Vid lustfyllt medvetande

”Är jag så jäkla tråkig, är det inte tiden som är trist?" Nina Lekander om rädslan för tidens gång.

Sommarsammanfattning. Kom för mig när den oförtrutna idésprutan Johan Hakelius mejlade: »Det skulle antagligen kunna vara roligt att läsa om hur tråkig du tycker att du blivit.«

Men är jag så jäkla tråkig, är det inte tiden som är trist? Samt katastrofalt tragisk, tänk Afghanistan. Ett elände som min son, under ett blixtbesök på ön – Öland, alltså – sa sig följa via CNN. Han berättade om den skitsnygga amerikanska journalisten Clarissa Ward som med stålblå ögon modigt rör sig bland horder av hipsterklädda talibaner. Killarna ser tydligen superballa ut med turbaner och bälten och jag vet inte allt för slags persedlar. Men jag orkar inte se sådana där väggar av män, hur vackra de än är. Vill inte veta mer om religiösa rövarband.

Nej, jag måste rota fram hur rolig jag ändå kanske kan vara. Eller det skoj jag har varit med om åtminstone. En av sommarens höjdpunkter var i alla fall författaren och sångerskan Tove Folkesson kompad av bandet Tumult, detta i regi av Anna Rydstedt-sällskapet i Ventlinge. Fästmannen glömde sin hunger och jag kunde inte låta bli att gå upp på asfaltvägen och dancing with myself inför husbilarna på andra sidan bygatan. Understryker gärna att detta var mitt på dagen under full nykterhet.

Helt opåverkad var jag emellertid inte när Torsson lirade på Carlas café i Näsby. Då var vi flera med skutt i benen som dansade på gräset, som på Gunnar Nordahls tid. Medan jag inte dansade men grät en skvätt när min sons pappa Johan Johansson sjöng och spelade inomhus på samma ställe. Och som vi jublade när vårt fyrhövdade lag Öland International överlägset vann pubquizet, även det på Carlas. Vad skulle vi sydölänningar göra utan Carla och Jonne?

Men antingen går tiden för sakta eller för fort, mycket beroende på de närmastes sjukdomar eller dödsfall. En alls inte njutbar duende, noll fucking flamenco. Om jag inte vore så mesig och laglydig skulle jag vilja ha en liten stash marijuana, LSD, morfin och speed (kokain eller amfetamin) hemma.

Då kunde jag skynda på tiden och med Jimi Hendrix säga: »Om jag är fri är det för att jag alltid springer.« Det vill säga med hjälp av speed, kanske i kombination med alkohol, cigg och kvicka diskussioner. Eller sakta ner tiden: gräs, syra, kanske ecstasy. Ett långsamt flow, fyllt av spännande sinnesintryck, empati och fniss.

Joy Press och Simon Reynolds har i The sex revolts: Gender, rebellion and rock’n roll skrivit om kön, musikstilar och drogbruk. De menar att psykedelisk musik och senare ambient på ett mantrarabblande sätt har varit »att hjälpa lyssnaren att befria sig ur tidens bojor«. Flummigt, »kvinnligt« eller »österländskt«. Till skillnad från den speedade, maskulint kodade och urbana gitarrocken eller punken med korta låtar och tydlig struktur.

En bastant struktur, det vore något. För här sitter man klockan 11.45 i smutsig morgonrock. Jag önskar att jag bleve inzoomad på ett formellt möte med beslutskompetens på det att uppryckning, påklädning och städning blev av nöden. Samt drabbades av lust att sortera alla mina böcker, pärmar, papper och mappar  … men då skulle jag väl fastna i en gammal filosofiuppsats och häpna över hur mycket jag verkade kunna på 80- och 90-talen. Så mycket jag har glömt, så snabbt tiden har gått, så rädd jag är för den.

»För det är en kvistig fråga det där med tidmätning; och ingenting förvirrar den mer än kontakten med de fria konsterna.« Skrev Virginia Woolf i Orlando. Och pragmatikern William James menade att tiden var en känsla eller förnimmelse som kommer i droppar. Typ den stream of consciousness med vilken Woolf och andra modernister labbade när det begav sig. Jag önskar bara att min medvetandeström var lika underhållande som Mrs Dalloways, Molly Blooms eller kanske Hakelius. Sammanfattningsvis.

Text:

Toppbild: Claudio Bresciani/TT