Politik / Utrikes

Ett chilenskt uppror utan styrsel

Protesterna i Chile visar inga tecken på att avta. Men demonstrationerna präglas av motsättningar mellan generationerna.

Hon har illrött hår, svart t-shirt, trasiga jeans, militärboots och en gasmask hängande runt halsen. I högerhanden dinglar en hjälm i vilken hon förvarar ett par skyddsglasögon. Med vänsterhanden greppar hon locket till en soptunna som hon använder som sköld och där hon skrivit »Kämpa tills livet blivit värt att leva«.

Vad krävs för att livet ska vara värt att leva?

Hon fnittrar till:

– Det märker vi nog när vi är där.

Hon kallar sig Lila och är kring 20, kanske 25. De flesta som samlats på Plaza Italia (eller Plaza Dignidad som demonstranterna kallar det) är under 35 år, men här finns också grupper av äldre. Lina är en av ganska få tjejer som ingår i »primera linea«; så kallas de grupper som tagit som sin uppgift att hålla karabinjärerna på avstånd från demonstranterna. Vissa betraktar dem som hjältar som skyddar de fredliga demonstranterna från karabinjärernas våld. Andra menar att det i själva verket är de som provocerar fram våldet.

En stor opinionsundersökning från Chiles mest respekterade opinionsinstitut CEP, som nyligen publicerades, visar att majoriteten av chilenarna stödjer protesterna, även om de flesta tar avstånd från våldet, både polisens och demonstranterna. Men nästan hälften menar ändå att våld ibland är nödvändigt för att det ska ske några förändringar.

Det mest uppmärksammade resultatet av mätningen var annars bekräftelsen på det alla redan visste: att misstron mot det politiska etablissemanget nu blivit så kompakt att det är svårt att förstå att samhället alls fungerar. President Sebastián Piñera stöds bara av 6 procent av befolkningen, och det är ändå fler än de flesta andra politiker kan skryta med. Parlamentet får godkänt av 3 procent, de politiska partierna av 2 procent. Misstron mot politikerna har ofta varit stor i Latinamerika, men aldrig som nu.

I Argentina ropades »que se vayan todos« (»bort med varenda en«) dag efter dag och natt efter natt under den katastrofala ekonomiska krisen 2001. I Chile ekar samma slagord, men här är det inte en ekonomisk katastrof som utlöst krisen. I Chile har de ekonomiska skillnaderna till och med minskat de senaste åren. Den monumentala misstron har andra rötter.

– Vi är trötta på alla övergrepp, säger Lila, vi är trötta på att de rika har ett rättssystem som dömer miljonärer som begår svåra ekonomiska brott till kurser i etik, i stället för till fängelse. Medan vi döms till fängelse för att ha plankat in på tunnelbanan.

Lila fnyser. Det finns ingen tvekan hos henne. Men när hon tar sats för att förklara hur det är överklassens hånfullhet som sått ilskan, ropar hennes kompisar från »primera linea«. Karabinjärer är på väg mot plazan från både huvudgatan Alameda och Vickuña Mackenna – den stora gatan som går söderut. De samlar ihop sig och går beslutsamt mot fronten.

Jag följer efter på avstånd, men snart har jag fångats i ett moln av tårgas. Min citronindränkta snushalsduk hjälper inte mycket och jag går en runda lite längre bort för att hämta andan. På en smal gata mellan Vickuña Mackenna och Bustamante, i en vit tvåvåningslänga, sitter små skyltar uppsatta i varje fönster: »Här bor pensionärer. Protestera gärna. Vi stödjer er. Men förstör inte.« Men i varje fönster finns hål orsakade av kastade stenar. Det har blivit ett normalt inslag i många chilenska städer att små affärsinnehavare spikar för sina fönster, med en lapp på dörren som vädjar: »Förstör oss inte. Det här är vårt jobb.«

När jag går tredje rundan över plazan – som egentligen bara är en rondell – ner mot Alameda kan jag inte längre se vare sig Lila eller några andra från »primera linea«, bara en otydlig röra av rök och guppande huvuden och att »el guanaco«, den mobila vattenkanonen, kommer körande med full kraft i vattenstrålen. Den stora klumpiga bilen ser ut som en väl använd färgpalett av alla färgbomber som kastats mot den de senaste månaderna.

De enda som kan hålla sig kvar på plazan är de som, likt Lila och hennes kompisar, har gasmasker, hjälmar och skyddsglasögon. Vi andra flyr så gott vi kan.

Dagen därpå är allt annorlunda. På Plaza Italia/Dignidad hålls en slags kollektiv meditation för Chiles mentala hälsa och därefter samlas ett tusental, oftast svartklädda människor, för en tyst demonstration mot repressionen och i åminne av de som sårats och dödats under proteströrelsen.

Det är en stillsam demonstration som marscherar hela vägen från Plaza Italia/Dignidad , nerför Alameda och Santiagos centrum, förbi presidentpalatset La Moneda och ytterligare några kvarter. Karabinjärerna håller sig på avstånd och griper bara in för att dirigera om trafiken så att demonstranterna kan hålla ihop.

Nancy har klätt sig som nunna.

– Det är inte någon kryptisk kritik av kyrkan, utan ett försök att visa att vi måste vara de första att vilja inkludera. Inte exkludera som de som »funar« gör.

Det finns obehagliga inslag av intolerans inom proteströrelsen som manifesteras i kollektiva mobbningsaktioner – funas – en slags praktisk tillämpning av de sociala mediernas aggressiva, hatiska och hånfulla kommentarer mot alla oliktänkande.

Nancy är tre gånger så gammal som Lila. Hon var med när Salvador Allende var president, när kuppen skedde och diktaturen installerades. Och hon är lite rädd för de ungas oförsonlighet.

– Det är som om ingenting av det vi gjorde är värt någonting.

Det envetna upproret i Chile är fyllt av motsättningar och samtidigt i dramatisk avsaknad av organisation och samlat ledarskap. Men CEP:s stora opinionsmätning visar också på aspekter som mjukar upp det polariserade intrycket. Å ena sidan är det fler chilenare som tror på demokratin i dag än för ett år sen. Å andra sidan är över 70 procent nöjda med sina egna privata liv, samtidigt som de tror att andras liv är miserabla.

En ekvation som drivit chilenska analytiker och kommentatorer till desperationens gräns i strävan efter att förstå vad det är som egentligen händer. Och varför.

LÄS OCKSÅ: Är det en revolution som pågår i Chile?

Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Logga in
eller

Köp FOKUS ONLINE utan bindningstid!

Prova 1 månad för 1 krona

Kampanjpris 1 krona första månaden därefter 149 kronor per månad.

Detta ingår:

Obegränsad tillgång till alla online-artiklar.

Aktuella analyser och fördjupningar.

Dagligt nyhetsbrev.

Fokus på samhällsfrågor, politik, ekonomi, kultur och vetenskap.

Fortsätt

Jag godkänner villkoren för Fokus (FPG Media AB).

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera