Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Hakelius: Vi har precis genomlevt ett förslösat decennium

Ett förslösat decennium. Det är ett sätt att se det.

Varje tid har sina klichéer. När jag började i den här branschen – 90-talet var nytt – var den som ständigt återkom »paradigmskifte«. Det var en av de där termerna som tränger sig in på tidningssidorna för att låna dem lite prestige. Därför kommer begreppen alltid från någon högstatusvetenskap. Just den här gången var det filosofin och mer bestämt kunskaps- och vetenskapsteorin som var leverantör. Thomas Kuhn hade myntat begreppet redan i början av 60-talet, men en del ord behöver ligga till sig för att passa smaklökarna.

Det fina med »paradigmskifte« var att det osade storslagenhet. Inga små skitsaker, utan rejäl omvälvning. Paradigm kan lite slarvigt översättas med världsbild. Det handlar alltså om något mer än det man observerar. Det handlar om mönstren för hur man förstår det man observerar.

Problemet med »paradigmskifte« var förstås att det snart användes för att beskriva just vilken liten skitsak som helst. Ett ministerbyte. En påhittig dekor i Rolling Stones senaste turné. En ny konceptkrog.

Det är precis det kliché betyder, utanför tryckkonsten: en fras som av alltför flitig och oprecis användning förlorat allt innehåll. Men den hade från början ett innehåll. Läs det här sammanfattande citatet ur »Filosofilexikonet«:

»Under en normalvetenskaplig period förhåller sig forskarna okritiskt till paradigmet och strävar efter att fördjupa och förfina den ifrågavarande formen för vetande om naturen. Kuhn omtalar denna forskning som problemlösning […] då det på förhand är givet, hur ett acceptabelt resultat generellt skall vara beskaffat. Fall av uteblivna problemlösningar tillskrivs forskarnas bristande förmåga och förebrås inte paradigmet. Medan anomalier normalt kan bortförklaras, kommer kriser dock att inträda, där stora anhopningar av anomalier el. särskilt djupgående anomalier kommer att göra forskarna osäkra på paradigmet. Krisen utmynnar i en revolution med karaktären av ett paradigmskifte som resultatet av en maktkamp mellan anhängarna av det gamla och det nya paradigmet. Då de konkurrerande paradigmen har olika kriterier för giltighet, bevisföring m.m., finns det ingen möjlighet för rationell dialogutväxling på neutral grundval. Det uppstår ett djupgående kommunikationsbrott.«

Låter det bekant? Jag syftar inte på vetenskapsteori.

90-talet var inte händelselöst. Muren hade precis fallit. Sovjetunionen upplöstes. Men känslan tränger sig ändå på: Vi hade för bråttom att dra fram snacket om paradigmskifte. Vi skulle ha hållit oss till 2010-talet.

Det finns inte ett kriterium på paradigmskifte i den där sammanfattningen som inte uppfyllts i snart sagt varje land i västvärlden de senaste tio åren. Den okritiska övertygelsen om att ha rätt. Anhopningen av »anomalier« som utlöser kris. Krisens uttryck i form av nya partier, politiska uppstickare, »populister«. En revolution, helt enkelt. Maktkampen mellan nya och gamla paradigm. Och, inte minst, kommunikationsbrottet. Läs igen: »ingen möjlighet för rationell dialogutväxling på neutral grundval«.

Man skulle kunna kalla det vi just genomlevt ett förslösat decennium, främst på grund av det som Kuhn kallar kommunikationsbrott. Oförmågan till vettigt samtal mellan gamla och nya paradigmväktare är det som skapat ställningskrig, polarisering och fragmentisering.

De som står för nya paradigm har redan från början givit upp ambitionen att tala med de gamla paradigmväktarna. Hela basen för deras engagemang är bristen på förtroende för det gamla paradigmet. De gamla paradigmväktarna är, å sin sida, så nedgrävda i sin världsbild att de inte kan förmå sig att se hela processen. De förstår inte att krisen uppstått därför att de aktivt bortsett från sådant som inte passat deras paradigm. De intalar sig att krisen börjar med utmanarna, inte med det som drivit fram dem. I försvaret av sin världsbild har de tvingats så långt att de måste sluta ta in världen. De har nu gjort det i flera år.

Ett förslösat decennium, alltså.

Eller kanske inte. För en av Kuhns poänger är att paradigmskiften, hur besvärliga de än är när man befinner sig i dem, är oundvikliga. De är, vid sidan av de »normalvetenskapliga perioderna«, det sätt på vilket vi tar oss framåt. Alternativet vore inte ens att stå stilla, utan att förfalla och förstenas.

Låt oss hoppas på nästa decennium.

Läs alla krönikor av Johan Hakelius här!

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera