Kultur

Försöka spela Lars Norén

När man läser dagböckerna får man känslan att han verkligen skapade sitt liv varje dag.

Det är den 24 november 2020. Det är en varm och blåsig dag i Skåne, och jag tänker bara på en sak. Lars Noréns fjärde dagboksdel befinner sig i det paket som budkillen har i handen.

Norén började skriva En dramatikers dagbok med föresatsen att bara beskriva dagliga händelser. En så underbart fåfäng idé, att någon skulle orka läsa en bok om bara sushi, kemtvätt och bussresor. Och kvitton som ska till bokföringen. Han fortsatte att skriva om kvittona, men snart blev texten också vad den lovade, dramatikerns dagbok.

Att läsa om hur hans kreativa liv, diktat och verkligt, tog form blev det verkliga undret. Hur ofta är en läsare inbjuden till det? Nej, Norén inbjöd inte. Läsningen skedde på egen risk. Den yrvakna diskussionen om vad som är verkligt, diktat och autofiktion? Den avfärdar han i fjärde delen med att all fiktion naturligtvis är autofiktion. Om man bara skrapar på ytan. Och kvittona? Till sist får vi veta att de är dokument över hans missbruk, hans osannolikt stora konsumtion av kläder som fyller honom med sådan ruelse.

Kläderna städas ut ur hyllor och lådor med en rasande fart, men vad ingen av oss visste var att den fjärde dagboken också skulle komma att försvinna. Ett faktafel publicerades, Norén bad om ursäkt och förlaget drog in upplagan. Nu är förstautgåvan av fjärde delen en raritet (måste tänka på att inte berätta om detta för min vän antikvariatshandlaren). På ett vansinnigt sätt tror jag Norén skulle ha funnit indragningen sublim. Drömmen upplöser verkligheten, och verkligheten upplöser drömmen.

”Så länge jag ror är jag fri.” Med citatet i det som blev den sista dagboken ror Lars Norén mot döden, ständigt i kroppen, ständigt i minnena över de som gått förlorade, ständigt i föreställningen om hur döttrarna ska kunna minnas honom, skapar han sitt liv för deras, och våra, ögon. Och egentligen har han bara lite tråkigt, han har mycket kul. Som i att formulera sitt motstånd mot dagens kulturdumheter, som de uttrycks på DN:s kultursida och kanske särskilt i SR:s Kulturnytt. Livgivande bråk och frågor som borde, eller inte borde, besvaras. Som denna: Kunde människan tänka och se på det sätt som sker i filmer innan filmen existerade? Så länge jag ror är jag fri. Men tänk om Norén poeten, också hade hunnit göra film? Som det blev är dagboken som ett enda långt brev riktat till den yngsta av döttrarna, hon vars frågor han bara skulle kunna besvara genom det skrivna.

I Rainer Hartlebs kortfilm Några minuter i Lars Noréns liv från 1971, säger den blivande dramatikern att han skapar sitt liv varje dag. Att ha läst den autofiktive och åldrade Norén ger känslan av att så förblev det. Han höll ihop sitt liv och det han såg, med språket. När han tackade ja till att medverka i ett program om dramaturgin i nyhetsprogram, dök han upp i sminket och såg sig koncentrerat om. Själv hade jag svårt att tro att han faktiskt dök upp på Söder Mälarstrand för att vara med i TV 8, men där stod han. Då lutade han sig fram och sade: ”Vem ska jag vara? Den onde eller den gode?” Så kan man också skapa liv varje dag.

Vad jag svarade? Jag tycker du ska försöka spela Lars Norén. Eller sa jag verkligen ”försöka”?

Så kan man också vilja återskapa liv, särskilt en sådan dag då Lars Norén lämnat oss här.

Susanna Popova

Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Logga in
eller

Köp FOKUS ONLINE utan bindningstid!

Prova 1 månad för 1 krona

Kampanjpris 1 krona första månaden därefter 149 kronor per månad.

Detta ingår:

Obegränsad tillgång till alla online-artiklar.

Aktuella analyser och fördjupningar.

Dagligt nyhetsbrev.

Fokus på samhällsfrågor, politik, ekonomi, kultur och vetenskap.

Fortsätt

Jag godkänner villkoren för Fokus (FPG Media AB).

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera