Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Minnen av Europa

Europa är viktigare än någonsin, därmed också EU. Detta påstående vederläggs av dem, och de är många, som vill slita EU i stycken. Till dem hör Putin, Trump och högerpopulisterna. Ett minst sagt blandat sällskap.

Utled på att tjänstgöra som mitt lands generalkonsul i Los Angeles 1996 beslöt jag mig för att anta en socialdemokratisk kandidatur till Europaparlamentet, vilket ledde till inval på hösten för en kort period, till 1999. Jag anlände till ett novembergrått Strasbourg och tog in på stadens bästa och dyraste hotell, i motsats till många av mina kolleger, som sparade på traktamenten och bodde primitivt, därmed billigt.

Parlamentet dominerades av sina två största grupper: EPP (som Moderaterna tillhörde) och den socialdemokratiska, som leddes av en kraftfull, brittisk före detta poliskonstapel. Dessa två grupper kunde sinsemellan komma överens. De hade enkel majoritet. Den stora utvidgningen av EU skulle komma senare.

Det rådde ringa konkurrens när jag bad om att bli medlem av parlamentets utrikes- och säkerhetspolitiska utskott. Dess verksamhet saknade nästan all betydelse för EU:s externa politik. Rent ceremoniellt brukade gästande utrikesministrar och diverse inkallade ambassadörer tala i utskottet; ju kortare desto bättre, åtminstone för dem själva. Sammanträden som skulle börja klockan 14 öppnades sällan före 14.30. Det innebar i praktiken att ett antal välbetalda tolkar fick sitta sysslo­lösa. Närvarofrekvensen i utskottet var usel.

Vad språken beträffar var det rätt väsentligt, trots tolkarna, att kunna umgås på några av EU:s huvudspråk. Jag lyckades klara mig på tyska, engelska och franska och rådbråka italienska, med bakgrund i skolans latin. Rätten att yttra sig och bli hörd på ett nationalspråk är ändå viktig. I Habsburgparlamentet i Wien talades nio olika språk, men utan tolkning. Att tjeckerna och slovenerna inte förstod wienarna är förklarligt. Det hade sina följder, som vi vet.

Ett av mina fåtaliga större uppdrag att skriva en så kallad rapport över Estlands eventuella medlemskap i Unionen. Kommissionen hade ansett att Estland ensamt bland de baltiska länderna skulle hedras med medlemskap, vilket jag ivrigt beklagade. Till slut kom alla tre med.

Man får inte röster, vare sig här eller där, på att ägna sig åt utrikes spörsmål, i fall man inte vill koppla ihop utrikespolitiken med migrations- och flyktingfrågan. EU hade ett stort antal ambassader utomlands, men intet EU-land hade överlåtit skötseln av sina utländska kontakter till dessa diplomater.

Trippeltillvaron Strasbourg, Bryssel och hemma var absurd. Jag hade småbarn, bodde dessutom i ett hus tolv mil från Helsingfors flygplats, vilket i minnets ljus förefaller perverst. Rikhaltiga kostnadsersättningar betalades kontant i franska eller belgiska pengar. De gjorde inte själva resandet angenämare. Flyg till Frankfurt, hämtning med någon av parlamentet beställd bil. Långtradare brukade transportera dokumenten från Bryssel till sessionerna i Strasbourg. I mitt fall handlade det om en plåtkoffert, men den var nästan tom. Tomma tunnor bullrar mest, som bekant.

Det var enklare att resa till Bryssel. Dessutom befann sig mitt kontor där, ett elegant hörnrum med dusch och barskåp. Jag har sett att vissa nuvarande medlemmar av parlamentet har ett antal assisten­ter. Jag hade en enda, ung kvinna som var både kunnig, begåvad och vacker. Det räckte.

Var det hela meningsfullt? Symboliskt uttryckt: ja.

Att möta ett sammelsurium av språk och folkslag på ett begränsat utrymme är intressantare än att bara se dem gå förbi på gatan. Att finna ett gemensamt språk och gemensamma beslutsformer är däremot svårare. Det är ett stort under att EU över huvud taget kan fatta beslut. Det händer ju. Låt oss kalla parlamentet en övning i demokrati.

Det talas rätt mycket om EU:s misstag och felslut – de är ju många. I sådana sammanhang brukar jag fråga vad vederbörande kritiker föreslår som alternativ. Jag har inte fått något svar. En återgång till suveräna nationalstater kan bara gagna dem som vill splittra Europa. Vi vet ju vilka de är.

Det talas rätt mycket om ett EU-baserat gemensamt försvar. Jag förstår inte riktigt vad man talar om. Nato finns ju, men det ska man inte nämna, framför allt inte i de länder, inklusive Sverige och Finland, där folkopinionen motsätter sig ett medlemskap. Men ingenting kan kompensera ett fungerande nationellt försvar.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera