Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Hakelius: Allt skylls på de okunniga, på lantisar och på äldre

Ni minns vad Jesus lovade: »Så skola de sista bliva de första ...«

Det låg något i det, men även en frälsare kan underskatta hur kluriga de första kan vara, när de ska värja sig från de sista.

De senaste dryga hundra åren har de sista faktiskt tagit sig till tätklungan. Det gäller förstås inom politiken: rösträtten. Det gäller också ekonomiskt. Marknadsekonomin har många skoningslösa sidor, men den är skoningslös även i sin inställsamhet gentemot folkflertalet. Det är där pengarna finns.

Marknaden stryker massan medhårs.

Men hur är det med det som brukar kallas »strukturerna«? De mer eller mindre organiserade maktnätverk som i praktiken samlar samhällets tillsyningsmän?

Ha lite tålamod med mig. Vi måste ta det från början:

När en folkgrupp har tagit över ett territorium och lagt under sig en annan folkgrupp, måste historikerna klura ut i vad mån den nya folkgruppen dominerade den gamla, alternativt i vad mån de båda folkgrupperna fredligt smälte samman. Traderade legender är inte att lita på. Brittiska historiker har tvistat länge över om saxarna och normanderna verkligen konstant var i luven på varandra, eller om det mest är en folklig myt som sir Walter Scott blåste upp i sina romaner.

Motstånd och upplevda orättvisor är alltid bättre stoff för legender än samexistens. Rent generellt kan man anta att fredlig assimilering är underrapporterad.

På det stora hela gällde det också när demokratiska reformer stuvade om i maktens strukturer. In kom en ny folkgrupp, klassmässigt. Först i politiken och i lösare delar av maktnätverken, som till exempel journalistiken. Sedan i förvaltning, ekonomi, juridik, kyrka och till sist även militären. Men det var inte en folkgrupp som svepte bort en annan. Det var snarare en ömsesidig anpassning.

De nya deltagarna i maktnätverken tog sig dit genom att utbilda sig och erövra de väsentligaste delarna av den borgerliga kultur som präglade de redan existerande nätverken. De som redan ingick i nätverken ansträngde sig å sin sida för att anpassa sig till den nya tiden, genom att justera sina värderingar, skaffa partinål, ödmjuka sig.

De sista blev de första, men de första blev knappast de sista. De första förblev bland de första, så länge de bugade för de sista.

För 50 år sedan kom nästa fas. Den handlade inte om att de sista klättrade uppåt. Den handlade snarare om att de första drog upp stegarna till samhällstoppen. Vi fick något av det underligaste historien skådat: en antielitistisk elit. En överhet som inbillade sig att den slog underifrån. En jämlikhetens överklass.

Det är snart 20 år sedan den brittiske politikern George Walden skrev en bok om den saken: »The new elites – a career in the masses«. Han skissade konsekvenserna. Paradoxalt nog, menade han, blir konsekvensen av en antielitistisk samhällselit att eliten drar sig längre bort från människor i allmänhet vad gäller värderingar, sätt att leva, ekonomiska förutsättningar och allt möjligt annat.

En annan konsekvens är att de sista får allt svårare att bli de första. Den antielitistiska eliten bildar en maktstruktur som tycker sig ha skapat sin egen framgång. Inte ärvt den, eller tagit på sig den av plikt. De förnekar till och med ofta att de är en elit. De är bara hårt arbetande, kunniga och korrekta i sin analys. De är duktiga individer. Det finns inget nätverk att gå med i.

Därför finns inga skyldigheter. Ingen »noblesse oblige«.

Det är i det här avseendet Frälsaren kan misstänkas för att ha underskattat maktens klurighet. Inte ens han kunde föreställa sig att de första skulle bita sig fast, genom att låtsas att de inte fanns.

Eller så förstod han att en sådan elit till slut inte ens kan lura sig själv.

Vi är på väg mot klimatkollaps och fascism, talar vår antielitistiska elit om för oss dagligen, och allt beror på de outbildade, de okunniga, på lantisarna och de äldre som inte begriper att en ny tid kommit. De röstar fel, de är opålitliga och kan inte anförtros mänsklighetens stora frågor.

Precis så lät den elitistiska eliten i demokratins barndom. Ojämlikheten var större då, men våra nuvarande första verkar ändå vara mer främmande för folk i gemen än vad föregångarna var.

De har en del att lära av sina företrädare om hur man gör för att inte helt underminera sin egen ställning.

Läs alla krönikor av Johan Hakelius här! 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera