Krönika / Kultur

Nina Solomin: Tareq Taylor förvandlar konflikt till söndagspicknick

Bara ett matprogram? Nej, Tareq Taylor förvandlar konflikt till söndagspicknick.

Har ni tänkt på att det bråkas och tjafsas om nästan allt nu för tiden? Knappt någon struntsak är för liten för att inte någon ska gå upp i limningen. Färgen på Konstfacks väggar skapar lika mycket rabalder som viktiga frågor om till exempel migration eller miljöförstöring.

En nederländsk kvinnas hudfärg väckte så mycket ilska att hon hoppade av uppdraget att översätta en svart poets lyrik. Samma sak med den vita skådespelare som tidigare agerade röst åt en tecknad svart figur i en populär amerikansk tv-serie.

Vi lever på sätt och vis i ett enormt dagis till offentlighet, där det inte sällan skapas konflikter kring banaliteter.

Vem hade mitt i detta kunnat ana att vad som skulle höja sig över detta och visa vägen till ett mer civiliserat samtalsklimat, rent av en mer civiliserad mänsklighet, skulle vara  … ett matlagningsprogram?

Men det är alltså precis vad som har hänt i vinter. Som gudasänd har en förebild trätt fram, med en fördomsfri och empatisk syn på människor. Han kommer – precis som Jesus – delvis från Palestina, fast hans namn är Tareq Taylor.

Någon på SVT är ett geni. För en mer komplett feel good-produktion – inklusive tårar, skratt, ögongodis, matlust, nostalgi och värme – än Tareq Taylors matresa får man leta efter.

Någon på SVT är också modig. För här har public service vågat ge sig rakt in i den obehagliga lejonkula som är Palestinakonflikten och avväpnande hanterat den som vilken söndagspicknick som helst. Hur är det möjligt? Jag är fortfarande i chock.

För sådant behövs omdömesgilla programmakare. Men alldeles särskilt behövs en person som den skånska kocken Tareq Taylor. En man som inte bara kan röra i grytorna, utan som också själv är lättrörd och verkar snäll. Därtill behövs Tareqs busige lille-bror, som trots att han är medelålders surfar fram i livet på småbröders lättsinniga vis.

Slutligen behövs en åldrad pappa som migrerat från Jerusalem till Sverige på sextiotalet. Han personifierar en lyckad integration från tiden då invandrare gick rakt in i arbetslivet och arbetade hårt, eftersom de behövdes och deras drivkraft togs till vara.

Denna manliga trio, som Gud välsignat med filmstjärneutseenden allihop, reser alltså runt i Israel och Palestina; från Jerusalem till Tel Aviv, från Ramallah till Nablus. Vi får möta israeliska judar och palestinier med samma öppna sinne. Bara i ett par scener lämnas tittaren i sticket utan vidare förklaring kring det politiska, bland annat när det gäller ett terrorattentat som Tareq Taylor upplevde som barn och en förstörd olivodling. Men det är inget som stör alltför mycket, eftersom grundtonen är tolerant.

Ovanpå detta, som ett slags topping, för att tala matspråk, har vi en sårig relation mellan pappan och de vuxna sönerna, som han övergav när de var jättesmå, för att bilda ny familj.  Detta reder de ut under resan. Varför svek pappan sina pojkar? Varför ville killarna aldrig följa med till Palestina på semester? Varför umgås förresten inte bröderna mer, nu i vuxen ålder?

Den icke-dömande attityden går som en röd tråd genom programmet. Försoningen genomsyrar allt, från storpolitik till familj. När jag klämt de sex avsnitten och kliver ut i den inkvisitoriska samtiden blinkar jag till. Har matresan verkligen hänt?

Tareq Taylors matresa borde visas i alla skolor. Den innehåller något viktigt att se och lära av. Och det handlar inte om mat.

Läs fler inlägg i kulturbloggen här!

Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Logga in
eller

Köp FOKUS ONLINE utan bindningstid!

Prova 1 månad för 1 krona

Kampanjpris 1 krona första månaden därefter 149 kronor per månad.

Detta ingår:

Obegränsad tillgång till alla online-artiklar.

Aktuella analyser och fördjupningar.

Dagligt nyhetsbrev.

Fokus på samhällsfrågor, politik, ekonomi, kultur och vetenskap.

Fortsätt

Jag godkänner villkoren för Fokus (FPG Media AB).

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera