Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Nina Lekander: När Systembolaget sviker landsbygden tar smugglingen över

Inte en anständig vinare inom synhåll. Då tar smugglingen över.

Vi såg det komma redan 2006 då Systembolaget försvann från Mörbylånga. Därvid berövades orten en mängd besökare från såväl hav som land. Nyligen förlorade denna Årets Ölandsby 2019 även bank och Konsum.

Vi ser det gå vidare – utför – när Ica i Södra Möckleby (Årets Ölandsby 2010) nyss har gått i konken. Varvid människor på nästan hela Sydöland mister ombudstjänsterna för Systembolaget, apotek, post och spel. I en ort där bankkontoret lades ner för länge sedan, liksom »Cementan« förra året. Då det blev stopp också för Brukshotellets lunchservering.

Degerhamn på dekis.

Men om vi betänker just Systembolagets abnorma makt över Sverige. Dess betydelse för glesbygden. För miljön – och kanske till och med för det klimat som så många oreflekterat strejkar och gör sig till för. Vi undantar här bolagets dassiga vinutbud och konstifika existens över huvud taget.

Utlämningen av starka drycker var snålt tilltagen när Södra Möcklebys Ica Nära ännu fanns. Blott en dag ett ögonblick i sänder, alltså i veckan, det vill säga inom det riktiga bolagets öppettider. En miss på minuter? Då det är kört också en mil söderut i Grönhögen, vars golfande fastlandspublik skulle storma ett Ica utan utlämning.

Men kanske har man ändå i rättan tid och hög hastighet rattat sin lindrigt rostiga miljöbil Volvo 245 årgång 1985 till bolaget i Färjestaden, tre och en halv mil norrut. (Buss? Nja sällan. Går sällan.)

Eller än värre, vi kör till Kalmar fem och en halv mil åt nord/nordväst. Över en Ölandsbro alltsomoftast under reparation, gärna med kö. Eftersom ett av två bolag i Kalmar har något generösare öppet-tider än i Färjestaden.

Ta dessa avstånd och tider tur och retur. Räkna på bensin- eller dieselåtgång och en eller högst två personer per fordon. Att lifta är inte längre vanligt i Sverige; själv har jag sett och tagit upp bara tre människor på tio år. En abstinent fyllskalle och ett par tyska tjejer som inte hade rätt plastkort för bussen men ville hinna med sista cykelfärjan över Kalmarsund.

En annan färja till ett annat land: Tyskland. Utan att ha hittat någon jämförande relevant alkoholstatistik över bruk, missbruk och skador törs jag påstå att där sällan ses dyngraka människor eller slagsmål. Trots försäljningen av alkohol dygnet runt (och den rökning av ditt och datt som tillåts här och där). Att sitta på allmänna kommunikationer med en ölflaska i handen är vanligt. Ingen bryr sig. Om gruff förekommer griper medpassagerare in. Andra vakter än civilklädda biljettkontrollanter syns inte till.

I tidningen Smedjan förra året (20/5) skriver Malin Lernfelt om svensk alkoholpolitik. Det räcker i princip med att citera ingressen:

»Varje dag rullar lastbilar från svenska bryggerier ner till Tyskland. Några timmar senare transporteras samma alkohol tillbaka i privatbilar och bussar. Den allt större gränshandeln, som är en följd av monopol och höga punktskatter, har lett till såväl minskad kontroll och förlorade skatteintäkter som ökad brottslighet och onödiga utsläpp.«

Lernfelt poängterar alltså den smuggling och illegala alkoholförsäljning som förekommer till både vuxna och unga i snart sagt alla hörn av Sverige.

När hoppet så är ute för en flaska försvarbart vin, en vaniljkletig bibb eller för all del något gott alkoholfritt  … då återstår: grannar.

Någon eller några har alltid en flarra. Om än från glasbanken, Tyskland, Danmark eller den egna tomten. Fläder och äpplen finns det rikligt av på vår älskade ö. Och grannar är landsortens gudagåva till mänskligheten. Öland är ett gott land, närapå godare än grannön Gotland. Skål tamefan.

Läs fler krönikor av Nina Lekander här!

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera