Snart vinner den som trycker på ”mute” först

Vi är på väg mot ett fragmentiserat offentligt samtal där den som tystar ner samtalet först vinner.

”Inför seminariet såg vi en för stor risk att människor skulle bli kränkta och att det skulle uttryckas transfobiska kommentarer och transhat. Det vill vi inte ska hända på våra seminarier, det är inte vi en plattform för, för att uttrycka transhat eller transfobi.” (DN 7/5).

Orden är forskaren Sara Nyhlens. De formuleras som ett försvar av Mittuniversitetets Forum för genusvetenskaps beslut att ställa in ett samtal med utgångspunkt i en omtalad bok. Boken är skriven av författaren och vänsterdebattören Kajsa Ekis Ekman och bär titeln ”Om könets existens – tankar om den nya synen på kön”. I boken driver Ekis Ekman tesen att definitionen av kön förändrats under de senaste tio åren vilket fått allvarliga konsekvenser, inte minst för kvinnor. Ett ypperligt ämne att diskutera på ett universitetsseminarium. Eller inte.

Det Mittuniversitetet ägnar sig åt är en form av ”Cancel culture”, så kallad ”raderingskultur”, en slags kulturell bojkott. Fenomenet har under 2000-talet blivit allt vanligare på amerikanska och brittiska universitet. I praktiken innebär det att studenter protesterar mot lärare och föreläsare som uttrycker något som studenterna uppfattar som provocerande och kräver att vederbörande sparkas från sin tjänst eller avbokas från sitt uppdrag.

Tanken bakom fenomenet kan mycket väl ha varit god, det brukar tanken vara. Att skapa en inkluderande miljö, eller i vart fall en som inte avsiktligt exkluderar och kränker enkom för sakens skull, är eftersträvansvärt. Men vad är den goda tanken värd om resultatet leder till inskränkthet, åsiktslikriktning och en ny slags intolerans?

Att raderingskulturen i detta nu sprider sig i den svenska offentligheten och förgiftar universiteten är ingen slump. Kombinationen av människor befriade från verkliga problem, i ständig färd med att känna efter vad som eventuellt skulle kunna kränka dem, idéen om att ingen sanning är absolut utan att allt tvärtom är relativt och därför kan baseras på den enskildes känslor och erfarenheter, liksom föreställningen om att oenighet är av ondo, varför avvikande röster kraftfullt ska tystas – har framavlat ett otämjbart monster som är på god väg att glufsa i sig det demokratiska samtalets fundament. Lägg därtill en tidsanda som åderlåtit vedertagna begrepp på innehåll och därigenom värde.

Vad innebär det att vara kvinna eller man? Eller transfobiker? Eller rentav rasist? Det beror på vem du frågar – vilket i sig är ett problem.

Vi står tveklöst inför ett vägval. Antingen tar vi ett steg tillbaka, applåderar de som likt Ekis Ekman tillför diskussionen nya perspektiv, oavsett om vi i sak håller med eller ej. Eller så fortsätter vi på den inslagna vägen mot ett alltmer fragmentiserat offentlig samtal, kryddat med misstänksamhet och oförsonlighet, där den som först trycker på ”mute-knappen” vinner.

För universitetens representanter bör vägvalet vara enkelt.

Text:

Toppbild: Ben Curtis/AP/TT