Debatt / Politik / Synvinkel / Utrikes

Östeuropakännaren: Viruset hotar EU:s svarta får, Ungern och Polen

Corona kan bli tuvan som stjälper EU:s två starkaste ekonomier, Polen och Ungern. Länderna är i praktiken annex till den tyska industrin och de styr inte längre sina egna öden. Det skriver journalisten och Östeuropakännaren Richard Swartz.

Ungern och Polen har överraskande få fall av döda i corona, 550 respektive 1200. Det betyder 56 dödsfall på en miljon polacker och 30 per miljon ungrare. Ingenting att tala om. Det är ytterst låga tal, inte minst vid en jämförelse med Sverige och de flesta andra länder i Västeuropa. Till och med Naturen, i form av ett virus, tycks så bidra till att vidga den klyfta mellan Europas öst och väst som på senare år blivit alltmer oroande. Samtidigt rör det sig om siffror som i öst utgör en källa till stolthet och viss skadeglädje. Äntligen något man är bättre på!

– Fast att vi klarat oss från coronan så pass bra är ett mysterium, säger en vän i Warszawa.

– Den normala reaktionen är att vi gör precis tvärt emot vad makthavarna beordrar oss att göra även om det inte verkar ha skett den här gången. Min enda förklaring är att coronan inte biter på oss östeuropéer. Katastrofer är ju här normaltillståndet. Kanske har vi  utvecklat en slags historisk, existensiell immunitet.

Ingen riktigt bra förklaring finns till de låga siffrorna. Eller snarare: förklaringar. Det är sant att mobiliteten och befolkningstätheten i Ungern och Polen är blygsam jämfört med det starkt urbaniserade Västeuropa; att antalet polacker och ungrare som haft skollov på skidor i Alperna är försumbara; att hälsovården är i ett så katastrofalt tillstånd att det inte fanns något alternativ till att genast stänga ner allt så att coronasmittade blev kvar hemma i stället för att hamna på sjukhus. Då skulle den usla vård som trots allt fanns genast ha brutit samman.

Fast den politiska eliten i Polen och Ungern skriver förstås de låga dödstalen på sitt krishanteringskonto. Men inte heller det stämmer – snarare då att man försökt utnyttja viruset för att fortsätta att systematiskt bygga ut sin makt och till Bryssels växande frustration underminera det demokratiska rättssamhället.Polens starke man, Jaroslaw Kaczýnski, har insisterat på att under nerstängningen driva igenom ett presidentval den 10 maj i syfte att stärka sitt personliga grepp om makten; först när protesterna blev omfattande och även hans politiska anhängare insåg att ett virtuellt val med enbart poströster vore alltför politiskt manipulativt och absurt, sköts det på framtiden. Och Viktor Orbán? Med sin tvåtredjedels majoritet i det ungerska parlamentet har han skaffat sig rätt att utan tidsbegränsning regera per dekret och därmed i praktiken gjort sig till diktator, även om hans stöd i parlamentet ger honom formell legitimitet. Diktator »tills vidare« visserligen, och i dagarna har dekretpolitiken åtminstone tillfälligt avskaffats – men i praktiken är det Orbán själv som suveränt bestämmer om detta speciella undantagstillstånd åter skall införas.

Viruset har alltså medvetet använts till att vidga den politiska klyftan mellan öst och väst, en pandemi som påskyndat den systematiska nedmonteringen av det liberaldemokratiska samhället i Östeuropas två viktigaste länder.

Så såg det inte ut från början. Under alla mina år som korrespondent i östblocket stod just Polen och Ungern i främsta ledet i motståndet mot kommunismen: i ett spektrum som sträckte sig från försöken att reformera den (Ungern) till öppet motstånd (Polen).  Dissidenterna – en betydligt större »miljö« i Polen; i Ungern huvudsakligen judiska intellektuella i Budapest – var nästan alla demokrater. Visst fanns nationalister, särskilt i Polen, men deras diskurs var långt oftare antikommunistisk än nationalistisk. Och gemensamt för dem alla var strävan efter vad som då kallades ett »normalt liv« och som identifierades med livet som det såg ut i väst, östeuropéernas ideal och mål på en och samma gång.

Just i egenskap av europé ansåg man sig ha rätt till detta »normala liv«. Och i väst var vi av samma mening; i ord stödde vi deras längtan »hem till Europa«, till ett liv som innebar att kunna resa fritt, parlamentarisk demokrati och en marknadsekonomi av vårt välfärdssnitt.

Och när kommunismen föll såg det ut att bli så. Dissidenterna kom till makten, intellektuella utan offentlig politisk erfarenhet, men övertygade européer och anhängare av en liberal ordning, bäst personifierade av Václav Havel i Prag. Också i Warszawa och Budapest var de första postkommunistiska regeringarna liberala. Egentligen handlade det om Historiens återkomst – om det första försöket efter nederlaget för »folkens vår« 1848 att i denna del av Europa etablera liberalismen. I Västeuropa hade den avskaffat feodalismen och lagt grunden till dagens samhälle, men i Östeuropa slog de liberala idéerna aldrig rot (med ett halvt undantag för Böhmen-Mähren). Polen och Ungern skulle efter 1848 i grunden förbli feodala stater och nationer där snart nationalism, fascism och till sist kommunism förstörde allt som ens avlägset liknade liberalism.

Det skulle post festum rättas till. De tidigare dissidenternas liberala politik var en ansträngning att åter integreras i Europa på de grundvalar det västra redan vilade på.  Detta misslyckades. Liberalerna i öst dansade en sommar. Snart var de bortröstade utan att östeuropéerna saknade dem eller att vi i väst förstod vad detta innebar: att man i Östeuropa inte var intresserad av det gemensamma europeiska projektet som det representerades av EU. Visst – så länge det betydde frihet från kommunism och pengar ur EU:s kassor gick det väl an. Men inte om Bryssel var ett nytt multinationellt maktcentrum där den europeiska gemenskapen skulle överordnas den nationella suveräniteten. Ty östeuropéerna ville något helt annat: återuppta och bygga vidare på sina nationella projekt som under decennier avbrutits av två världskrig, Hitler och Stalin.

Och först med Kaczýnski och Orbán vid makten skulle detta så småningom – fast mycket senfärdigt – gå upp för oss. Jag vill hävda att detta är det liberala Europas största besvikelse sedan 1945 och med konsekvenser som ingen i dag  ens kan överblicka.

Jaroslaw Kaczýnski var från allra första början en mycket traditionell polsk nationalist med sin maktbas bland de fattiga och ofta lågutbildade på landet som troget går i kyrkan. Därtill ofta misstrogna mot omvärlden, övertygade om detta att vara polack är identiskt med att vara antikommunist och katolik. Redan under tiden med Solidaritet gick tvillingarna Kaczýnski på klar distans till den mindre konservative Lech Walesa, men framför allt till medborgarrättsrörelsens urbana intellektuella och dissidenter. Precis som Viktor Orbán har Jaroslaw Kaczýnski ansträngt sig att med ett slags salamitaktik bit för bit beskära den liberala rättsstaten för att i Polen sikta till att ersätta den med en auktoritärt katolsk-klerikal variant, inte olik Francos eller Salazars regimer i Spanien respektive Portugal efter andra världskriget. Men till skillnad mot Orbán är Kaczýnski en dogmatiker och ideolog som utan formell makt – han är »bara« vanlig parlamentsledamot – bakom kulisserna tämligen oinskränkt manipulerar sitt parti PiS och polsk politik. Som korrespondent kunde jag aldrig känna riktig sympati för honom. En dogmatisk, sluten och konspiratorisk politiker, som karaktär snål med förtroende för andra.

Viktor Orbán var helt annorlunda. Ständigt i förgrunden, överskuggande alla andra, en politisk aktivist som försöker väcka intrycket att samtidigt vara på olika platser och aldrig sova, att ingenting sker i Ungern utan att han först satt sin personliga prägel på det. Men till skillnad mot Kaczýnski är hans politik inte så mycket byggd på ideologi och manipulation som på att lyssna. Orbán, liksom Donald Trump, är en lyhörd politiker som noga (av)lyssnar sin nations alla önskningar och fördomar för att sedan omsätta dem i politik.

Detta har dock långt mer med klassisk populism att göra än med ideologisk övertygelse. Orbán säger – eller antyder – helt enkelt vad ungrarna vill höra: att invandringen är en ny turkinvasion, Bryssel ett nytt Moskva, att nationen nu som förr är omgiven av fiender som vill köpa upp eller utplåna den, att många äkta ungerska barn bör födas i stället för att nationen ska förlita sig på invandrade utländska, att landet står på kristen grund, i klartext att man är emot muslimer. Mot allt detta hotande lovar Orbán att skydda ungrarna.

Mycket av detsamma säger också Kaczýnski. Men skillnaden är att Polen är långt mer kluvet än Ungern; där Orbáns folkliga stöd – med undantag för Budapest – är kompakt, finns ett »andra Polen«, ett liberalt civilsamhälle med rötter i det polska motståndet mot kommunismen, det enda land i Östeuropa där det kunde organiseras som massrörelse.

När jag första gången mötte Viktor Orbán kort före kommunismens fall var han en ung rebell. Liberal, mycket Europavänlig, långt mer kosmopolit än nationalist, fräck och rolig. Snart utrustad med ett stipendium av den George Soros som drygt femton år senare blev hans bête noir, huvudsakligen för att tillgodose sina väljares traditionella antisemitism. Med den unge Orbán har dagens ingenting gemensamt därför att väljarna då efter en kort flört inte ville veta av hans liberalism. Sedan dess är han en renodlad opportunist och populist: i det moderna Europas historia den skickligaste, näst den Jörg Haider i Österrike som berusad körde ihjäl sig för tolv år sedan.

LÄS OCKSÅ: Djup nedgång i Östeuropa trots få fall av Corona: »Som efter kommunismens fall«

De ekonomiska konsekvenserna av coronakrisen är i Östeuropa långt mer förödande än de medicinska. Polens och Ungerns ekonomier har rasat samman, inte minst på grund av den brutala nerstängningen. Hittills har krisen bekämpats med bombastiska deklarationer som mer röjer rådvillhet än de skulle kunna användas som handlingsprogram. Orbán vill till exempel suga upp 200 000 arbetslösa i den statliga byråkratin och stoppa in tusentals av dem i armén. Mest av allt liknar det den klassiska kommunismens recept för ekonomisk tillväxt. Hur det gick vet vi.

Sanningen är att både Kaczýnski och Orbán är helt beroende av EU och särskilt Tyskland för sin ekonomi. Båda är stora bidragstagare ur Bryssels olika kassor och stödet från EU är helt enkelt grädden på vardagens magra mos. Samtidigt fungerar såväl Polen som Ungern i praktiken som annex till den så oändligt mycket starkare tyska ekonomin, då inte minst verkstads- och bilindustrin. Ofta har polska och ungerska företag inordnats i de tyska tillverkningskedjorna, fast enbart på grund av den geografiska närheten och den billiga arbetskraften. För Ungern betyder Tyskland nästan allt. Båda länderna har gjort stora ekonomiska framsteg sedan kommunismens fall, visst! Men detta är också sant: länderna uppträder främst som underleverantörer, bidragstagare och som mottagare av transfereringar från egna gästarbetare i Västeuropa. Ingen egen industri som genererar »ungersk« eller »polsk« tillväxt existerar.

Kommunismens och Berlinmurens fall innebar att Östeuropa anslöts som ekonomisk satellit till just Tyskland, ett Tyskland som nu samtidigt närmar sig sin största kris sedan återföreningen. Landets bilindustri, baserad på dess överlägsna bensinmotor, hackar och hostar. Ska den överleva, måste den snart helt ställa om till batterier och eldrift, alltså ge upp alla sina nuvarande fördelar utan att det finns några som helst garantier för att tyskarna utan bensin kommer att kunna bevara sin ställning som världsledande biltillverkare.

Och om inte, skulle det få direkta och förödande konsekvenser, inte minst för ett litet östeuropeiskt land som Ungern. Det kan uttryckas brutalt: faktum är att det kanske viktigaste resultatet av kommunismens fall, vid sidan av den återvunna friheten, är att man ekonomiskt blivit en del av Tyskland. Och att Kaczýnskis och Orbáns nationalistiska trots är en papperstiger som luften kan gå ur om ekonomiska realiteter och avhängighet kopplades samman med politiska krav från EU:s sida.

Hur länge till kan Ungern och Polen fortsätta att avskaffa vad Bryssel uppfattar som gemensamma demokratiska värden, samtidigt som de båda länderna är ekonomiskt helt beroende av samma EU? Fram till nu har man framgångsrikt kunnat göra det, fast detta har haft mer att göra med EU:s tvekan och svaghet än med de östeuropeiska nationalisternas styrka. Men vad händer i ett Europa som kanske går in i en mångårig depression? Där alltfler skattebetalare i medlemsstater i väst blir alltmer obenägna att indirekt vara med och betala nedmonteringen av den liberala demokratin i Ungern och Polen? Hur skulle ett sådant samband i längden kunna förklaras för en hittills liberal opinion i väst?

Och något realistiskt alternativ till EU har varken Polen eller Ungern. Ryssland? Kina? En absurd tanke. Politiskt helt uteslutet, dessutom auktoritära regimer utan Bryssels finansiella muskler och – europeiska – välvilja.

Jaroslaw Kaczýnski och Viktor Orbán sitter ännu tryggt vid makten. I Europa står de som nationalister och populister i främsta ledet. Men deras makt vilar på vacklande grund. Kommer en fördjupad europeisk kris att stärka dem? Eller tvärtom försvaga dem? Det vet vi inte. Bara att de ytterst är avhängiga en ekonomisk och politisk utveckling som de inte har något eget inflytande över – och där det blir långt viktigare vilka beslut som fattas i Bryssel och Berlin än i Warszawa och Budapest.

***

Polen

Befolkning: 40,5 miljoner.

Smittade av corona (9/6): 27 365.

Döda i covid-19 (9/6): 1 172.

BNP tillväxt 2019: 4,1%.

Arbetslöshet 2019: 3,2%.

Ungern

Befolkning: 9,8 miljoner.

Smittade av corona (9/6): 4 017.

Döda i covid-19 (9/6): 550.

BNP tillväxt 2019: 4,9%.

Arbetslöshet 2019: 3,5%.

Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Logga in
eller

Köp FOKUS ONLINE utan bindningstid!

Prova 1 månad för 1 krona

Kampanjpris 1 krona första månaden därefter 149 kronor per månad.

Detta ingår:

Obegränsad tillgång till alla online-artiklar.

Aktuella analyser och fördjupningar.

Dagligt nyhetsbrev.

Fokus på samhällsfrågor, politik, ekonomi, kultur och vetenskap.

Fortsätt

Jag godkänner villkoren för Fokus (FPG Media AB).

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera