”Antirasism”-mötet spårade ur i judehat – nu är det dags igen

Antirasister är inte alltid antirasister. Rasister är däremot sig lika.

Vid FN:s konferens mot rasism i den sydafrikanska staden Durban i september 2001 fick deltagarna bana sig väg genom antirasistiska demonstrationer för att komma in i lokalerna varje morgon. Demonstranterna ropade: ”Död åt judarna, död åt amerikanerna, död åt västerlänningarna.”

Inne i kongresshallen var stämningen inte stort bättre. Det högnivåmöte som syftade till en internationell kamp mot rasism och diskriminering hade nämligen förvandlats till ett rasistiskt judehatarevenemang.

Precis som terrordåden den elfte september blev definierande för utvecklingen i världen, har också den betydligt mer bortglömda Durbankonferensen gjort avtryck på det tankegods som skvalpat omkring sedan dess.

”Det hände något avgörande där. Israel stämplades som en europeisk kolonialmakt och judarna var vita kolonisatörer. Men det var inte bara det. Inne på högnivåmötet och ännu mer på den parallella konferensen för idéburna organisationer, fanns så mycket ren och skär antisemitism.” Det är historikern Helene Lööw som säger det, när jag ringer upp henne. I dag är hon docent vid Uppsala universitet. Då ingick hon som sakkunnig i den svenska delegationen till Durban. Lööw fortsätter:

”Det var surrealistiskt. Det såldes antisemitisk litteratur, visades antisemitisk konst, hölls antisemitiska anföranden. Och så gick byråkrater, aktivister och antirasister runt i den miljön utan att bli särskilt upprörda och ta avstånd”, säger Helene Lööw. En del blev förstås uppbragda, men hon häpnade över att de inte var fler. Särskilt med tanke på hur många olika grupper som var representerade, kyrkan och biståndsorganisationer, vänstern och högern. Efter två dagar lämnade Israel och USA Durban i förtid.

Somliga i den svenska delegationen reagerade starkt på hetsen mot judar, andra tycktes inte se den. ”Det var en icke-fråga. Varför? De var väl upptagna av sina egna frågor, urfolks rättigheter och annat.”

Eftersom högnivåmötet hade föregåtts av diverse förmöten visste alla att det fanns en risk att konferensen skulle kapas av arabstater med en egen agenda att underminera Israel. Därtill var homofobin en annan stor knäckfråga, i vilken ländernas åsikter gick isär. Många länder har ju dödsstraff för homosexualitet.

I samband med att man på konferensen samtalade om restitutioner, skadestånd, för slavhandel som idkats av de europeiska kolonialmakterna, var det flera ledare för länder i Afrika som refererade till Förintelsen som något som ”påstods” ha ägt rum.

Helene Lööw konstaterar torrt: ”Många tror att alla som kallar sig antirasister automatiskt omfamnar alla minoriteters rättigheter, men så behöver det ju inte alls vara.”

Den 22 september i år är det ånyo dags för ett högnivåmöte på FN i New York för att hedra tjugoårsjubileet av den ”antirasistiska” Durbankonferensen. Ett antal länder – bland annat Frankrike, Nederländerna, Kanada, USA, Australien, Storbritannien, Ungern, Nederländerna, Tyskland med flera – kommer inte att närvara, givet historien av judehat som är kopplad till denna konferens.

Hur Sverige ska göra har UD i skrivande stund inte gett besked om. Ärendet kan vara delikat, med tanke på att statsminister Stefan Löfven tagit initiativ till en internationell toppkonferens mot antisemitism som äger rum i Malmö i oktober.

Oavsett hur det blir med svensk närvaro i New York finns det några lärdomar att göra: FN kan användas till lite allt möjligt. En antirasist är inte automatiskt emot rasism mot varje minoritet eller grupp. Rasismen däremot är sig alltid lik.

Text:

Toppbild: TT