Nils Erik Forsgård: Kunskapen om Auschwitz ökar – ändå växer hatet

Text:

Toppbild: TT

Toppbild: TT

Vi körde genom ett centraleuropeiskt senvinterlandskap. Det var dystert, något utav bara fan. Vi var på väg till koncentrationslägret Auschwitz-Birkenau, i polska Oswiecim, nära Kraków. Vid vägen nära de gamla lägerresterna stod en reklamskylt för Kentucky Fried Chicken. Fried som i fritterad, ja.

Det blåste en iskall vind över den enorma lägerslätten och över de gamla tågspåren och över de utrymda kasernerna i rödtegel. Guiden var polska. Hon talade siffror och statistik. Hon talade pistoler och gasningar och avrättningar och våldtäkter. Det blev en fullkomligt gränslös repetition i ondska.

En ung man stod framför en av kasernbyggnaderna i rött tegel. Han tände en cigarett. Guiden röt: Släck cigaretten! Jag tittade på den ilskna kvinnan och jag tittade på den skamsne unge mannen. Numera tror jag att det finns platser i Europa där brutalitet ynglar av sig, som ett luftburet virus, genom decennierna.

En annan dag gick jag ensam genom den gamla judiska stadsdelen Kazimierz, inne i Kraków. Där kan man köpa Izsraelskie przekaski, israeliska snacks. Kazimierz är en judisk stadsdel utan judar. På en husvägg såg jag stora svarta bokstäver: »I detta hus bodde familjen Rosak mellan åren 1633 och 1941«. Tidsperspektivet slog på ett nästan häftigare sätt än ugnarna i Auschwitz.

Om detta dock inte ett ord av guiden.

Fast förvånad kan man inte vara. Polen och judarna är en komplicerad historia. Det handlar i själva verket om en renodlad offerschizofreni. Denna schizofreni har tydliga komponenter. I juli 1941 mördades flera hundra judar i byn Jedwabne i östra Polen. Det var inte nazisterna som brände judarna i en lada. Det var katolska polacker. Saken förnekades och förtegs fram till början av 2000-talet. Då lyfte Jan Tomasz Gross fram Jedwabne i boken »Grannar«. Om detta inte ett ord av guiden i Auschwitz.

Å andra sidan.

I Polen har man att minnas ungefär 150 döda per 1 000 personer under det senaste världskriget. Det är väldigt många döda. Motsvarande siffra för exempelvis tjecker och slovaker ligger på 20. På våren 1940 mördades över 4 000 polska officerare av nazisterna i skogarna kring Smolensk, i Katyn, trots att de skyldiga visade sig vara Stalins vasaller. Döden i Vitryssland förvandlade offer till hjältar och historieskrivningen till ett ideologiskt slagträ. Om detta inte ett ord av guiden i Auschwitz.

Och för att nu ta tematiken in i vår egen tid.

För bara några veckor sedan sparkades historikern Dariusz Stola från sin post som chef för det judiska museet Polin i Warszawa. Stola hade år 2018 kritiserat ett lagförslag som sökte kriminalisera försöken att koppla samman den polska staten eller nationen med de nazistiska brotten. Han anklagades också för andra positioneringar i strid med styrande nationalkonservativ regeringslinje. Han fick helt enkelt betala priset för sin diagnos av offerschizofrenin.

Köerna till lägerområdet i Auschwitz ringlade långa nu i februari. Nya besökarrekord slås från år till år. Skolklasser från Finland och Sverige bussas ner till det gamla lägerområdet varje vecka. Eleverna vandrar runt i grupper, klapprande skor mot ekande stengolv. Sedan blir det öl och vin på bussens bakbänk, snack om trevligare saker.

Den riktiga paradoxen i sammanhanget Auschwitz är denna: Aldrig har så många vetat så mycket om eländet i koncentrationslägren, och ändå verkar judehatet växa både i Europa och i USA, för att inte tala om Mellanöstern.

Vad är det som pågår?

Vad lär man sig egentligen i Auschwitz-Birkenau? Jag vet inte.

Läs alla krönikor av Nils Erik Forsgård här!

Text:

Toppbild: TT