Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Covid-19 / Kultur

Konst i riskzonen

Riskgrupp eller ej. Konstnärerna arbetar på.

Musikern Mikael Wiehe hade tur. Han gjorde sin senaste konsert den 12 mars, dagen efter att Stefan Löfven hade stoppat folksamlingar med fler än 500 personer. 300 personer uteblev den kvällen, utan att avboka eller kräva pengarna tillbaka.

En nyhetssändning om dagen, det räcker nu, menar Wiehe som jobbar i två omgångar under dagen. Ändå tänker han mycket på hur världen förändras, inte minst i Spanien där han tillbringar mycket tid i vanliga fall.

– Jag tror att det stimulerar kreativiteten att man försöker formulera sig, att man försöker förhålla sig till förändringar, och det föder en och annan formulering som man kan använda sig av. Konstnärer parasiterar mycket på livet omkring sig och händelser i världen och när det då händer något så här dramatiskt, då kan det stimulera kreativiteten, säger han.

Lite oroar han sig över de spelningar han har inbokade längre fram, men kan han inte spela live, då tänker han spela in en ny skiva i stället. Han säger att han nog har femton bra låtar klara. Dessutom, tiden han plötsligt har fått på kvällarna, gör att han hinner komplettera sitt musikarkiv; där han har mängder med musikaliska fragment, insorterade under kategorier som cowboy- och texmex-låtar, tangos, tyska melodier, svenska valser och italienska låtar.

– Så kanske kan det bli en countryskiva också, det hade jag inte hunnit om jag hade haft fullt med andra saker jag skulle göra, säger Mikael Wiehe vars medverkan i SVT:s Jills veranda sändes för några veckor sedan.

Arrangörer av kulturevenemang  har drabbats hårt av inskränkningarna på grund av coronaviruset, och därmed även kulturskapare. Författarframträdanden, festivaler, konserter och utställningar har ställts in. Kulturskapare som dessutom tillhör en riskgrupp bör, enligt Folkhälsomyndighetens råd och rekommendationer, vara extra försiktiga. Mikael Wiehe är 74 år, författaren Majgull Axelsson är 73 år, musikern Jan Hammarlund, fyller 69 i juli och musikern Merit Hemmingson blir 80 år i sommar. Vad händer med kreativiteten och karriären när den egna världen krymper?

Majgull Axelsson följer sina rutiner, nästan som vanligt. Arbete på förmiddagen, hundpromenad och läsning. Den stora skillnaden är att det har blivit mer tv.

– Det kan bli lite mycket nyheter ibland och då försöker jag dra mig undan. Jag märker att det påverkar mitt skrivande. Jag satt just och förberedde ett nytt kapitel som jag ska börja på, där jag byter berättarperspektiv. Då har jag en person som sitter i en bil och så går en annan person in i bilen. Automatiskt tänker jag: Men herregud, de kan ju inte sitta ihop! Som om coronan skulle finnas i min roman. Det gör den inte och jag kommer inte att kunna lägga in den heller, säger hon.

Nuet präglar hennes tänkande och hon märker att hon måste vara observant för att inte lägga in karantänrestriktioner på sina gestalter utan, som hon säger, försöka minnas hur det var för fyra–fem veckor sedan.

I vår skulle hon ha åkt till Berlin för att hälsa på sin äldste son och hans familj, och därefter till Lombardiet där hon skulle ha medverkat i en litterär festival.

– Den 15 maj ska jag lämna in mitt manus. Därför har jag ägnat mig åt att skriva hela den här våren, men det var så frestande att få komma till Italien i början av maj så då tackade jag ja. Åh, jag undrar hur de har det där nu, säger Majgull Axelsson.

Hon får kämpa både för att hålla nyhetsflödet på rätt avstånd från sig och sitt skrivande, och för att det hon läser inte ska flyta in för mycket i de egna tankarna.

– Annars är det en av de stora njutningarna med det här yrket, att man får läsa hur mycket man vill. Man behöver inte känna sig skyldig för att man sitter och läser. Tvärtom, det är en viktig del av arbetet. För jag tror att ingen som inte läser själv, kan bli författare, säger Majgull Axelsson.

På Gotland håller organisten Merit Hemmingson till numera, efter ett ganska kringflackande liv. Den jämtska dialekten är intakt. Hon avslutar gärna sina meningar med ord som »må« och »huvva«, som för övrigt hennes fjärde skiva döptes till när den kom 1971.

Några spelningar, på Korröfestivalen och Storsjöyran, är inplanerade i sommar, men det är ytterst osäkert om de blir av. Samtidigt är hon huvudpersonen i en radiodokumentär och en tv-dokumentär, där inspelningarna är pausade för tillfället.

– Sedan väntar jag på en kyrkoorgelmodul, som jag ska kunna koppla till min vanliga orgel. Man ska kunna varva och göra något fränt med kyrkoorgelljud också, säger Merit Hemmingson, som håller sig hemma, för »i den här åldern ska man ju vara extra försiktig«. Så nu längtar hon efter att få göra ny musik med de elektroniska komponenter som ska levereras från Bulgarien.

Hon är övertygad om att det kommer att uppstå många nya idéer när folk är tvungna att tänka i andra och nya banor.

– Vissa kommer nog på saker som de aldrig hade kommit på annars. Om man nu ska se något positivt, vilket man kanske inte ska. Eller jo, det må man ju.

Strömmen av statistik och nya coronadetaljer försöker hon hantera genom att titta på nyheterna en gång om dagen.

– Sedan är man i verkliga livet som vanligt, man skapar och lever. Man må ju leva å, man kan inte bara hålla på med corona, säger Merit Hemmingson.

Även Jan Hammarlund är musiker, han är sångare och låtskrivare. Han tillbringar dagarna med att göra som han brukar: Han övar och promenerar, för att hålla rösten och sig själv i gång. Fem avbokade konserter har Hammarlund fått så här långt, men tror att det blir fler.

– Jag är så gammal så jag får pension. Den är visserligen skitliten men det är i alla fall en fast inkomst. Jag vet att jag har till hyran och lite käk. Lite pengar på banken har jag, så där är jag lite privilegierad, det är hemskt många som har det tufft just nu, säger Jan Hammarlund, som tar in det mesta i nyhetsväg. Han beskriver sig som fascinerad av det som händer och säger att alla har en förpliktelse att lära av historien, även nu, i en historisk period som vi är mitt uppe i.

Däremot tycker han att det känns jobbigt att ha blivit berövad sin publik och sin scen, men påpekar att sådär som vi alla håller på nu, känner efter och undrar om vi har hosta och kanske feber, så har han hållit på i femtio års tid som sångare. Han har inte fått ha ont i halsen. Han måste kunna sjunga till varje pris och då spelar det inte så stor roll hur han mår. Nu är det måstet borta för första gången på många år och han behöver inte oroa sig ett skvatt över om han tappar rösten.

– Gud vad skönt, så känns det faktiskt. Så nu tänker jag att jag kanske kan komma tillbaka till den där tonårsmänniskan som drömde väldigt mycket, tillbaka till det där naiva. Kanske kan jag skriva något som förvånar nu när almanackan ändå är tom. Kanske kan jag komma tillbaka till kreativiteten och energin som jag hade i början, hoppas Jan Hammarlund.

Innan samtalet med Merit Hemmingson avslutas l frågar jag vad hon ska göra resten av dagen. Hon berättar att hon håller på att leta fram en massa bilder från sitt liv, en gotländsk tidning ska skriva om henne.

– Och så kanske jag spelar en trudelutt, det vet man aldrig!

LÄS OCKSÅ: Brexit öppnade slussarna för ny skotsk litteratur 

***

FAKTA: Kultur i riskzonen

Tecknaren Sven Nordqvist, skaparen av Pettson och Findus, var inte det minsta intresserad av artikelns frågeställning. Han ville inte tala med »någon som förväntar sig att jag ska vara full av kreativitet och energi. Det var länge sedan det var på det viset«.  Han konstaterade att vad gäller corona sitter han ändå, som de flesta illustratörer, mest hemma och ritar. Det är ingen skillnad mot hur det var före viruset.

Majgull Axelsson, som romandebuterade 1994 med »Långt borta från Nifelheim«, kommer med en ny bok i höst.

Mikael Wiehe är aktuell på SVT Play i Jills veranda och har femton låtar klara till en kommande skiva.

Merit Hemmingson är snart aktuell med ett slags remix av låten »Peace«, en fredslåt som hon hoppas att någon fredsorganisation ska vilja använda sig av.

Jan Hammarlund är glad över att han har hittat en låtskrivarkompis, författaren och historikern Kalle Holmqvist. Den senaste de skrev tillsammans handlar om Sundsvallsstrejken 1879.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera