Eberhard: Vi överbeskyddar de små – och överlåter klimatet åt en 17-åring

Text:

Toppbild: TT

Toppbild: TT

Min gamla bok I trygghetsnarkomanernas land ska komma i nyutgåva. Den finns inte att få tag i och jag får ganska många förfrågningar. Det är intressant att läsa en femton år gammal text och inse att vissa saker faktiskt förändras över tid. Inte till det bättre, men i alla fall  …

Det jag skrev då om unga människor som inte lärt sig att hantera livet gäller än mer i dag, men delar av det jag inte var orolig över, är i dag faktiskt samhällsproblem. Den explosionsartade ökningen av grov kriminalitet förutsåg jag inte. Sedan boken kom ut har vi också haft en kollaps som följde av migrationens överexpansivitet. Att Sverige skulle definiera sig som en »humanitär stormakt« borde jag sett komma, givet det allmänna godhetskomplexet som ligger dolt bakom trygghetsnarkomanin.

LÄS OCKSÅ: David Eberhard: Alla partier torde hitta något korn i dagens kriser att glädjas åt

I boken skrev jag att en sak som tyder på ett trygghetsnarkomant tänkesätt är bristen på ansvarsutkrävande. En slags disneyfiering av världen, som genomsyrar allt. Hur vi genom vårt överomhändertagande riskerar att skapa offer, i stället för fullvärdiga medborgare. I det tycker jag att jag har fått mer rätt än jag själv trodde. Samtidigt hade jag faktiskt inte en aning om magnituden på de problem som skulle komma bara ett decennium senare.

Det här var och är en bok om och för medelklassen. Det är medelklassen som söker vård för att flickvännen gör slut. Det är medelklassen som oroar sig över att barnen dricker mjölk i stället för havredryck. Det är medelklassen som inte vågar kräva någonting av andra, som kan uppfattas som det minsta avvikande eller obekvämt. Det är de som låter barnen kräva »safe spaces« och »trigger warnings«.

Men det medelklassen gör påverkar alla andra grupper. Det är alltså medelklassen som skapat de problem som männi-skor i utanförskapsområden nu behöver leva med. Inte för att de själva rekryterar ungdomar till kriminella nätverk, utan för att de är så livrädda för att uppfattas som bakåtsträvare, rasister eller allmänt osunda, att de låter samhällsutvecklingen dra iväg.

Det är medelklassen som är »godhetsknarkarna«.

LÄS OCKSÅ: David Eberhard: Skolgårdens pöbel kastar gärna första stenen

För femton år sedan kunde man se att människor i den grupp jag skrev om hade svårt att hantera vardagsfaror. Hela samhället följde efter och krävde rundade hörn och madrasserade trappsteg i allt från trafikfrågor till kemikalier och arbetsmiljö. Jag funderar på det där nu när jag sitter med mitt gamla manus. Hur kunde så mycket av det som för bara tre decennier sedan uppfattades som självklarheter plötsligt bli kontroversiellt? Och framför allt: Hur kunde allting bli så fel på så många plan samtidigt?

Erkänn att det är lite märkligt att dagens människor är livrädda att låta sina barn gå till skolan själva, att de inte vågar säga åt barnen när de stör vid matbordet, eller be dem vara tysta på lektioner i skolan. Det där är sådant som alla samhällen i världshistorien klarat av, utan att drabbas av tvivel.

Samtidigt som vi infantiliserar barnen när det gäller säkerhet och ansvar, behandlar vi dem i andra frågor som om de vore vuxna. Vi överlåter klimatdebatten på en tonåring. Vi lyssnar på influencers i tjugoårsåldern, som tycker att alla som inte tycker som de gör ska »deplattformeras«. Vi låter tonåriga kriminella styra våra förorter, eftersom vi annars blir utmålade som rasister. Vi låter studenterna på universiteten bestämma vad som ska läras ut och stänger av lärare om minsta ömfoting blir subjektivt kränkt.

Jag borde skriva om boken ifrån grunden. Fast det har jag ju redan gjort. Fyra gånger till och med. Alla mina böcker handlar om samma sak. Som en repig skiva – minns ni sådana? – upprepar jag ett enda huvudbudskap:

Väx upp!

Läs alla krönikor av David Eberhard här!

Text:

Toppbild: TT