I dag bor ingen av oss kvar i miljonprogrammen

Daniel Suhonen bodde i Skärholmen i 14 år. När droghandeln eskalerade tog han och hans vänner första chans att flytta därifrån.

I fjorton år bodde jag i Skärholmen i södra Stockholm. När jag 2017 fick en hyreslägenhet i Stockholms innerstad via hyreskön tvekade jag inte. Resorna var grundorsaken. Men de sista åren såldes knark öppet utanför t-banan. En gång tacklade en ung kille mig strax utanför spärrarna och undrade om jag inte skulle ”ha något”. Jag förklarade att jag avstod och gick därifrån med hjärtklappning. Mellan husen stod unga män i lågmälda grupper och dealade i vad som dag efter dag framstod som en lugnt genomförd torghandel. Frukthandeln strax intill var mer kaotisk. Där rörde sig också rätt ofta inspektörer och kollade att de skötsamma försäljarna av Doles bananer inte bröt mot föreskrifterna.

Poliser som störde droghandeln såg jag aldrig.

Vid ett par tillfällen ringde jag polisen och frågade var de höll hus. Stationen låg ungefär 500 meter från den plats där droghandeln pågick. Svaret jag fick var att de prioriterade ”andra strategier”. Vilka exakta moment dessa strategier bestod av, märkte jag aldrig. De var förmodligen mycket lyckosamma. Eventuellt kännetecknades de av att man kunde stanna på kontoret.

Handeln med knark pågick dag efter dag på ett av Stockholms största torg, vid en gymnasieskola, bredvid en polisstation.

Ibland vaknade jag om nätterna av brinnande bilar. När jag ringde 112 och kopplades till polisen, läxade de upp mig med att detta var en fråga för brandkåren. Jag älskade min förort. Men jag insåg att något höll på att gå fullständigt åt helvete.

Ungefär samtidigt som jag flyttade in i Skärholmen började jag titta på tv-serien The Wire, som jag missat på tv och därför tvingades köpa på dvd. Det var tidigt 2000-tal, men då framstod den amerikanska tv-serien som helt väsensskild från det svenska samhället: arbetarklassområden med mestadels svart befolkning som styrdes av droghandel och gäng. Tv-serien skärskådade på ett episkt sätt det kapitalistiska samhället och hur marknadens logik genomsyrar alla delar från polisen, drogkartellerna, politiken och pressen till fackföreningarna. Knarkets politiska ekonomi och ”follow the money” var budskap som kittlade mig och mina vänsterlutande vänner. Vi kunde sitta uppe hela nätterna och diskutera de olika karaktärerna och moralen i serien.

Det fina med The Wire var att alla gjordes förståeliga. Ingen blev monster. Även de värsta mördare hade sina skäl. Ingen av oss tänkte att denna verklighet med småungar som dras in i gängkriget med småjobb, springa med bud och gömma saker, snart skulle bli en verklighet i Sverige, runt husen där vi satt med vår vinbox och våra diskussioner. Baltimore kändes så långt borta. Då bodde vi alla i miljonprogramsområdena. Idag bor ingen av oss kvar.

I The Wire handlade det om en mestadels svart arbetarklassbefolkning som hölls nere med droger och där maffiagrupper delade upp marknaderna mellan sig. Det handlade om klass och ekonomisk utsatthet och exploatering. Inte invandring. Det som skildrades var ett havererat samhälle och knarket som ekonomiskt system, som business och opium åt folket, det var lätt att se även utan marxistisk grundkurs. I USA har klassamhället hudfärg, men de inblandade kom för 400 eller 500 år sedan. Det är inte ett invandringsproblem, det är något annat.

Nyckeln till att lösa den svenska organiserade brottsligheten och den våg av skjutningar som nu drabbar vårt land är att inse att problemet inte är importerat, förutom själva råvaran knarket. Jag har aldrig hört berättelserna om hur de somaliska eller syriska eller irakiska kvinnor och män som för 30, 20 eller 15 år sedan kom till vårt land, landade på Arlanda och beväpnade till tänderna sköt sig ut från flygplatsen, kapade bilar och sedan dess gömmer sig i våra förorter där de driver maffian. Nej, de som kom var oftast vanliga skötsamma människor. Deras landsmän som hamnade i Tyskland, Belgien eller Frankrike har inte på samma sätt fått barn som dragits in i dödligt våld som nu sker i Sverige. Blott Sverige svenska skjutningar hava. Det svenska våldet är ett inhemskt problem, skapat i vårt samhälle, i vår kapitalism och har inget med etnicitet eller specifika kulturella drag att göra. Bristfällig integration och permanent arbetslöshet är starkt bidragande orsak, men det handlar ju också om ekonomi, inte invandring per definition.

Killarna som dras in är ofta födda här. De har inte sällan skötsamma föräldrar, men med små utkomster och ibland andra sociala problem. De är uppväxta här, de har gått på svenska förskolor och i svenska skolor där de sedermera ramlat ut. Hur nu det är möjligt i ett land med skolplikt.

I debatten är vänstersvaren frånvarande och högerns lösningar är bara opportunism.

Låt mig vara glasklar: Jag hatar och är rädd för detta våld som just nu är Sveriges farligaste samhällsproblem. Våldsverkare måste gripas, jagas och dömas. Kriminaliteten måste slås tillbaka. Men i debatten är vänstersvaren frånvarande och högerns lösningar är bara opportunism. Även Ulf Kristersson erkänner att det kommer ta tjugo år, en generation, att stoppa detta. Om man nu börjar göra rätt saker. Då är det nog dessvärre så att det inte räcker med poliser, utan det behövs bra skolor, socialtjänst med muskler och människor som kan se till att varenda unge i vårt land får en bra utbildning. Parallellt med att föräldrarna får jobb och gängen slås sönder.

Förmodligen krävs det också insatser mot det knarkande som breder ut sig. Men då måste man störa medelklassen och överklassen och deras skitungar som driver detta genom att köpa produkterna. Man kan väl börja med att kolla bankomaterna. Där står numera bara ungdomar i 20-årsåldern och 80-åringar. Vart ska alla ungdomar med dessa kontanter? Alla som pluggat på Handels vet ju att en marknad både består av köpare och säljare. Men i krimdebatten finns bara säljarna.

Den jobbiga frågan är hur det kommer sig att svenska förortsområden börjar likna sönderfallande samhällen som Baltimore, Sicilien eller knarkkartellernas Mexiko. Där tänker vi knappast att det beror på invandring, utan specifika problem i dessa samhällen och ett ekonomiskt system där droghandel är en snabb genväg till rikedom som inget vanligt jobb ens med högskolestudier kan ge.

Sverige är ett samhälle i snabb förändring. Vi talar gärna om invandringen som är lätt att se och peka ut, men vi snackar rätt sällan om den extrema ojämlikheten som idag enligt den schweiziska storbanken Credit Suisse placerar Sverige tillsammans med länder som Brasilien, Sydafrika, USA och Ryssland, vad gäller ekonomisk ojämlikhet i förmögenheter. Många i vårt land äger ingenting, bara skulder. En hel del har det sjukligt gott ställt. När Financial Times i år listade länderna med flest dollarmiljardärer per capita hamnade Sverige i topp, slaget enkom av kleptokraternas Ryssland.

I vintras vaggades hela Sverige in av den sexiga Netflixserien Snabba cash. Det som förenar Snabba cash och The Wire är att de pekar på ett systemfel. Samhällen där staten fallerat, där något gått sönder. Där skolan inte funkar och polisen inte kommer. Där föräldrar inte pratar med sina barn. Där alla har hörlurar i öronen och inte hör den sång som stiger upp ur samhället. Där frågan måste vara varför så många knaprar så mycket? Där vanligt hederligt arbete inte längre lönar sig. Där medelklassen tvingas låna för att upprätthålla sin standard.

Vi är ett land där ingen vill bli ingenjör eller lärare längre. Ska man bli rik ska man antingen starta en friskola eller sälja knark. Det är problemet.

Text: