halmstadgruppen heter »2012«, säger han och lyser upp ett dunkelt motiv.

– Precis så kände jag mig 2012.

De som känner Håkan Juholt menar att självironin var ett viktigt redskap efter kraschen. Ett redskap för att bearbeta sorgen över att för evigt skrivas in i historien som socialdemokratins mest uppmärksammade parantes.

Men bitter. Det blev han aldrig, försäkrar Håkan Juholt.

– Jag var nära att bli bitter, då lärde jag mig hur man förändras som människa, om du låter bitterheten äta upp dig inifrån. Du kommer inte ur det, det blir som en rot som drar ner dig i ett svart hål.

I takt med att besökarna en efter en trillar av ställer Juholt ambassadens antika bord och stolar till rätta. Han fortsätter:

– Jag såg rakt fram och sa att jag inte skulle ömka mig själv. Utan jag ska njuta av livet och lita på människor.

– Jag är en glad skit!

***

Dagen efter har Håkan Juholt planerat en dag på Ikea. Vid sidan av det konstgalleri han inrett på residenset, och möjligen alla galej i samband med förra sommarens fotbolls-VM, är samarbetet med franchise­tagaren Thorarinn Aevarsson det som oftast dyker upp i hans Facebookflöde.

Det här är ambassadörens senaste skötebarn.

Han bläddrar i sin telefon. Undrar om vi läst: Wow air, Ikeasamarbetets huvudsponsor, har gått i konkurs. Inte bra, mumlar han.

– Men det ska nog lösa sig.

Han räcker över en svarstalong och en pennstump. Vi ska gå tipsrunda. Förstapriset: en resa till Sverige. Vi passerar en avdelning med bilder av svensk natur. Sedan restaurangen, som toppar menyn med Kalmardelikatessen kroppkakor.

Det handlar inte om att sälja Sverige till islänningarna, förklarar Håkan Juholt, utan »känslan« av Sverige.

Håkan Juholt visar upp barnens lyckohjul och poserar framför älgen i entrén som besökarna ska ge ett namn. Samtidigt rabblar Thorarinn Aevarsson fakta. Visste vi till exempel att Ikeas restaurang är den största i landet? Eller att 150 000 personer besökt varuhuset bara de senaste tre veckorna?

– Det motsvarar 4,5 miljoner svenskar, sufflerar Håkan Juholt och påminner om Islands ringa invånarantal.

– Vi når alla, varenda islänning känner till vårt samarbete!

Snacka, det kan han onekligen.

Efteråt går turen till Nordens hus där ett seminarium om framtidens textiler hålls. Håkan Juholts ögon blixtrar när han berättar om svenska innovationer: klänningar av pappersmassa och skog – »så jäkla spännande!«

– Jag känner att jag bygger någonting varje dag, säger han.

– Men när jag slutar med det som är officiellt så tänker jag inte sälja mig. Då tror jag på pensionatet. Det ska bli det absolut mest meningsfulla jag har gjort. Att de som bor där ska få den skönaste natten, den mysigaste picknicken med röd och vit duk, där de kan packa upp sin baguette och ost och sillmacka.

Drömmen om pensionatet är återkommande i Juholtintervjuer. Han räknar med några år till som Islandsambassadör. Sedan »grädda våfflor och låna ut cyklar« till solsökande badgäster någonstans.

Kanske tillsammans med sin bundsförvant från den politiska dåtiden: Tommy Waidelich.

De äger en fastighet ihop i Spanien. Tanken från början var att starta ett hotell. Men sedan fick Juholt jobb på Island, och sedan dess har det inte hänt så mycket, berättar Tommy Waidelich.

– Men vi har gjort klart ritningar så det finns ju möjlighet att gå vidare, säger han.

För tillfället ligger fastigheten ute till salu. Men inget är spikat, betonar Waidelich och berättar att det även kan bli tal om en slags time share-lösning.

Men inget lurt!

– Det handlar inte om att få fulla turister att köpa, utan det här är ett vänskapsprojekt. Alla som är inblandade är kompisar med varandra, försäkrar Håkan Juholt.

De lärde känna varandra på 80-talet. Håkan, en ideologisk SSU:are från landet. Tommy, ordförande för ungdomsförbundet i stora Stockholms län. Juholt blev tidigt imponerad av Waidelich. Som var både stockholmare och nationalekonom. Och talade såväl spanska som tyska flytande.

Men de blev inte nära vänner då. Inte förrän efter »Juholtkrisen«.

– Waidelich har en väldigt stor kompetens men i och med att jag föll så försvann också intresset för att ta vara på den. Han var lojal med mig och då försvann han bort. Det är sorgligt, säger Håkan Juholt.

Men Waidelich tycks inte förbittrad av det som hände. Han framhåller Juholts goda sidor som politiker, som kritiken mot avregleringar och liberaliseringar, och alla de idéer som kom bort efter att partiledarduon försvann.

– Göran Persson har sagt att Socialdemokraterna borde ha inspirerats mer av det som Håkan sa, säger Tommy Waidelich.

Men tillägger samtidigt: Håkan är ingen maktspelare, tror ofta för gott om folk, säger »äsch, det löser sig« när någon går över gränsen.

Håkan Juholt nickar tyst när han får höra omdömet från sin vän.

– Jag tror människor om väl fram tills motsatsen bevisats. Efter det har jag jävligt svårt att förlåta.

Skyltfönster. Håkan Juholt säljer »känslan av Sverige« med hjälp av Ikea i Reykjavik.

***

Vi har slagit oss ner i ett svalt möblemang i lobbyn till Nordens hus i Reykjavik. Utanför skiner solen mellan snöbyarna.

– Människan har en förmåga att blockera minnen som är alltför smärtsamma, säger Håkan Juholt.

Ett sådant minne för honom är en hissresa hösten 2011. Ner till medieuppbådet som samlats utanför partihögkvarteret på Sveavägen i Stockholm. Det var då Håkan Juholt skulle »pudla«, säga att han gjort fel när han tagit emot full ersättning för lägenheten han delade med sambon Åsa (då Lindgren).

När vi pratar om Juholtkrisen gör han liksom en gradering av de olika händelserna. Beroende på vilken effekt de hade och vem som gjorde fel. Att koppla ihop regeringen och SD, det var ett misstag signerat honom själv. Även om han poängterar att andra partiledare sagt minst lika dumma saker, utan att nagelfaras på samma sätt. A-kassan kallar han för en partiintern skitsak, ett sätt att komma åt honom genom vännerna i fackföreningsrörelsen: »jävla elakt skit«.

Men hissresan. Minnet får den förre partiledaren att sucka tungt.

– Det enskilt dummaste jag har gjort i mitt politiska liv var att ta hissen ner från 68:an den där fredagen och säga att jag gjort fel, när jag i kavajfickan hade ett mejl från riksdagen där de skriver att de inte hade några ekonomiska anspråk på mig.

Han fortsätter:

– Jag skulle naturligtvis ha gått ner och sagt att jag har förstått att det kan finnas något som är ouppklarat med riksdagen. Jag ska nu sätta mig i bilen och åka till riksdagsdirektören och fråga om det har blivit något fel och vad jag kan göra åt det. Om en timme kommer jag tillbaka och berättar vad jag ska göra.

Åklagaren lade ner förundersökningen mot Juholt med hänvisning till att riksdagens regelverk var bristfälligt; det fanns inget som sa att politiker skulle ha reducerad ersättning om de var sambo. Men det spelade ingen roll. Detta handlade om omoral, menade S-statsvetaren Ulf Bjer­eld. »Han borde ha insett att det inte var moraliskt rätt, även om det var juridiskt rätt.«

Den insikten delar inte Håkan Juholt.

– Hela mitt politiska liv är rent, inte ett kvitto. Åtta år senare så förstår jag fortfarande inte vad jag har gjort fel, varför jag skulle betala 1,5 hyra när alla andra betalar en.

Du gjorde en förlåt mig-turné.

– Ja, helt vansinnigt.

Varför bad du om ursäkt om du inte ansåg att du gjort något fel?

– Det är så oerhört stark psykologi i detta. Då, i detta enormt uppskruvade tempo, var jag så rädd för att jag hade gjort fel, och så övertygad om att jag säkert också gjort det. Uppfostran från mamma och pappa: har du gjort fel ska du säga förlåt.

Att riksdagen inte tydligt nog meddelade hur det låg till, skyller Håkan Juholt på dåvarande talmannen Per Westerberg (M).

– Jag har blivit kontaktad av folk som jobbat i talmannens närhet. Han var väldigt angelägen om att riksdagen inte skulle kliva fram till mitt försvar, det var ju ändå Socialdemokraternas ordförande som var i gungning. Då tog Per Westerberg beslut om att ingen fick ställa sig upp och försvara honom.

Du menar att det var en politisk beställning?

– Det är klart att det var. Om den moderata talmannen tar beslut att ingen får försvara mig, är det klart att det är en politisk beställning.

***

På parkeringsplatsen utanför Nordens hus i Reykjavik står Håkan Juholts svarta Subaru. Ur kombin drar han en packlår. Den ska till Formexutställningen som är en del av festivalen Designmarch.

– Jag har ingen aning om vad det är, säger han och ställer ner lådan i ett av utställningsrummen.

Juholt berättar om livet som Islandsambassadör, att det inte alltid är så här hektiskt. På förmiddagen, till exempel, har ambassaden studerat konsekvenserna av en ILO-konvention – om villkor för männi­skor som arbetar i andras hem – som ska undertecknas av arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) i Reykjavik.

– Jag har pratat med isländska arbetsmarknadsdepartementet om hur man ska lägga upp det när Ylva kommer.

Efter partiledarsortin 2012 tystnade Håkan Juholt. Han satt kvar i riksdagen, men hade inget egentligt att göra. I en intervju med Östra Småland lovade Stefan Löfven att Juholt skulle få en framträdande position i partiet. Han erbjöds en plats i riksdagens kulturutskott.

Håkan Juholt valde att resa runt i Sverige och hålla möten, att fortsätta samtalet med sina partivänner. En dag upptäckte en tidning att alla hans tal som partiordförande hade raderats från Youtube. Ett klassiskt maktuttryck, hävdade Juholts allierade. Själv frågade sig den förre S-ordföranden bara: »Fanns jag aldrig?«

I dag förbereder »agitatorn av Guds nåde«, som Löfven kallat honom, möten i Reykjavik åt sina tidigare fiender. De som kan sin politiska historia minns, hur Ylva Johansson öppet gick till angrepp mot Juholt när det blåste som mest. Och hur Lena Hallengren, som Juholt bistått dagen före vårt möte i Reykjavik, stod bakom Mikael Damberg i partiledarkampen och stormade mot Juholt efter att han tyckt att Sahlins partistyrelse – han själv inräknad – borde avgå efter katastrofvalet 2010.

Islandsambassadören bara ler.

– Det har pratats en hel del om mig och långt ifrån allt behöver vara riktigt. Lena och jag har en utmärkt relation och har känt varandra i 30 år.

Håkan Juholt betonar att han inte vill kommentera svensk politik eller dess företrädare. Och säger som han återkommande ska göra under våra dagar i Reykjavik:

– Min primära uppgift här är att företräda Sverige, företräda den svenska regeringens politik, lyfta fram Sverige och stärka kontakterna mellan våra två länder.

Den diplomatiska lärdomen kom kort efter installationen i Reykjavik. Då ambassaden fick besök av Svenska Dagbladet. Det blev ett flera dagar långt möte, med turer till varma källor och långa samtal. Om demokratins framtid.

Då kom nästa »Juholtare«.

Ambassadören frågade SvD-reportern hur gammal hans son var, »fyra?«, och fortsatte:

»När han är gammal kommer han inte att leva i en demokrati utan i en teknokrati, eller en diktatur. Det är så in i helvete sorgligt. Jag är ledsen att säga det, men jag är 100 procent säker. Vi håller på att avveckla demokratin.«

– Så jävla dumt!

Håkan Juholt skakar på huvudet.

– Jag övervägde mycket noga att lämna avsked efter det. Eftersom jag fick det tydligt förklarat för mig av många – det helt riktiga – att det inte är min sak att analysera demokratin i Sverige, utan att analysera utvecklingen i Island och rapportera hem till Sverige.

För det blev så klart ett jävla liv. Stefan Löfven kommenterade uttalandet med att hans företrädare hade gått för långt. Utrikesminister Margot Wallström framhöll å sin sida hur grön Juholt var på sin post.

– När Margot så fint uttryckte det – i stället för att lockas till något annat som man kan göra med en mikrofon framför sig – lugnt och fint sa att »han lär sig«, så finns det hopp om mänskligheten, säger Håkan Juholt och fortsätter:

– Man kanske aldrig blir helt fullfjädrad i det man gör men i dag levererar jag på en mycket högre höjd som ambassadör än för ett år sedan. Och efter ett år som Socialdemokraternas ordförande hade jag haft mycket högre höjd än i början, men jag fick inte chansen att komma in i det.

I dag gör han få framträdanden i svenska medier.

– För mig innebär rampljuset en risk att det slås på gamla blåmärken. När man har haft så ont att vartenda ben i kroppen känts sönderslaget, då krävs det inte så hårda slag i nästa varv för att det ska göra lika ont som första gången.

Han tittar upp och fångar uppmärksamheten hos Heleen Rebel, Tom Alandhs klippare.

– Du skrev aldrig i gästboken efter middagen!

Återigen blåmärken.

– Jag vill inte ha fler käpprapp i nacken, över huvudet och bröstkorgen. Därför är jag så noga med varenda jävla flaska, för det som skulle göra riktigt ont på mig är om jag inte har namn på 12 flaskor rödvin.

Efter besöket på Nordens hus sitter Håkan Juholt i sin Subaru igen. Vi ska ner till havet för att ta en bild till omslaget. Men först, utbrister han, måste vi svänga förbi universitetet. Ambassadören måste »sätta en gubbe« i ett Pokemongym. Juholts yngste son Viktor kommer på besök i helgen. Då måste pappas Pokemon vara i toppform.

– Jag har som förälder till vuxna barn förmånen att ha daglig kontakt med dem genom att spela Pokemon. Det är en navelsträng.

I bilen får Håkan Juholt veta att innehållet i packlåren, en installation till utställningen, skadats i transporten. Den tidigare S-ledaren får något jagat i blicken.

– Det var då fan inte jag!

***

Bokhyllan i residenset är full. Här samsas Ulf Lundell med Malmö­författaren Kristian Lundberg. Och Reformisterna-agitatorn Daniel Suhonen, som skrev en uppmärksammad bok efter Juholts fall.

Läsning är minst lika viktig som konsten för Håkan Juholt.

Redan som ung fick han en bok av Tomas Tranströmer av sin far, Willy, som var bokombud på KF:s bokklubb Svalan i Oskarshamn.

– Det var första gången jag förstod att min pappa såg mig som vuxen.

När Tranströmer sedan tilldelades Nobelpriset 2011 utbrast den dåvarande S-ledaren: »Äntligen! Det är härligt, en stor dag.« Medan Fredrik Reinfeldt sa: »Jag vet att många länge har hoppats på detta.«

Minnet får Sveriges Islandsambassadör att fnissa dämpat under mustaschen.

Själv har han tillsammans med sin äldste son Anton läst »How to kill a mockingbird« och Hemingways »Klockan klämtar för dig«. Kanske, slår det honom, borde han göra samma sak med Viktor.

– Jag tycker att vi, och då menar jag vi brett, inte tar detta med bildningen på allvar. Det finns nästan ett bildningsförakt. Jag upplever ibland att politiska ledare nästan koketterar med att de inte är speciellt bildade.

– Om vi skulle sitta här och gissa vilka de tio senaste böckerna är som Trump har läst så kanske någon – inte jag, för jag är ambassadör – skulle säga: Undrar om han ens läst en bok?

Juholt fortsätter:

– Demokratins absolut viktigaste inslag är att man lyssnar till någon annan, inte bara ger uttryck för sin egen åsikt. När vi sitter på hemmet, du och jag, så kanske den rationella människan har tagit bort det segmentet, inom en eller två generationer.

Han stoppar sig själv. Avfyrar ett snett leende.

– Som du hör nu är jag fruktansvärt nära där jag var i samtalet med SvD. Men nu pratar jag inte om att detta sker under den nuvarande regeringens regim, utan jag ser hur vi har förändrat oss som människor sedan demokratins genombrott, över min pappas bokklubb till där vi är nu.

Innan Håkan Juholt avgick bad han Socialdemokraternas verkställande utskott om borgfred till ett år före nästa kongress. Alltså ett år före valet 2014.

– Jag sa: Har jag inte lyft våra opinionssiffror långt över senaste valresultatet – 35, 36, 37 procent – så lovar jag att jag inte möter kongressen för omval.

I planen fanns ett program som byggde på två byggstenar. Den ena kallade han »tusensamhällen«, en strategi för samhällen från 500 till 2 000 invånare; för stora för att »vara hästgården« och för små för egen växtkraft. Den andra stenen kallade han »urban tillväxt«, alltså hur vi ställer om våra största städer klimatsmart. Det handlade om allt ifrån uppvärmning till transporter.

Allt det där hade låtit fint i dag. När mycket i den politiska debatten kokar ner till stad-och-land och klimatfrågor. Ja, om de vackra orden gjorts till konkret politik alltså.

– Hade det kommit i gång 2012 så hade det kunna engagera de snabba förändringar storstaden bygger på: kreativiteten, innovationerna, rörligheten, dynamiken. Det hade funnits en enorm tillväxtpotential genom att tala ut om att låta våra storstäder växa, och växa smart. Adderat med hur samhället ska organiseras i dessa tusensamhällen, säger Håkan Juholt.

Den annars så skojfriske smålänningen anlägger en allvarlig min.

– Socialdemokratin har en tradition av att ha tålamod med sin ordförande. Vi hade tålamod med Mona Sahlin väldigt länge, Tage Erlanders första år var knappast någon större succé. Och om Olof Palme, som kom som kontrast till Erlander, sa min pappa »tv-tittarna måste få vänja sig vid Olof, som är så ivrig«.

– Men jag hade belagts med sådana enorma brister att man inte ens gav mig chansen att lyfta upp siffran 27 procent. Det enda som kunde hända var att jag lyckades, för om jag inte lyckades hade jag skriftligt inför VU-ledamöterna sagt att då går jag.

Hur tror du att hanteringen av ditt ordförandeskap påverkade partiet?

– Man kan säga att det var Håkan Juholts uslighet som gjorde att folk förlorade tilltron till socialdemokratin. Man kan också säga att det sätt man behandlade Håkan Juholt på är oacceptabelt.

– Jag tror att det sammanfaller och att socialdemokratin än i dag betalar ett pris för det.

Bildsinne. Före politiken arbetade Håkan Juholt bland annat som fotograf. Nu för tiden poserar han mest för andras bilder, som här i en snöstorm.

***

Håkan Juholt tar fram en sopkvast med tillhörande skyffel. Under fotografens smattrande sopar ambassadören upp skräp från gårdagens galej. Han brukar säga att belackarna utmålade honom som en Åsa Nisse-figur. Oförmögen att leda landet, än mindre skriva sin egen namnteckning.

Samtidigt är den som driver mest med Håkan Juholt han själv. Ständigt med en knorr. Ståendes i en snöstorm vid Reykjaviks kust dagen före sa han till exempel:

– Det känns som vilken presskonferens som helst 2011. Med skillnaden att jag nu har vinden i ryggen.

Det har kanske inte skett medvetet, men självironin är inte längre bara en försvarsmur för Håkan Juholt, utan också ett verktyg i ambassadörsrollen. Att ha en stark personlighet är viktigt i yrket, hävdar han.

– Det är inte bara av ekonomiska skäl som jag skär sillen själv. Islänningarna ska förknippa ambassaden med sill, att ambassadören älskar den så mycket att han gör den själv, säger Håkan Juholt.

Han reser sig upp, »vänta lite!«. Hämtar en isländsk mattidning. I bildkollaget återkommer scenen: det svenska regeringssändebudet och silltallrikarna.

– Det här är fan ambassadörsskap på högsta nivå, säger han och läser: »Silläventyr hos den svenska ambassadören.«

Håkan Juholt slår sig ner i en fåtölj. Funderar en stund och säger sedan med ett leende:

– Ni ska få en mening som jag har funderat på, som du naturligtvis inte har användning av: Ja, det du ser nu är den nya berättelsen om Håkan Juholt.

– Jag kommer att dö som före detta ordförande för Socialdemokraterna, jag kommer att dö som den som sannolikt varit ordförande kortast tid. Men sista kapitlet om Håkan Juholt är ännu inte skrivet.

Leendet blir till ett brett smajl.

– Nu pratar jag om mig själv i tredje person singularis. Det gör alla knäppgökar.

***

Nog är Håkan Juholt en glad skit i dag. Även om taggarna – eller blåmärkena – sitter kvar. Han upprepar det han sa när vi sågs första dagen, att valhemligheten är lagstadgad. Och vägrar genomgående att avslöja om han fortfarande är medlem i partiet han tjänat i 40 år.

Inte bitter. Men heller inte glömsk.

Kanske är det som han säger, att han inte fick åtnjuta samma tålamod från rörelsen som sina företrädare. Och kanske är det som Tommy Waidelich hävdar, att politiken inte längre tillåter personer som sticker ut. De som hellre blickar framåt än fokuserar på riskminimering.

Eller så var Håkan Juholt helt enkelt för yvig. För ostrukturerad och oerfaren. För lite av en härförare.

– Mina värderingar var rätt, jag gjorde inte fler misstag än någon annan. Det hade varit rimligt att ge mig mer tid att komma in i uppgiften. Men kombinationen av min personlighet och mina misstag, i nära samarbete med de som ville ha bort mig och drevet, så blev det för mycket, summerar han.

Sista dagen på vår resa kommer Viktor Juholt till Reykjavik. En lång, mörk yngling. Utan mustasch. Som har nära till skrattet, men slår vakt om sin integritet. Han började första året på gymnasiet när stöket drog i gång. Viktor har ofta fått frågor om sin pappa, berättar han, men aldrig svarat.

I dag, när ett nytt snöoväder drar in över västra Island, gör han ett undantag.

– Att det blev ett ambassadörsjobb var passande, så att han kom ifrån Sverige på ett sätt som han inte hade kunnat göra innan.

Sonen bekräftar bilden av sin energiske far: finns det inte tillräckligt att göra så hittar han på något att göra. Men det tog sin tid innan det gick upp för dem där hemma att det var hit han skulle.

– Det var snack under många års tid om vad han skulle göra men man kände att det kommer inget som funkar bra, som kommer att förändra så mycket. Men när detta kom var det verkligen ett nytt kapitel, en möjlighet att komma ifrån. Att isolera sig på en ö.

Själv säger han sig vara klar med partipolitiken. Kommer han tillbaka?

– Det vågar jag inte svara på. Det tror jag inte, säger sonen Viktor.

Om du får bestämma?

– Då säger jag att Island är jäkligt härligt, även när det snöar så här.

Efter att vi sagt hejdå skickar Håkan Juholt en bild av sin son när han intervjuas. Han skriver:

»Viktors första presskonferens i Island. Snart är jag bara hans pappa.«

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera