”JK borde vara mer transparent”

Skadeståndet på 840 000 kronor till en dömd våldtäktsman satte känslor i svall men är svårt att kritisera på rättslig grund. Däremot borde JK redovisa hur hon kom fram till beloppet, skriver juristen Krister Thelin.

Text: Krister Thelin

Foto: Johan Nilsson/TT

Det ”allmänna rättsmedvetandet” och dess kusin ”sunt förnuft” styr i mångt och mycket allmänhetens föreställningar om rätt och fel när det gäller brott och straff. Det är en god sak. Inget samhälle kan existera utan normativa föreställningar. I en ideal värld speglar lagarna vad allmänheten förväntar sig. Men vi lever inte i en ideal värld. Riksdagen och dess ledamöter, som ensamma har lagstiftningsmakten, representerar inte alltid vad som finns i folkdjupen (och tur är nog det skulle en och annan säga). Regeringen, den verkställande makten, kontrollerar som regel helt lagstiftningsprocessen genom sitt maskineri i Regeringskansliet som kastar av sig utredningsdirektiv, lagrådsremisser och propositioner, vilka föreläggs Riksdagen. Den dömande makten har att efter bästa förstånd tolka och tillämpa lagarna.

Synvinkel

Under vinjetten Synvinkel ger Fokus plats för mer personligt hållna och argumenterande texter av externa skribenter. Alla åsikter är skribentens egna.

I straffprocessen är inte domstolens uppgift att leta efter ”sanningen” utan enbart pröva om ett av åklagaren väckt åtal skall bifallas eller ogillas. Domstolar är, till skillnad från polis och åklagare, alltså inte ”brottsbekämpande myndigheter”; det är därför den återkommande bilden av ”rättskedjan” leder fel, då domstolarna inte är en länk i en kedja. (Begreppet myntades av en polisbyråkrat på 60-talet som ville illustrera ett brottmålsärendes gång från ”ax till limpa” och har dessvärre bitit sig fast, också i kretsar som borde veta bättre).

I Sverige har vi nämndemän, vilka som lekmän på jämställd fot med juristdomaren avgör målet, både vad avser bevisprövning och rättstillämpning. Ursprunget till nämnden är gemensamt med den jury som finns i Common Law-länderna. En jury prövar dock endast sakfrågan och är suverän i den delen. (I Sverige har vi jury bara i yttrandefrihetsbrottmål). Nämnden är dock bunden av lag och har inte frihet att sätta sin egen uppfattning om ”allmänt rättsmedvetande” eller ”sunt förnuft” i lagens ställe. Samtidigt är lekmännen för närvarande utsedda med viss partipolitisk koppling, vilket kan ge den felaktiga uppfattningen att de företräder en politisk linje. Denna koppling bör upphöra, men här råder en bred politisk enighet i Riksdagen att bevara nuvarande ordning (möjligen vill partierna inte avvara möjligheten att belöna trogna arbetare i partivingården). I överrätt är lekmän av relativt sent datum (1980) och bör tas bort. Numera har lekmän individuell rösträtt mot en tidigare kollektiv ordning: endast en enig nämnd kunde överrösta juristdomaren. Det bör övervägas att åter begränsa den individuella rösträtten för nämndemän.

I en rapport för BRÅ (1996:1) om det allmänna rättsmedvetandet visade Hans-Gunnar Axberger att, när lekmän och domare fick ta ställning till ett antal fiktiva fall var de förra ”mildare” i sin bedömning än yrkesdomarna. Många hade antagit att det omvända skulle gälla.

I sociala medier går inte sällan debattens vågor höga när det gäller just brottmål. Anslaget är att många domar är ”feldömda” och att straffmätningen är alltför mild. I bästa fall har kritikerna läst domen (och förstått den), men vanligen baseras upprördheten på medierapporteringen (där saken inte sällan vinklas för att skapa just upprördhet, i klickandets och lösnummersäljandets intresse). I inte så få fall står enskilda nämndledamöters handlande i förgrunden. Sant är att svensk straffrätt och praxis är ”mild” (om bakgrunden till detta står att läsa i en nyligen utgiven bok av professor ememeritus Bo Wennström) Den mediala upprördheten bör alltså riktas mot lagstiftaren och inte mot domarna ( vilka i sociala medier av en riksdagsledamot, som borde veta bättre, getts det mindre smickrande epitetet ”syltryggar”). Enbart ett borttagande av en enda straffrättslig bestämmelse skulle ge omedelbart utslag i praxis. 30 kap 4 § brottsbalken föreskriver, att vid val av påföljd skall ”rätten fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse.” Fängelsestraff skall alltså vara undantaget till förmån för icke-frihetsberövande påföljd. Det finns en allmän insikt om att fängelse har en gynnsam effekt på brottsligheten genom den inkapacitering som fängelsestraffet medför. Justitiedepartementet är dock inte ensamma herrar när det gäller att bereda straffrättsliga reformer. Finansdepartement vill ha ett ord med i laget. Fångdygn är dyra, ca 3000-4000 kr. Varje skärpning slår direkt igenom i budgetanslaget. Det går relativt lätt att räkna ut hur många miljoner det rör sig om, exempelvis om en allmän höjning av miniministraffnivåer skulle ske. Samtidigt som budgetens debetsida alltså ökar, finns det ingen motsvarande kreditpost i statsbudgeten för den samhälleliga vinst som en minskning av brottsligheten medför. Finansdepartement är kallsinnigt till att kvitta sådana vinster mot den fördyring som ökade anslag till kriminalvården innebär.

Kriminalpolitik, som är ett av de områden som väljarna anger som särskilt viktigt, bör och skall diskuteras. Men det är bra om debatten förs mot en korrekt bakgrund. De politiker som argumenterar för strängare straff (och inget ont i det) måste alltså vara beredda, att ta den utgiftsökning detta medför (eller finna en kreditformel som kan godtas av Finansdepartementet). Kreativa justitieministrar har genom åren – för att visa önskad och efterfrågad straffrättslig handlingskraft – genomfört reformer som innebär att maxstraffet (!) för vissa brott höjs. En sådan höjning, närmast hänförlig till politisk alkemi, påverkar inte straffmätningen i normalfallet och accepteras därmed också av Finansdepartement.

På senare tid har Justitiekanslern (JK) hamnat i det mediala strålkastarljuset, där domstolarna sedan länge funnits. Till JKs uppgifter hör att enligt särskild lag (lagen om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder ,1998:714, frihetsberövandelagen.) besluta om ersättning till den som suttit frihetsberövad utan att ha blivit dömd. Det fall som orsakat upprördhet och fått det allmänna rättsmedvetandet i svall handlar om en man som dömts för grova våldtäkter men beviljats resning av HD, då ny bevisning om mannens mest sannolika ålder presenterats för domstolen. HD:s ändring av den syriske medborgarens mest sannolika ålder medförde att han fick del av ”straffrabatten” för unga brottslingar och att mannen därmed hade blivit frihetsberövad 14 månader för länge i förhållande till den kortare påföljden. Det var utgångspunkten för JKs beslut att ge mannen 840 000 kr i ersättning enligt frihetsberövandelagen. ( JK:s handlande har underkastats en kritisk granskning i Kvartal).

Den så kallade ungdomsrabatten är värd en egen liten betraktelse. När myndighetsåldern i två steg sänktes från 21 via 20 år (1969) till nuvarande 18 år (1974) skyggade politikerna, vilka alla var ute efter ungdomsrösten, för att låta den slå igenom i straffrätt och sociallagstiftning samt när det gäller inköp av alkohol, där behölls tidigare myndighetsålder. I straffrättsligt sammanhang innebär det att en reduktion görs av straffet, inte bara i intervallet 15 (straffmyndighetsåldern) – 18 år utan också för dem som är 18-21 år. Enligt praxis får en dömd person som är 20 år ungefär tre fjärdedelar av strafflängden – en 15-åring får cirka en femtedel. För att personer under 18 år ska dömas till fängelse krävs dock synnerliga skäl. (Om straffvärdet motsvarar fängelse bestäms normalt påföljden till sluten ungdomsvård för dem under 18). Regeringen har nu aviserat, sedan saken utretts, att ungdomsrabatten skall slopas i vissa fall (brott med minimistraff ett år eller högre). Någon allmänt upphävande är det dock inte fråga om. De som försvarar ungdomsrabatten gör det vanligen med hänvisning till att ungas hjärnor och förmåga till konsekvensanalys inte är fullt utvecklade förrän i tjugofemårsåldern. Mer sällan hör man talas om att den iakttagelsen bör leda till att myndighetsåldern istället borde höjas till 25 år.

Till den förargelse som JKs beslut orsakat bidrar inte bara att en dömd våldtäktsman över huvud taget får ersättning av staten och att det sker som ett resultat av ”ungdomsrabatten” utan också att JK hittills varit ovillig att redovisa grunderna för sin beräkning i detta fall. Praxis är enligt ersättningslagen schabloniserad. Till det stötande resultatet skall fogas, att brottsoffren inte får någon del av den ersättning som gärningsmannen här får av staten (kränkningsersättning vid våldtäkt uppgår vanligen till 100 000 kr), eftersom denna är fredad för ingripande från kronofogden. I denna del föreligger dock ett utredningsförslag om ändring (om detta och fallet i övrigt, se denna artikel i SvD). Ersättningslagens ordalydelse medger att ersättning kan jämkas ner till noll, om brottslingen själv medverkat till det felaktiga frihetsberövandet. Det är dock tveksamt om den bestämmelsen kan åberopas i ett fall, där en ändrad åldersbestämning lett till sänkt straff. JK har alltså inte handlat fel enligt gällande rätt. Kunde JK likväl ha landat i ett annat slut? Någon övergripande princip till stöd för detta finns inte, om inte JK skulle våga åberopa det ”allmänna rättsmedvetandet” eller ”sunt förnuft”, en väl djärv tanke. Dock bör JK redovisa hur beloppet beräknats. Där finns ingen ursäkt. Slutligen, JK har (i likhet med JO) tillsyn över domstolarna. Att regeringens advokat har denna roll är en anomali som bör rättas till. Maktdelningen förtjänar bättre.

Krister Thelin är fd domare och statssekreterare i Justitiedepartementet 1991-1994