Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Minnesord

Erik Belfrage

Diplomat och företagsledare, dog den 18 april, 74 år gammal.

Det går inte att ta in att Erik Belfrage är borta. Denne levande, spirituelle och verbale man. Som alltid fanns där, diskret, med ett leende både varmt och sardoniskt. Och bakom leendet ett vasst intellekt, som under en lång livsgärning ställdes i Sveriges tjänst.

Tjänstgöringen började redan i barndomshemmet, i Paris. Fadern hade UD:s uppdrag att upprätthålla samband med de Gaulle under kriget. Sedermera blev han chef för Atlas Copco i Frankrike och till slut vd för hela bolaget. Modern var fransyska och morfadern näst intill vicekung i de franska kolonierna. I hemmet talades enbart franska. Familjen flyttade till Sverige när Erik var 11 och således måste lära sig svenska mer eller mindre från början.

Erik och hans äldre bror Frank gick båda från Handelshögskolan till Arvfurstens palats. Frank blev karriärdiplomat, ambassadör i barndomens Paris, och kabinettssekreterare. Erik stannade i nästan 20 år på UD, med posteringar i USA, Europa och Mellanöstern. Han fängslades av amerikansk politik, av den episka röran i Mellanöstern och av EU-bygget. Han byggde upp ett internationellt kontaktnät, blev frihandelsvän, internationalist och ivrade livet ut för transatlantiskt samarbete.

Så värvades han av Peter Wallenberg. Denne hade järnkoll på Belfrages; Eriks pappa hade ju varit vd för Wallenbergs ögonsten och »Pirre« flitig gäst hos familjen i Paris. När han tog över rodret i sfären behövde PW någon med internationell utblick, som kunde fungera som bollplank, spanare och troubleshooter. Med andra ord: Erik.

Den unge diplomaten flyttade in på SEB. Snabbt blev han PW:s consigliere, den som skickades ut när man behövde se in i framtiden, när utländska toppolitiker och diplomater skulle approcheras, när man behövde en förhandlare som förstod att föra sig och charmera – och driva igenom tuffa budskap och ta reda på hur landet egentligen låg.

Det var så jag lärde känna honom. Han bjöd in mig till en oförglömligt sanslös lunch med PW – som i efterhand visade sig ha varit en kamouflerad anställningsintervju. Sedan satt vi i rummen bredvid varandra, på »Gubbhyllan« på bankens direktionsvåning, med bara en halvtrappa ner till »Ettan« – Pirres rum. Erik blev lite av storebror för mig när jag skulle introduceras i bankens och sfärens irrgångar – en bror som generöst delade med sig av kunskap och erfarenhet.

Han pilade ständigt ner i halvtrappan till sin »principal« för långa och många samtal, dit även ungtuppen ibland bjöds in. Det var tydligt att de båda var mer än arbetskamrater – de blev nära vänner med fniss och bullrande skratt och symbiotisk förståelse för varandra. När Pirre drabbades av en svår infarkt under en utlandsresa ordnade Erik genom resolut agerande fram akutvård. Några år senare återgäldade Pirre tjänsten, när Erik fick en likartad infarkt. Med mild överdrift kan man säga att de räddade livet på varandra.

Även då PW trappade ner hade Erik portföljen full. Han arbetade med Marcus Wallenberg i Saab och Internationella handelskammaren. Han byggde upp ICC:s hållbarhetsarbete. Han ledde Näringslivets internationella råd. Och när han gått i pension från banken öppnade han egen låda med det passande namnet Consilio.

Erik Belfrage var en grandseigneur; bildad, frankofil, vänsäll, elegant konversatör, full av humor. Hans livsglädje var stark, hans och hustru Annas vänkrets enorm. Det var omöjligt att inte känna sig inkluderad i Eriks och Annas värme, i deras driv efter samvaro, samtal och intellektuell stimulans. Deras hus i Provence blev en vältrafikerad och vacker knutpunkt för släkt och vänner.

En av Eriks sista tweets uppmanade +65-åringar att hålla sig hemma i virustider. Själv ville han helst, precis som alltid, argumentera, lyssna, påverka – nu fick han nöja sig med att sitta ensam på Consilio. Ändå räckte inte försiktigheten. Covid-19 vägrade förhandla.

Klas Eklund

Senior Economist, Mannheimer Swartling

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera