Kommer en Vati efter Angela »Mutti« Merkel?

Det var en fredag strax före jul. Det var i Amtsgericht Pankow-Weissensee i Berlin. Förhandlingarna pågick i över tre timmar. Jag var part i målet. Domaren och advokaterna satt i svarta kåpor och vita munskydd.

Det kändes rätt allvarligt där inne i den tunga mahognysalen. Det blir lätt så när en far ställs i rätten mot en mor. Men jag fick åtminstone lära mig ett nytt ord, ett nytt resonemang. Det lyder: Bindungstolerant. Kanske förekommer ordet också på svenska. Det skulle väl då översättas rakt av med – bindningstolerant.

Bindungstolerant är ett lite märkligt ord. Det har en förment positiv implikation. Det indikerar att modern förhåller sig tolerant till att barnet får umgås med sin egen far. Huruvida fadern kan, vill eller bör förhålla sig tolerant till modern, moderstolerant, sägs dock inte.

Efter förhandlingarna i Pankow gick jag till hemköpet Ullrich vid Mohrenstrasse i Mitte. En tät dimma låg över Berlin. Jag ville få tag i en mycket dyr och mycket djup Rioja för att fira mina momentana framgångar på juridikens område.

Inne i butiken stod Angela Merkel och rotade bland de franska ostarna.

Ullrich vid Mohrenstrasse är Angela Merkels egen butik. Hon lär komma regelbundet, oftast på fredag eftermiddag. Förbundskanslerämbetet ligger nära. Kanslern bär sin korg själv. Männen med snoddar i öronen tittar åt annat håll. Kunderna försöker göra detsamma. De lyckas mindre bra.

Mutti Merkel förgyllde denna dimmiga dag i december. Min moderstolerans ligger numera på Merkelnivå.

Jag stod en gång i samma hiss som Britney Spears och en livvakt. Spears såg rätt skrämd ut. Det kan inte uteslutas att samma sak gällde för mig. Spears lämnade hissen med en jävla fart.

Angela Merkel i Ullrich tog däremot god tid på sig, vände och vred. Hon förhöll sig suveränt obekymrad och fullkomligt lugn. Som en, ja, god mor.

Angela Merkels privatbostad finns på paradplats vid Museumsinsel, nära bryggan till Pergamonmuseum. Där står alltid en polisbil parkerad och normalt åtminstone två poliser utanför. Detta är ingen hemlighet i Berlin. För Berlin är en öppen stad och Tyskland är ett stort och märkligt land. Handelsavtalet med Storbritannien nu i slutet av december bar Angela Merkels tunga signatur. Det var ett utslag av välvillig bindningstolerans, helt enkelt.

Och för att nu fortsätta på den inslagna linjen. Avundsmännen (inom CSU) brukade ibland kalla Angela Merkel för Kohls flicka, för »Kohls Mädchen«. Sedan fortsatte det med »Zonenwachtel«. Det där med Zonenwachtel är en lite mångtydig språklig konstruktion som syftar på kvinnliga politiker från det forna Östtyskland som gjort eller som försökt göra karriär (som »penetrerat«) på nationell nivå.

Fast allt det där är nu mest vatten under broarna. Angela Merkel är i dag politikens motsvarighet till Meryl Streep. Streeps skådespeleri och Merkels ledarskap präglas av en gemensam hållning och insikt. Den går så här: Genom att dämpa förväntningar kan man kontrollera rädsla.

Jag bävar lite för Europa och världen efter Angela Merkels sorti. Jag finner ändå en viss tröst i att Armin Laschet följer efter, i hennes djupa fotspår, kanske också som kansler framåt hösten. Mannen från Nordrhein-Westfalen har klar kapacitet att bli en, ja, Vati Laschet.

Läs alla krönikor av Nils Erik Forsgård här!

Text:

Toppbild: TT