Utrikes

IS är besegrat och presidenten har kontroll – så varför tar inte kriget slut?

Inbördeskriget i Syrien har pågått i snart tio år. Islamiska staten är borta och Bashar al-Assad har kontroll över större delen av landet. Varför upphör inte kriget?

Det var en av de första vårdagarna, en februarimorgon då ljumma vindar svepte genom de vältrimmade gröna buskarna intill grustennisbanan vid Tishreenpalatset i Damaskus, Syriens presidents resident.

Bashar al-Assad spelade tennis med sin förtrogne, armégeneralen Manaf Tlass. De var mer än vänner. Tlass far Mustafa hade i 30 år varit försvarsminister åt Assad den äldre och de hade hjälpts åt när Assad tog makten i Syrien 1971. I decennier hade fäderna gett varandra politiskt skydd och barnen hade vuxit upp tillsammans. Tennisspelarna var i princip en familj.

Tronande över palatskomplexet, 90 meter rakt upp i luften, fladdrade en massiv syrisk flagga i vinden. Den hade rests året före, i samband med att Bashar al-Assad firat 10 år på presidentposten. Men denna dag tycktes han distraherad. Rent av nedslagen, enligt Manaf Tlass.

Den långe statschefen hade nyligen fyllt 45, men var en pigg och en tävlingsinriktad spelare med en hård serve. Vanligtvis fann han det njutbart med fysisk aktivitet, som ett avbrott i de stillasittande och emellanåt ganska trista åtaganden som ämbetet förde med sig.

Plötsligt hördes en hög smäll från flaggan som vinden drog i. Det lät som ett åsknedslag. Assad tappade fattningen och chockad av dundret tappade han sitt racket.

»Ta det lugnt, det finns inget att oroa sig över«, sa Manaf Tlass med ett leende.

Assad skrattade nervöst och snart återvände vännerna till spelet, allt enligt Sam Daghers bok Assad or we burn the country.

Denna februaridag fanns det visst massor att oroa sig över. Med de ljumma vindarna var den arabiska våren på väg.

Några veckor tidigare hade en våg av stora folkliga demonstrationer sköljt in över Mellanöstern, i det som kom att kallas för Arabiska våren. I Egypten krävde demonstranterna Hosni Mubaraks avgång. I Libyen ville folket störta Muammar Gaddafi. I Tunisien hade Zine El Abidine Ben Ali redan avgått efter att militären ställt sig på folkets sida. Även i andra länder mobiliserades motståndet. Diktatorernas tid tycktes vara över.

Protestvågen sköljde fram och paralleller drogs till Berlinmurens fall 1989. Inget tyckte skrämma bort demonstranterna.

I Syrien i mars samma år hade några skolungdomar i staden Deera målat graffiti på husväggar: »Folket vill fälla regimen« och »Du står på tur, doktor«.

Säkerhetstjänsten bestraffade barnen, något som genast ledde till protester på gatorna.

Ungdomarnas graffiti hade varit övertydlig. Den utbildade ögonläkaren Bashar al-Assad hade motvilligt lämnat London när familjens tilltänkte arvtagare, storebror Bassel, dött i en bilolycka 1994. När fadern Hafez al-Assad avled grep han makten sommaren 2000.

Efter drygt ett decennium som president samlades hans folk på gatorna i Syrien med ett enkelt kravrop: »Hurriyeh, hurriyeh, hurriyeh!« (frihet). I Libyen, Egypten och Tunisien tvingades diktatorerna bort till slut.

Även Bashar al-Assads presidentperiod tycktes nu gå mot sitt slut.

Upptrappning. Regeringsstyrkor på väg att förstärka trupperna i striden mot Turkietstödda rebeller i Idlibprovinsen.

Bondpojken Hafez al-Assad föddes 1930 i en liten stad i nordvästra Syrien, ett land som då var ett franskt protektorat – i princip en koloni. Familjen är alawititer, en etnisk och religiös minoritet som bekänner sig till en egen tolkning av islam, som historiskt sett kopplats ihop med shiaislam. Alawiter betraktas som avfällingar av rättrogna muslimer och de har varit förtryckta och förföljda. Assadfamiljen levde av jorden och det var magert.

Hafez al-Assad ville mer och liksom för många andra alawiter erbjöd militären en karriär för dem som ville bortom fälten. Soldaten blev stridspilot. Han steg snabbt i graderna och satsade på en officerskarriär. Parallellt hade han engagerat sig i Baathpartiet, den panarabiska rörelsen som växte fram i Syrien och spreds bland andra arabländer som en reaktion mot kolonialismen.

När Baathpartiet tog makten i landet 1963 blev Assad chef för flygvapnet. Samtidigt pågick interna maktkamper inom partiet och efter en intern kupp 1966 blev han utnämnd till försvarsminister. Men landet var samtidigt politiskt instabilt, vilket förstärktes efter förlusten  i  Sexdagarskriget 1967. Med stöd av bland andra partivännen Mustafa Tlass utmanade Assad landets starke man, general Salah Djedid. I den oblodiga kuppen där Djedid fängslades tog Assad makten. Att regimen han ersatte var så avskydd gynnade honom och bland syrier väcktes hopp om att han skulle driva på för förändringar i landet.

Efter makttillträdet 1971 inleddes en mer stabil period. Matpriser sänktes, handeln med Libanon lättades, tillväxt i privat sektor stimulerades. Och man närmade sig Sovjetunionen. I utrikes- och geopolitiken drog man nytta av landets strategiska läge.

Efter bara några år utmanades Hafez al-Assad om makten; hans egen bror Rifaat al-Assad gjorde ett kuppförsök, misslyckades och blev utvisad ur landet.

Hafez al-Assad satt kvar och byggde upp en enorm apparat med konkurrerande säkerhetstjänster vars medeltida tortyrmetoder blev kända långt utanför landets gränser.

I februari 1982 skedde uppror i Hama, som leddes av Muslimska brödraskapet och andra islamistiska grupper. Staden belägrades i tre veckor. Bomber föll över staden – mellan 20 000 och 40 000 människor dödades. Upproret slogs ner med extrem brutalitet och Hama satte punkt för alla potentiella upprorsmakare, men även för islamistiska tendenser som till exempel Muslimska Brödraskapet.

Bashar al-Assad föddes 1965, som näst äldste sonen och den tredje i ordningen bland presidentparets fem barn. Han var ett typiskt mellanbarn, lite egen och extremt blyg.

Efter medicinstudier i Damaskus fortsatte han sin vidareutbildning i London där han mötte sin framtida hustru, den brittisk-syriska Asma Akhras.

– Han sågs som en nördig it-kille, enligt Neil Quilliam, Mellanösternexpert på tankesmedjan Chatham House i London.

Bahar al-Assad visade varken det militära eller politiken knappt något intresse innan återvändandet till Syrien.

Men det fick ett abrupt slut när Hafez dog i juni 2000. Då var den 34-årige Bashar al-Assad egentligen för ung för att tillträda presidentmakten, minimiåldern var 40 år. Övergången orkestrerades av faderns bundsförvant, försvarsministern Mustafa Tlass, som såg till att konstitutionen ändrades och ålderskravet sänktes till 34 år.

Den unge välutbildade presidentens tillträde väckte stora förhoppningar. Bilden av Bashar al-Assad var den av en hygglig person. Hövlig, modest, ja, lite nördig. Narrativet var också tacksamt: en ögonläkare som övergav sin egen karriär för att fullgöra sina plikter gentemot fäderneslandet.

Presidentparet sågs också som ett exempel  på en modern riktning för landet –  han som tillhörde minoriteten alawiter tog sig en maka som var sunnimuslim, liksom majoriteten av befolkningen; de hade gått emot gamla traditioner och konventioner.

Assad drev också på reformer genom att stänga ner fängelser och släppa politiska fångar. Förändringens vindar, som kallades för Damaskusvåren, väckte hopp i omvärlden och bland utländska investerare.

Efter mordet på Libanons premiärminister Rafik al-Hariri 2005 ställdes nya krav på demokratiska reformer i Syrien. Regimen lovade förändring, men Assad visade sig inte alls vara någon reformist.

Man frågade sig nu om den oerfarne presidenten i sjlva verket var en nickedocka åt regimens gamla garde som värjde sig mot förändring.

Några år senare, 2011, dök alltså kraven upp på nytt. Denna gång från en yngre generation som inte hade upplevt massakern i Hama 1982, och som aldrig med egna ögon avskräckts av säkerhetstjänsterna och arméns brutalitet. Demonstranterna var en del av en global internetgeneration, som ansåg sig ställa rättmätiga krav på sin ledare.

Många såg en orättvisa i att den alawitiska minoriteten kontrollerade statsapparat, militär och andra viktiga samhällsposter, och tillät en utbredd korruption, samtidigt som utvecklingen för sunnimajoriteten gick baklänges.

Protesterna blossade först upp i mindre städer och  spreds till Aleppo och sedan även huvudstaden Damaskus. Hundratusentals krävde frihet och reformer. Var det slutet för Assadregimen?

I två veckor var Bashar al-Assad helt tyst. Först den 30 mars 2011 ställde han sig framför ledamöterna i parlamentet för att förklara sin syn.

Inte under hela hans 11-åriga styre hade något tal varit lika viktigt. Regimen befann sig vid ett vägskäl.

Men av de reformer som folket efterfrågade blev det inget. Bashar al-Assad skyllde situationen på utländska konspiratörer: »There is chaos in the country under the pretext of reform.«

Massflykt. Flera miljoner syrier har lämnat landet. Många bor i internationellt upprättade tältläger i grannländerna, här i Irak.

Plötsligt hade en i Assads närmaste krets, toppgeneralen Manaf Tlass, flytt till Paris. Under det dryga året som gått sedan tennisspelet med barndomsvännen Bashar al-Assad hade regimens styrkor stridit mot demonstranterna, som sedermera beväpnade sig under namnet Fria syriska armén (FSA). Många inom armén lämnade i protest mot regimens ohyggliga våldsamheter, där oppositionens handeldvapen möttes med arméns hela arsenal av pansarvagnar, bomber och stridsflyg. Manaf Tlass ansåg att den syriska regimen höll på att driva »landet åt helvete«. Med sin desertering satte han punkt för familjernas 40-åriga allians.

Avhoppet i juli 2012 var det högsta inom armén och ett enormt avbräck för Bashar al-Assad, eftersom det fick än fler att ansluta sig till oppositionens styrkor.

Opposition och mer liberala krafter inom regimen försökte sig på medling – liksom FN som nådde en kortvarig vapenvila samma år. När den bröts eskalerade våldet och i mitten på 2012 konstaterade FN att Syrien befann sig i inbördeskrig.

Tidigt kallade Bashar al-Assad oppositionen för terrorister och varnade för att radikala extremister stod bakom protesterna.

2014 började också radikala jihadistgrupper bli alltmer framträdande på slagfältet – av olika skäl. Monarkerna i Saudiarabien, Qatar och i Emiraten såg hur den syriska folkmajoriteten – som liksom de ländernas befolkning var sunnimuslimer – förde en ojämn kamp mot den välbeväpnade syriska militären.

För att stärka sitt eget inflytande slussades vapen och pengar till stridande jihadistgrupper. Jihadpropagandan på slagfälten spreds även på sociala medier, där man också rekryterade utländska jihadistkrigare.

Vid ungefär samma tid trädde shiitiska miliser från Iran in på scenen. Under årens lopp har Syrien varit en pålitlig partner åt Iran. Ett nederlag för Assad vore otänkbart och alltsedan krigsutbrottet har Iran exporterat vapen till Syrien och erbjudit lån på motsvarande flera miljarder dollar.

I juni 2014 tog terrorgruppen Islamiska staten kontroll över den irakiska miljonstaden Mosul, och snart gick man även in i Syrien. I snabb takt lade man olika lokala och regionala jihadistgrupper under sig.

Islamiska statens synliga brutalitet, med avrättningar genom halshuggningar av bland andra utländska biståndsarbetare och journalister – däribland James Foley – satte skräck i motståndarna, vilket påskyndade framfarten.

På några månader lade IS under sig enorma landområden och Assad förlorade 70 procent av territoriet. Raqqa, Deir ez-Zor och landets största stad Aleppo kom i terrorgruppens händer, och den utropade sin islamiska stat.

Hösten 2014 anföll IS den kurdiska staden Kobane, precis vid den turkiska gränsen i norra Syrien. Anfallet mot Kobane följdes av utländska journalister på en kulle en kilometer bort i Turkiet. Lika passivt följdes striderna av den turkiska regeringen, som tittade bort när utländska jihadister via Turkiet reste in i Syrien för att ansluta sig till IS och den andra stora jihadistgruppen, al-Nusrafronten.

Icke-agerandet var talande för Turkiets hållning – som hellre såg seger för jihadisterna än för kurderna. Till slut var det USA som reagerade och gav flygunderstöd till de kurdiska marktrupperna YPG, som började trycka tillbaka Islamiska staten. Men snart skulle ytterligare en stormakt ge sig in i kriget.

Förtrogna. Rysslands president Vladimir Putin och Syriens Bashar al-Assad.

De ryska planerna drogs upp redan i juli 2012. En sommardag i Moskva anordnade landets UD en ambassadörskonferens och Vladimir Putin, som hade återkommit som president några månader tidigare, höll ett linjetal där han angrep västländernas »export of bomb-and-missile diplomacy and intervention in internal conflicts«.

Han menade att ryska diplomater måste vara mer aktiva i sin påverkan och att Ryssland inte ska tillåta en illegitim inblandning i andra länder.

Motivet till Putins linjetal spåras tillbaka några månader. Efter att Putin som premiärminister baksätesstyrt president Dimitrij Medvedev ville han åter bli president, vilket ledde till stora demonstrationer i feb­ruari 2012. Detta var del av en amerikansk operation, menade Putin och för de ryska diplomaterna förklarade han i juli att Ryssland skulle sätta stopp för västerländsk inblandning av sådant slag.

»We cannot allow a repeat of such scenarios in other countries, in Syria, for example«, sade Putin.

I Syrien uppstod snart situationer som passade den strategin. Faktum är att möjligheten kom från USA:s dåvarande president Barack Obama, som i augusti 2012 hade fått frågor om vad som kunde motivera ett militärt ingripande i Syrien. En »röd linje« vore om regimen använde kemiska vapen, svarade han.

Nästan på dagen ett år senare spreds nyheten om en attack med kemiska vapen, där syriska regimen enligt uppgift dödat cirka 1 400 personer med saringas i Damaskusförorten Ghouta. Sarin är ett särskilt effektivt stridsmedel eftersom det orsakar förlamning och död – bland annat genom kramper i andningsmusklerna.

Under en underrättelsegenomgång i Ovala rummet i Vita huset följande vecka undrade Obama hur säkra uppgifterna var om att den syriska regimen stod bakom attacken.

»Det är ingen slam dunk«, svarade underrättelsechefen Jim Clapper.

Tio år tidigare, 2003, var USA:s dåvarande presidentadministration övertygad om att Irak hade massförstörelsevapen och inledde en enormt kostsam invasion. Dåvarande CIA-chefen George Tenet var mer än övertygad –  det var »en slam dunk«.

Det var uppenbart att Obamas röda linje var passerad, men USA:s reaktion dröjde en vecka, två veckor, som blev tre.

Ryssland såg sin chans. En månad efter sarin­attacken nappade USA till slut på det ryska erbjudandet om att i samarbete med FN och Organisationen för förbud mot kemiska vapen (OPCW) förstöra Syriens lager med 1 300 ton kemiska vapen.

Obama såg det som en historisk uppgörelse, att avsluta Assadregimens kemvapenprogram utan att avlossa en enda kula.

FN-rapportörer varnade dock för att syrierna sannolikt inte visat upp allt. Nog var det så eftersom regimen genomförde mer än 80 attacker med kemiska vapen åren 2013–2018, enligt människorättsorganisationen Human rights watch. Till exempel i april 2018 dödades ett 40-tal personer i en klorinattack.

Men den ryska lösningen 2013 passade USA, som slapp dras in militärt trots sina löften.

Att USA var passivt gjorde att Ryssland steg fram och 2015 inledde en militäroperation som skulle visa sig få stor betydelse för Assad. Fem år senare har krigets skepnad ändrats helt.

– Från Moskvas horisont har den ryska operationen i Syrien varit en succé, säger Gudrun Persson, Rysslandsexpert och forskningsledare vid Totalförsvarets forskningsinstitut.

Enligt Gudrun Persson har Ryssland främst varit inriktat på att stoppa ett »illegitimt maktskifte« där Assad störtas, men också att stärka sitt eget inflytande i regionen samt att ge den egna militären stridserfarenhet.

– Det har gått bättre än vad de själva befarade. Politiskt sett har Rysslands ställning i regionen stärkts. Syrien kan inte lösas utan Ryssland. Före ingripandet var Assad i ett helt annat läge – 70 procent av territoriet kontrollerades av IS. I dag har Assad kontroll över det mesta.

Parallellt har framgångarna gjort att Rysslands röst också vägt tungt under de utdragna fredssamtalen.

Även FN:s dåvarande fredsmäklare Staffan de Mistura har vittnat om detta.

Under en förhandling 2018, runt små bord i ett fönsterlöst rum, satt Turkiets president Recep Tayyip Erdogan, Rysslands president Vladimir Putin, Tysklands förbundskansler Angela Merkel och Frankrikes president Emmanuel Macron.

Den gamle KGB-agenten Putin hade gjort hemläxan och vände sig till den svensk-italienske diplomaten Staffan de Mistura, som ville föra diskussionen framåt.

»Jag vet varför ni är så otålig. Det är för att ni gifte er för tre månader sedan. I Sverige. Och en förälskad man är en otålig man«, sa Putin berättade de Misturas i SR:s Sommar i år.

På ett ögonblick skiftade mötet fokus och Angela Merkel gratulerade.

»Fantastiskt! Kärlek i den här åldern«, sa Macron.

Oavsett förälskelse har förhandlingarna hjälpt föga. Ingen inblandad statschef vill byta position i Syrien. Norrmannen Geir Pedersen, den nuvarande fredsförhandlaren, tog 2018 över vad FN-toppen Kofi Annan kallat för »ett omöjligt uppdrag«.

Hopplöst. Få flyktingar tror att de någonsin kommer kunna flytta tillbaka till ett återuppbyggt Syrien.

En höstdag 2016 stod Syrienexperten Aron Lund plötsligt öga mot öga med Bashar al-Assad.

Presidenten tog emot i en villa i gammal fransk-ottomansk stil på Qasiounberget, med utsikt över Damaskus.

Efter drygt ett års ryskt stöd hade den syriska armén avancerat och nått portarna till landets största stad, Aleppo. Det pågående slaget hade enorm betydelse för självförtroendet hos regimen. Parallellt med Aleppooffensiven pågick en politisk charmoffensiv och Bashar al-Assads svärfar, som driver en brittisk-syrisk förening i London, hade ordnat en konferens i Damaskus dit en rad olika experter och analytiker bjudits in, däribland Aron Lund.

Den sista kvällen ordnades ett speciellt möte för ett halvt dussin deltagare, däribland Lund, som kördes upp till huset i bergen i utkanten av huvudstaden.

I husets foajé hängde en tavla av en syrisk konstnär. Ett motiv med förvridna kroppar, som ledde tankarna till en faslig tortyrscen. Att Assads säkerhetsvakter inte genomförde säkerhetskontroller tolkade gästerna som ett uttryck för regimens stärkta självförtroende.

På övervåningen väntade den långe presidenten (194 cm). Han gav ett piggt och alert intryck. Sa sig föredra detta hus framför det stora residenset, Tishreenpalatset.

»This is cozier«, sa den läspande diktatorn.

Besökarna placerades i ljusblå soffor och Assad började genast svara på frågor, som en mässande professor. Han tycktes närmast obrydd av ytterligare ett möte med en delegation utlänningar, trots att de lade fram sina vassaste frågor.

– Jag tror han har väldigt mycket möten, med olika personer som kommer utifrån, som inte hamnar i tidningen, säger Aron Lund, som i dag är Mellanösternanalytiker på Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) och författare till flera uppmärksammade böcker och rapporter om Syrien.

Redan före mötet hade han i princip sett samtliga tv-intervjuer som Assad gjort.

– I den här typen av persondiktatur, där makten är samlad till en enda person, så finns det en poäng att studera ledaren. Hur han svarar och inte svarar, eller pratar om olika saker. Om han är trött är det också relevant, säger Aron Lund.

På direkt fråga gjorde Assad det klart att han inte tänkte avgå som president.

»Om du är skeppets kapten och det blåser upp till storm hoppar du inte i vattnet.«

Belägringen av Aleppo uppenbarade återigen regimens brutalitet och hänsynslöshet. Sjukhus och skolor bombades. Oberoende aktörer vittnade om att civila inte skonades. Aron Lund frågade Bashar al-Assad vad han kände inför att anklagas för krigsförbrytelser.

»Personligen? Det finns inget personligt i min roll. Jag är bara en rubrik: Den onde presidenten, den onde killen som dödar de goda killarna«, svarade Assad.

Aron Lund:

– Han pratar alltid så. När han blir pressad på något ämne pratar han om något annat eller duckar. Men han tappade aldrig humöret under mötet. En av utlänningarna var väldigt högljudd – han skrek i princip – men Assad tyckte till och med att det var ganska roligt. Min bild är att man måste betrakta Assad både som Syriens enväldige ledare och som en sorts talesperson. Alltid le vänligt – som en riktigt slipad pr-person – men han kommer aldrig erkänna ett fel. Han ger samtidigt ett lite geeky intryck. Det finns analytiker som sagt att med Assad fick världen sin första nörddiktator.

När man bröt upp, tog en av deltagarna upp samtalsämnet gamla datorer. Diktatorn nappade genast och började förtjust att tala om Space Invaders från 1978. Det är ett arkadspel som går ut på att i snabb takt skjuta ner alla fientliga angripare.

I Syrienkrigets början hade Turkiet tillsammans med USA gett stöd och tränat oppositionella rebellgrupper. Parallellt gav Turkiet även stöd till jihadistgrupper. Men när rebellgrupperna visade sig vara för klena fann USA en ny allierad i den kurdiska styrkan YPG, som står Turkiets ärkefiende PKK nära.

– Turkiet såg det som ett oerhört svek, säger Paul Levin, Turkietexpert vid Stockholms universitet.

Enligt Paul Levin är den turkiska regeringens främsta drivkraft i Syrien att förhindra kurdernas självstyre vid Turkiets gräns. Men även att skaffa sig inflytande. Utan väpnad närvaro i Syrien lär Turkiet rundas vid ett fredsavtal som skulle dikteras av regimens stöttepelare Ryssland och Iran.

Genom ombud, lydmiliser och egna trupper kontrollerar Turkiet i dag ett månformat område i de nordvästra delarna av Syrien, inte minst i Idlibprovinsen. I provinsen har cirka 3,5 miljoner inhemska flyktingar samlats och det turkiska engagemanget är också inriktat på att förhindra en flyktingvåg av samma slag som 2015.

I fredssamtalen har ett 30-tal rundor genomförts sedan krigsutbrottet. En viktig överenskommelse vid Astanasamtalen i maj 2017 var att Ryssland, Iran och Turkiet enades om så kallade deeskaleringszoner.

Turkiet åtog sig att – medelst mer moderata lydmiliser och andra vägar – i sin zon avväpna den islamistiska terrorgruppen Hayat Tahrir al-Sham (HTS), vars namn betyder Organisationen för Levantens befrielse. De var tidigare kända som al-Nusrafronten som då hörde till al-Qaida.

På tre år har dock mycket lite hänt. Paul Levin ser ett orosmoln kring att jihadisterna ännu är starka.

– Man kan förvänta sig en rysk-iransk-syrisk framflyttning, de är ju missnöjda med att turkarna inte lyckats avväpna HTS, säger han.

Samtidigt har president Erdogan också uttalat en ambition om att utöka den så kallade säkerhetszonen från dagens tre mil in i Syrien längst den nordliga gränsen.

Paul Levin tror dock inte att det kan genomföras, däremot att turkarna på andra sätt utövar inflytande – till exempel i Afrinprovinsen som ingår i kurdernas utropade självstyre Rojava.

– Man flyttar fram positionerna kulturellt, ekonomisk, social och politiskt. I Afrin används numera den turkiska liran, det turkiska postsystemet, vägskyltarna är på turkiska. Människorättsorganisationer har också nyligen vittnat om att de jihadist- och rebellgrupper som Turkiet använder sig av brukar sexuellt våld i syfte att ta kontroll över Afrin, säger Paul Levin.

Det senaste kapitlet i Syrienkriget skrevs i fjol. Hösten 2019 meddelade USA att man drar tillbaka sina trupper i Syrien och därmed sitt stöd till de kurddominerade styrkorna. I mars samma år hade de kurdiska trupperna besegrat Islamiska staten vid slaget om Baghuz.

Omedelbart efter det amerikanska beskedet valde Turkiet att gå fram och lyckades snabbt tränga undan de kurdiska styrkorna från gränsområdet i norr och in mot nordöst. Där finns än i dag också en mindre styrka från USA.

USA:s position i Syrien är att främst hålla Iran i schack, enligt Bitte Hammargren, som är Mellanösternanalytiker och tidigare korrespondent för Svenska Dagbladet.

– Samtidigt som Israel bombar ställningar från Iran och dess allierade. Men Iran har visat sig stryktåligt. För Iran är fortsatta land- och luftkorridorer från Teheran till Beirut via Bagdad och Damaskus viktigare än egna förluster.

Hon menar att USA inte lämnat fältet helt fritt för Ryssland heller.

– Budskapet från Washington till Moskva kan sammanfattas: »Ni må ha hjälpt Assad att vinna kriget men vi ska inte låta er vinna freden.«

USA satsar på sanktioner mot tre parter, alla involverade i kriget: Iran, Ryssland och syriska regimen. I somras, med den så kallade Caesarlagen, utökades dessa mot Assadfamiljen och deras närmaste. Enligt USA:s utrikesminister Mike Pompeo kommer pres­sen utökas tills Assad går med på fredssamtal – och därmed en maktöverlämning.

Kritiker menar att det bara  kommer att förvärra den humanitära krisen i Syrien, som redan nu förstärks av att ekonomin är i fritt fall.

– Att man skapar större kostnader i tron att det ska tvinga parterna att engagera sig i fredsprocessen är en mycket optimistisk syn, säger Aron Lund, Syrienexperten på FOI.

Syrierna har redan drabbats hårt av nästan tio års krig. Hälften av befolkningen har lämnat sina hem. På senare år har det sagts att läget knappast kan bli värre. Med grannlandet Libanons ekonomiska kollaps har det visst blivit det. Det redan pressade syriska näringslivet, som nyttjat de mer moderna libanesiska bankerna, har pressats ytterligare.

Dessutom är Syrien drabbat av coronaviruset. Några pålitliga siffror finns inte men FN har varnat för att spridningen är mycket värre än vad som rapporteras.

Gudrun Persson, Rysslandsexpert på FOI, konstaterar att förhandlingarna är komplicerade, även om FN-förhandlaren Geir Pedersen gör sonderingar bland de involverade parterna.

– Från rysk horisont finns det ingen anledning att sätta sig i förhandlingar så länge Damaskus inte har kontroll över hela territoriet.

För att nå dit måste någon ge vika. Närmast till hands är att Assad med Iran och Ryssland finner enighet, men det förutsätter att Turkiet backar ur och inte längre stödjer rebellerna i nordvästra Idlibprovinsen. Det förefaller dock osannolikt att Erdogan beslutar om reträtt.

En ljuspunkt i allt mörker är att Assads kontroll över landets södra halva haft en lugnande effekt på striderna. Våldet är inte helt borta, striderna mellan milisgrupper och kriminella nätverk blossar ibland upp, men det är inget slagfält som i Idlibprovinsen.

USA ser också Syrien som en möjlighet att försvaga sina fiender, alltså Iran och Ryssland.

»My job is to make it a quagmire for the Russians«, sa USA:s Syriensändebud James Jeffrey i maj i år.

Tanken är att krigskostnaderna ska orsaka en rysk exit, men Rysslands Vladimir Putin slog fast redan 2018 att styrkorna stannar i Syrien så länge som det behövs.

– Ryssland har också visat tidigare att man inte är allergisk mot frusna konflikter, säger Syrienexperten Aron Lund med hänvisning till konflikterna i Ukraina och Georgien.

Inte heller är ekonomin något som lär få Bashar al-Assad ska göra eftergifter eller att avgå under ordnade former, som USA och EU hoppas, enligt Aron Lund.

Det är inte han som lider. Om man väntar sig att han ska ta sitt medborgerliga ansvar för att folk är hungriga, då kan man få vänta länge.

Den sammanvägda bilden är att parterna befinner sig i frusna positioner, enligt Mellanösternanalytikern Bitte Hammargren.

– Kriget i Syrien riskerar att fortsätta med olika grad av intensitet på olika håll i landet så länge det inte finns konfliktlösningsmekanismer för några av de stora motsättningarna i Mellanöstern –  mellan Iran och USA/Israel, liksom den mellan Turkiet och kurderna, samt medel att skingra det jihadistiska orosmolnet.

Syriska flyktingar ger inte heller uttryck för något hopp.

– I Turkiet med sina 3,6 miljoner syrier – varav många är barn som inte har några egna minnen av Syrien – har jag denna höst inte träffat någon syrier som tror sig kunna återvända i närtid. De har gett upp hoppet om återvändande eller talar om det i en mycket avlägsen framtid, säger Bitte Hammargren.

En annan faktor som förlänger kriget är att presidenten heter Bashar al-Assad.

– Han har alltför mycket blod på sina händer för att världssamfundet ska vara redo att pumpa in pengar för återuppbyggnad av Syrien och bidra till att miljontals flyktingar kan återvända, säger hon.

En öppning vore om Moskva möjligen skulle tillåta att presidenten ersätts av någon annan inom regimen.

– Om det samtidigt skulle få väst att bidra till att finansiera en återuppbyggnad av Syrien. Men Ryssland ser sannolikt inte vem denne ersättare skulle kunna vara i dag. Och dessutom är Bashar al-Assad alltför viktig för Irans strategiska intressen i Syrien för att de skulle låta honom falla.

I augusti under ett tal i parlamentet stod det klart att den 54-årige presidenten inte varit opåverkad av nästan tio års krig, trots tennisspel. Efter att ha talat i en halvtimme lämnade han plötsligt salen. Det hette att han fått ett blodtrycksfall. När han återkom försökte han skoja bort det hela.

»Läkare är de värsta patienterna«, sa Bashar al-Assad enligt Aljazeera. »Jag har inte ätit sedan i går eftermiddag. Jag äter inget socker eller salt och så händer detta.«

Det är dock osannolikt att det finns några som helst planer från regimens sida om ett skifte på presidentposten, enligt Aron Lund.

Riktningen framåt ligger hos utländska makter – alla med kraft nog för att kunna fortsätta med sina militära engagemang i Syrien under lång tid framöver. Krigsslutet är inte nära.

– Det kommer vara såhär tills Ryssland, USA eller Turkiet ändrar politik, säger Aron Lund.

***

FAKTA: Syriska flyktingar

Syrien hade före krigsutbrottet 2011 en befolkning på cirka 22 miljo- ner. Mer än hälften av dessa är i dag flyktingar.

5,6 miljoner syrier har flytt utomlands – flest befinner sig i Tur- kiet (3,6 miljoner) och Libanon (över en miljon). I Syrien finns också 6,6 miljoner intern- flyktingar.

Just nu är läget för den syriska ekonomin så illa att FN:s livsmed- elsprogram World food programme har varnat för

en stundande hungerkatastrof. 9,3 miljoner syrier riskerar att inte få i sig tillräckligt med mat för
att täcka sina näringsbehov.

Källa: FN-organen UNHCR och WFP.

Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Logga in
eller

Köp FOKUS ONLINE utan bindningstid!

Prova 1 månad för 1 krona

Kampanjpris 1 krona första månaden därefter 149 kronor per månad.

Detta ingår:

Obegränsad tillgång till alla online-artiklar.

Aktuella analyser och fördjupningar.

Dagligt nyhetsbrev.

Fokus på samhällsfrågor, politik, ekonomi, kultur och vetenskap.

Fortsätt

Jag godkänner villkoren för Fokus (FPG Media AB).

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera