Krönika

Hakelius: Coronakrisen väcker revolutionära drömmar

Hur skulle Marx ha uttryckt det? »Det går ett virus genom Europa«, kanske.

Vi väntar alla på livet efter corona. Sjuksköterskor vill tillbaka till sin vanliga organisation, med organisationens alla välkända tillkortakommanden. Småföretagare som inte redan gått i konkurs, hoppas att livet efter corona kommer innan deras saga är all. Börshajarna drömmer om att vårens extra årsringar på magsåret, ska växlas in i rejäla klipp till hösten.
40-talisterna har, som vanligt, tagit världskrisen som en personlig förolämpning. De kräver att ingen, inte ens ett virus, noterar deras ålder.

Gemensamt för de flesta av oss är att vi längtar efter en återgång till det normala.

Men inte alla.

Vill man göra revolution har man alltid ett huvudproblem: de flesta har ingen lust. Är man inte maktmänniska eller ideolog lockas man inte av samhällsomvälvningar, om man har något att förlora. Det fina med fungerande länder i väst är att nästan alla har något att förlora.

Det är det som leder till att nästan alla revolutionärer blir bittra cyniker. Arbetarklassen, rasen, eller vilka det nu är man säger sig vilja göra revolution för, är inte att lita på. Till och med studenterna, varje revolutions ryggrad, är flyktiga: de flesta av dem blir äldre.

LÄS OCKSÅ: Hakelius: Drömmen om starke man

Så det behövs en katalysator. Något som utlöser en reaktion som puttar de ovilliga framåt.

I en värld av symboltolkare och intresseföreträdare investerar alla i coronakrisen. Oavsett vilken specialitet man är satt att hantera – alkoholmissbruk, våld i nära relationer, hemspråksundervisning, hjärtsjukdomar, kollektivtrafik, scenkonst – så ligger det i uppdraget att göra coronapandemin relevant för just det egna ämnet. Alltid med den underförstådda förebråelsen att den som inte beaktar just denna lilla aspekt av krisen, beter sig oansvarigt.

Det är inget märkligt i det. Det är bara resultatet som blir märkligt. Från ett allmänt samhällsperspektiv blandas högt och lågt, perifert och centralt, välmotiverat och krystat, tills medier blir brokiga lapptäcken där varje stuvbit gör anspråk på en så stor del av utrymmet som möjligt.

Kluvenheten är tydlig. Å ena sidan riskerar en kris av den här storleken att skymma mindre akuta frågor och intressen. Å andra sidan vet alla symbolmanipulatörer att varje gigantisk händelse är ett fordon till uppmärksamhet, om man bara lyckas få lift.

Men så finns de som ser något mycket större i coronakrisen.

Svenska Dagbladets klimatreporter Peter Alestig, för några dagar sedan: »Ett mikroskopiskt virus har lyckats med något som världens alla politiker hittills misslyckats med: att snabbt kapa våra utsläpp av växthusgaser. Nu är frågan: låter vi utsläppsminskningarna bestå […]?«

Coronapandemin är förstås katastrofal, påpekar Alestig, men »det finns en oväntad vinnare på coronaviruset. Planeten.«

Han räknar sig till vad han kallar »optimisterna« som tror att de extrema åtgärderna mot viruset kan »bana en väg för en lösning på klimatkrisen«. Förutsatt att vi inte går tillbaka till det som var.

Peter Alestig sticker inte ut. Snarare tvärtom. Gunilla Almered Olsson, professor i humanekologi, är ett annat av dussintals exempel. Hon skrev i förra veckan på DN Debatt: »Det nya coronaviruset lyckas med det som tusentals forskare och debattörer misslyckats med – en snabb förändring av resande och konsumtionsvanor för att skydda välfärdssamhället.«

»Detta är vår stora möjlighet«, är hennes slutsats.

LÄS OCKSÅ: Hakelius: Kriser leder alltid till att EU-länder agerar på egen hand

Flygskammen räckte inte till revolution, men coronaviruset gör det. Om vi bara skyr den gamla normaliteten. Låt flygbolagen konka. Ge inga miljardstöd för att rädda ekonomin. Ge stöd för att stöpa om allt.

De revolutionära förhoppningarna på covid-19 är förresten ännu bredare:

»Covid-19 är ett lösningsmedel för avglobalisering«, skrev labourekonomen James Meadway i New Statesman i förra veckan. Han såg i virusets spår kapitalismens kris och ett nytt system med starkare ställning för arbete än kapital. Den »dekadenta liberala zombieordningen« står inför vad som kanske blir dess sista prövning, skrev New York Times-kolumnisten Ross Douthat i samma tidning. Och idén att Kina trots allt är ett föredöme har – för första gången på den här sidan maoismen – börjat smyga sig in i bisatser.

Man blir alltid kallad cyniker, när man påpekar att vissa ser katastrofer som politiska möjligheter. Men man är inte pippi för att man är fågelskådare.

Läs alla krönikor av Johan Hakelius här!

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera