Aktuellt / Inrikes

Här finns en vana att bo med rädslan: »Går aldrig ut efter fem på kvällen«

Trots mord, narkotikabrott och rån bor de kvar i Pettersberg. Vissa efterlyser fler poliser. Andra tror att det skulle skapa ännu mer hotfull stämning.

En kvinna från Kosovo passerar torget i Västeråsförorten Pettersberg med sin 12-åriga dotter. Hon har anpassat sitt och barnens liv till otryggheten i området.

– Jag hämtar och lämnar min dotter vid skolan varje dag.

Hon har inga planer på att flytta. Familjen har inte råd, och barnen går i skola här. Situationen i området har förvärrats de senaste åren. Fler poliser på plats är däremot inget de efterlyser; poliser förknippar de med hot, eftersom maken var engagerad politiskt i hemlandet.

– Jag blir rädd när jag ser poliser, säger kvinnan innan hon och dottern skyndar vidare in i bostadskvarteren.

Stadsdelen Pettersberg, som ligger högt väster om Västerås centrum och till största delen byggdes på 1960-talet, hör inte till de värst utsatta områdena i landet. Men under senare år har platsen drabbats av en rad händelser:

I mars i år sköts en man med flera skott, vilket ledde till en mordutredning. En fest i november förra året urartade i sin tur till knivslagsmål och en 30-årig man dödades. Tre män åtalades för mord och försök till mord. Två av männen dömdes till 18 re­spektive 8 års fängelse och utvisning. En tredje man frikändes.

Enligt Polisens brottsplatskarta är de mest förekommande händelserna i området misshandel, brand, rån, stöld, inbrott och skadegörelse.

Vladimir Ahmed parkerar bilen på det lilla torget vid Icabutiken, ser sig omkring. Han har bott i Pettersberg i nästan 20 år. När han flyttade dit fanns där nästan bara etniska svenskar, berättar han; nu har de flesta av dem flyttat därifrån.

– Det är tydligt vad det beror på. Man vill inte bo där kriminalitet finns.

I drabbade kvarter. Vladimir Ahmed med Mohammed, 20, som jobbar i Pettersberg. 

Vladimir Ahmed är föreläsare och grundare av Vi är Sverige, en organisation, som tillämpat en sexstegsmetod riktad mot nyanlända SFI-elever, och elever på gymnasiets språkintroduktionsprogram. I grupper går de igenom och diskuterar jämställdhet och andra frågor, som kan vara kulturellt laddade. I och med att han där kommer i kontakt med många unga som löper risk att hamna i brottslighet, har Vladimir Ahmed nu breddat metoden, så att den inbegriper frågor om kriminalitet. Människor känner sig inte trygga i sina bostadsområden; och då handlar det inte längre endast om det polisen kallar ut­satta områden, resonerar Vladimir Ahmed. De som drömde om ett splittrat land; som ville använda kaoset för att säga att allt är »invandrarnas fel«, har segrat, menar han.

Men att förneka att människor med invandrarbakgrund ofta är överrepresenterade bland dem som begår brott, är inte heller lösningen, betonar Vladimir Ahmed. I sin kontakt med tidigare kriminella erfar han att många av dem uppfattar Sverige och dess system som en mjuk kudde – oavsett hur hårt det slår en landar man skönt ändå.

– Vi vill tro att människor vill väl, och den godheten överutnyttjas gärna, det ser man i attityden hos människor som begår brott. De säger »äsch, jag kommer ändå ut om ett år«.

Han har själv flera kompisar som åkt in och ut ur fängelset några gånger samt tagit droger.

– Många kriminella har vuxit upp i dysfunktionella familjer, där manliga förebilder saknas. Det skapar en machokultur, där den som tjänar snabba, stora pengar vinner respekt.

Snabba pengar är dock inget som de två 70-åriga damerna Maria Grund och Kicki Boberg, som sitter på en bänk på torget, briljerar med. Området har förändrats, konstaterar de.

– Jag går aldrig ut efter fem på kvällen, säger Kicki Boberg bestämt och tänder en cigarett. Det är så mycket som händer, jag ser det direkt från mitt hem. Knarkhandel, unga som bär knivar, som de gömmer, sedan hämtar. Det är vardagsmat, men man blandar sig inte i. Inte om man vill bo kvar, säger Kicki Boberg med vaksam oro i blicken.

Maria Grund tvekar en stund innan hon i sin tur berättar om ett gäng killar som stod och bankade på ett rör utanför hennes bostad och hur en av dem kastade upp ett järnrör mot henne när hon tittade ner från sin balkong.

– Man törs inte titta ut, säger hon.

Ändå hyser både hon och Kicki en kärlek till sitt kvarter; de vill inte flytta, och skulle gärna önska en kvarterspolis, även om trygghetsvandrare redan finns i kvarteret.

Lite skyggt drar sig de båda damerna tillbaka på sin bänk när somaliske Mohammed Amin, 20, dyker upp på torget. Han jobbar som säljare på Polfärskt bröd AB; rör sig snabbt över den nötta gatstenen, men låter sig hejdas en stund för att prata. Han är uppvuxen i Pettersberg, har gått i skolan, arbetar och beskriver det som ett aktivt val.

– Jag har aldrig dragits in i kriminalitet, trots att min omgivning försökt få mig till det. Jag tackar mina föräldrar, som avrått från sådant. Och jag försöker vara en förebild för de yngre här i området. Men skolan borde ställa högre krav, säger Mohammed Amin, och fortsätter att le, trots att de två damerna avböjer att vara med på samma bild som han.

Även Kamran Namdar, universitetslektor i pedagogik vid Mälardalens högskola, ser problem i skolans välmenande kravlöshet.

– Med goda intentioner; och att tycka synd om någon, kan man låsa någons möjligheter, beröva potential att växa med ansvaret, säger Kamran Namdar, och berättar om en afghansk tjej, som ville vara en konstruktiv del av samhället och bli läkare, men fick rådet att i stället försöka bli undersköterska.

Kamran Namdar håller på med ett projekt för en introduktionsklass med nyanlända vid gymnasieskolan för att försöka få dem att bli »samhällsaktiva«. Metoden  bygger på att se nyanlända som en resurs med ansvar, inte som problem; få dem att lära känna sina styrkor och hur de ska kanalisera dem i samhällsutveckling, så att de inte tar destruktiva avvägar. Han har börjat pröva metoden i år, och vill i samarbete med Vladimir Ahmed nu tillämpa den för att förebygga ungdomskriminalitet.

– Många unga kriminella har haft inlärningssvårigheter i skolan, och deras hem är inga bra studiemiljöer. De ser inte utbildning som en väg, säger Kamran Namdar.

Är det inte en ursäkt? Skolan är gratis, behovet av till exempel vårdpersonal är stort?

– Ja, men i området får du respekt om du tjänar snabba pengar, inflikar Vladimir Ahmed. Börjar du jobba som undersköterska tappar du status.

Då väljer man ju aktivt den kriminella vägen?

Ja, och enligt Vladimir Ahmed ligger lösningen framför allt i att se till att det finns ett samhällskontrakt i Sverige, med just krav; inte bara rättigheter.

– När jag kom fick jag inget sådant samhällskontrakt att skriva på. Man behöver inte förkasta hela sin kultur för att passa in i den svenska. Men ansvaret, det bindande samhällskontraktet, måste finnas.

Efterlyser hårdare straff. Sara, 30, med sonen Hadad, säger sig känna till fler exempel där kvinnor inte törs anmäla våld, och polisen låter saken bero.

Vid funkishusen en bit från torgets höga sextiotalsklossar håller Sara Almerabi, 30, från Irak på att fånga in sin lille son Redan, som ideligen slinker ur hennes famn för att utforska omgivningen. Hon trivs i kvarteret, säger hon, men har, även hon, anpassat sig till ett liv där hon alltid håller sig inne om kvällarna. Hon hör ofta poliser i området, fler av dem tror hon inte skulle hjälpa.

– Många poliser skapar onödig rädsla hos barnen, säger hon, men efterlyser hårdare straff mot dem som utövar våld mot kvinnor.

Sara försvinner in genom porten med sin son och kvarteret är så gott som tomt, förutom ett gäng 12–13-åringar, som hänger vid sina cyklar vid Pettersbergsskolan. De är av olika etnisk bakgrund; några av dem är födda i stadsdelen, alla utom en uppger sig vilja stanna där.

– Det är fint här, säger en av killarna, alla umgås med alla.

– Det gör vi inte alls! protesterar en av tjejerna.

Visst pågår kriminalitet, som knarklangning, i området, konstaterar de.

– Och jag hittade en gasladdning här i närheten, berättar en av killarna och pekar en bit bortom skolan.

Om kvällarna är de rädda att gå i kvarteret, uppger tjejerna; Amira och Christina; de går inte ut på kvällen, och tycker att det skulle kännas tryggare med fler poliser.

Även Roger Haddad (L), riksdagsledamot och tidigare kommunpolitiker i Västerås, vill se fler områdespoliser i oroliga områden.

Polissatsningar borde i högre grad prioritera närområdespoliser, anser han. L vill därför höja polislöner för att behålla och locka tillbaka fler poliser, särskilt till den tuffare miljön i yttre tjänst. I  stället för att trycka ner resurser på stadsdelsnivå har polisorganisationen svällt uppåt, till en byråkratisk bubbla, tycker Roger Haddad.

– I dag flyr många poliser yttre miljön för en skrivbordstjänst. Sällan har polisen en ren områdespolistjänst.

L är ett av de partier som i riksdagen drivit frågan om tydligare följder för kriminalitet, som slopad straffrabatt för unga. Där­emot är Roger Haddad tveksam till frågan som SD och M driver om visitationszoner; det löser endast problemen tillfälligt, tror han.

Haddad har ena benet kvar i Västerås, och leker med sina barn i ett grannkvarter till Bäckby – ett annat av stadens oroliga områden – när Fokus ringer. Han framhåller gärna att styret under hans tid som kommunpolitiker i det nu C-MP-L-S-styrda Västerås prioriterade fler fältassistenter, som rör sig mellan olika stadsdelar.

Från vänsterhåll lyfts ofta att inkomstklyftor ligger bakom situationen i utsatta områden; att samhället bör lägga mer pengar där. Men att bara pumpa in pengar i tillfälliga projekt, som kultur och pedagogik vid skolor, tror Roger Haddad inte har effekt.

– När projektet är avslutat riskerar situationen att bli densamma. Det är bättre att satsa på ordinarie verksamhet, men på rätt sätt.

Vilket är då »rätt sätt«? Forskning i Latinamerika och Asien har visat att endast polisinsatser inte är nog för att få bukt med gängkriminaliteten; det lokala samhället måste med, säger Joakim Kreutz, docent i statsvetenskap vid Uppsala universitet. Han ser två huvudmål för att få stopp på kriminaliteten: stopp för rekrytering av nya medlemmar i kriminella gäng och ett ökat antal uppklarade brott.

– Det förebyggande arbetet måste ske med andra; butiksägare, skola. I USA och Latinamerika har man en kombination: poliser gör insatser för att få bort vapen, men samverkar med skola, socialtjänst, butiksägare, lokala kyrkor.

Utgår man från forskning om vad som kan bryta gängens makt handlar det också om att polis samarbetar med ekobrottspoliser; följer pengarna. I Japan har man bekämpat Yakuzan genom en lagstiftning där gängmedlemmar kan dömas för en lättare form av penningtvätt.

– Om stora pengar blir bevis för brottslighet blir det heller inte attraktivt att visa upp dem, i form av till exempel en flashig bil, säger Joakim Kreutz.

Han förespråkar även kronvittnessystem som ett sätt att försöka komma åt dem som har högsta ansvar. Att någon, som åker fast för ett brott lägre ner i straffkedjan kan berätta om någon högre upp, och då få strafflindring.

Att skjutningar och brott är många behöver dock inte betyda att gängen blir starkare; utan kan vara ett tecken på att de är pressade, påpekar Joakim Kreutz.

– I Brasilien, Japan och Mexiko blir det ofta som lugnast just efter en mängd uppgörelser. Vilket i regel beror på att något gäng vunnit konflikten och en »narkofred« skapas. När någon blir dominant vill den inte dra uppmärksamhet till sig.

Bekämpningen av gängkriminalitet brukar, enligt Joakim Kreutz, fungera bäst när den inte blir för institutionaliserad. I miljonstäderna Bogotá och Medellín i Colombia var antalet dödade i organiserade brottsliga konflikter under 1990-­talet mer än 100 döda per 100 000invånare. Mot­svarande snittantal i världen är 4 döda, i Sverige ligger antalet strax under 1.

Två borgmästare i Colombia, en i re­spektive stad, satsade på att slå ihop polisiära insatser med satsning på bland annat skolor, fritidsaktiviteter och bibliotek i de mest utsatta områdena. De uppmanade aktivt till avhopp från kriminella gäng, och gav möjlighet till det. På 3–4 år fick de ner dödligheten till en femtedel, till runt 20, en siffra som gäller än i dag.

Att behandla alla som bor i ett visst område som brottslingar, innan man vet vad de har gjort, gynnar däremot bara kriminaliteten, enligt Joakim Kreutz.

– I Brasilien är förtroendet för staten lågt. Enda gången man ser någon från staten i ett utsatt området är när de kommer i pansarbil och skjuter. Då accepterar civilsamhället gängen, som ändå visar en sorts omtanke om dem som bor där. I vissa av landets fattiga delar har endast gängen delat ut ansiktsmasker och mat nu under coronapandemin. Då blir det tragiskt nog gängen som blir de goda, och de får lättare att rekrytera medlemmar.

***

Straffskärpning och vittnesskydd

Ett 50-tal gängkonflikter pågår i Sverige just nu, enligt polisen. Detta är några exempel på hur de olika partierna vill komma åt gängkriminaliteten:

S: Hemlig dataavläsning, skydd för vittnen.

M: Straffbart att ha samröre eller delta i kriminell organisation, kronvittnessystem, visitationszoner och vistelseförbud. Fördubbla straff för kriminella som begått gängrelaterad brottslighet.

KD: Avskaffa straffrabatterna, införa anonyma vittnen och kronvittnen.

SD: Kriminalisera deltagande i kriminell organisation, kronvittnessystem, avskaffad ungdomsrabatt.

C: Stärkt vittnesskydd, kronvittnessystem.

V: Införa sluta skjut-projekt i flera städer, utreda nytt vittnesskyddsprogram.

L: Vistelseförbud, avskaffa ungdomsrabatt

MP: Fortsätta »slå mot pengarna«, bryta den svarta ekonomin.

Regeringen lade hösten 2019 fram ett 34-punktspaket för att bekämpa gängkriminaliteten. Ett paket som av riksdagspartierna kritiserats för att vara otillräckligt. M efterlyser exempelvis även kraftigare straffskärpning mot gängkriminalitet.

Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Logga in
eller

Köp FOKUS ONLINE utan bindningstid!

Prova 1 månad för 1 krona

Kampanjpris 1 krona första månaden därefter 149 kronor per månad.

Detta ingår:

Obegränsad tillgång till alla online-artiklar.

Aktuella analyser och fördjupningar.

Dagligt nyhetsbrev.

Fokus på samhällsfrågor, politik, ekonomi, kultur och vetenskap.

Fortsätt

Jag godkänner villkoren för Fokus (FPG Media AB).

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera