Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Nalin Pekgul: Nu tar jag mig friheten att göra det jag vill

Nalin Pekgul skriver om ansvaret för 1 000 släktingar.

»Man måste göra sin plikt oavsett vilka uppoffringar som krävs, till varje pris.

Det är det som är källan till mänsklig värdighet.«

Detta sa USA:s president John F Kennedy. Min farfar sa att plikten går före allt.

Plikten att kämpa för kurdernas mänskliga rättigheter. Plikten att kämpa för demokratin. Plikten att se till att vara upplyst om det som händer i samhället. Plikten att alltid ställa upp för släkten.

Denna plikt förde mig till det socialdemokratiska partiet, till åtta år som riksdagsledamot och ordförande för socialdemokratiska kvinnoförbundet. Just nu befinner vi oss i en akut kris. Jag är utbildad sjuksköterska. Det är nu en större plikt än någonsin att jag sköter mitt jobb.

LÄS OCKSÅ: Nalin Pekgul: Politiska val raserade vården

Mina patienter är bland andra mamman som inte kan ta hand om sitt nyfödda barn efter en förlossningspsykos, den unge mannen som lever i den värld av vanföreställningar som hans schizofreni dikterar, kvinnan som på toppen av sin karriär får en depression och inte orkar leva.

Jag kämpar varje dag för att patienter ska må bra. När någon kraschar blir jag ledsen, för att sedan kämpa igen. Jag lider med deras familjer och måste göra allt jag kan för att stötta dem. Även om vi håller oss på avstånd utsätts vi varje dag för risker att smittas. När folk kommer fram och frågar hur det känns att vara samhällsbärare svarar jag att jag gör min plikt.

Dagen då militären tog makten i Turkiet 1971 fick jag lära mig hur viktigt det var att lyssna på nyheterna. Min släkt satt samlad i vardagsrummet, knäpptysta. Det enda som hördes var radions myndiga stämma. Jag var fyra år och förstod inte vad som sas. Men att det var viktigt med nyheter blev klart för mig. Att också det var en plikt. Jag kan inte räkna hur många timmar, dagar eller månader jag därefter har ägnat mig åt att läsa eller lyssna på nyheter.

Men så plötsligt och oväntat, när coronaepidemin slog till, släppte denna plikt. Jag slutade helt att följa nyhetsrapporteringen. På jobbet får jag den information jag behöver. I stället för att enbart vara uppfylld av mina plikter frågade jag mig själv vad jag gjort för lite av? Vad hade jag saknat i mitt liv, om nu döden skulle vara nära?

Jag kom fram till att det var att lyssna på kurdisk musik och läsa kurdisk poesi.

I Turkiet var det förbjudet att läsa på kurdiska eller lyssna på kurdisk musik. Som barn visste jag att mina föräldrar kunde riskera långa fängelsestraff om våra gömda kurdiska böcker och musikkassetter var framme.

Trots att det har gått 40 år sedan vi lämnade detta land och jag sedan dess har levt i friheten i Sverige, tycker jag fortfarande att det är en lyx att få läsa de stora kurdiska poeterna Ahmedé Xani (1600-talet) och Melayè Ciziri (1500-talet). Båda var kritiska till de religiösa ledarnas starka inflytande över samhället och i synnerhet till hur de accepterade fattigdom. De ifrågasatte också andra imamers intoleranta syn på andra religioner. Hade Gud skapat alla människor så kunde han inte ha givit sanningen om sig själv endast till muslimerna. Det måste ligga ett korn av sanning i alla religioner.

LÄS OCKSÅ: Nalin Pekgul: När jag blev kallad för »afrikansk prinsessa«

Social distansering kan vara påfrestande, samtidigt som det kan vara skönt att slippa sociala plikter. I mitt fall handlar det om de plikter som följer av en stor släkt och en stor bekantskapskrets. Jag har några tusen släktingar i Kurdistan och därtill några i Sverige. Ni kan ju själva tänka er.

Min familj tillhörde dessutom de första kurdiska flyktingfamiljerna som kom till Sverige och under en period hamnade alla som kom därefter hemma hos oss. Alltså känner mina föräldrar några tusen kurder i Sverige. Av detta följer att det är en plikt att gå på begravningar eller hem till familjer och beklaga sorgen, efter att någon släkting har dött i Kurdistan eller i Sverige. Vi blir bjudna på oräkneliga bröllop, som det är en plikt att gå på. Men jag kan inte sörja deras döda, eftersom jag aldrig träffade dem när de levde. Och jag har aldrig haft roligt på bröllop som jag tvingats att vara med på.

Här anser jag inte att min plikt ligger.

Många invandrare har skapat sig en bild av att de bryr sig mer om sina äldre än vad svenskarna gör. Svenskar och det svenska samhället stöder den bilden. Men ofta är sanningen att våra gamla plågar oss genom att ständigt kräva tid och uppmärksamhet. Med coronaepidemin har någonting förändrats.

När de gamla inte längre kan ta emot besök, innebär det en plikt mindre, framför allt för de olika familjernas kvinnor. Nämligen plikten att passa upp och finnas till hands. Själv har jag släppt min farfars alla plikter. Nu när jag är ledig unnar jag mig att njuta av de gamla kloka poeterna och sjunger högt med när jag lyssnar på min älsklingsmusik.

Jag tar mig friheten att göra det jag vill.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera