Rapport om islamister väcker sensation
Men hemma i Frankrike var det mesta känt.
Förra veckan kallade Frankrikes president Emmanuel Macron ett antal ministrar till ett extra säkerhetsråd. Anledningen var att en rapport om islamistiska Muslimska brödraskapets verksamhet hade läckt ut till pressen. Främsta skälet till att presidenten slog på trumman var nog att den politiskt pressade Macron ville ta initiativet på ett inrikespolitiskt område han behärskar. Nu kräver han förslag på åtgärder från sina ministrar.
Rapporten är gedigen. Den går igenom Muslimska brödraskapets historia - grundat 1928 i Egypten, historiskt starkt i Nordafrika, nådde en sorts kulmen då bröderna valdes in i flera parlament efter den arabiska våren, men har sedan tappat inflytande och är i dag förbjudet i Egypten, Jordanien och Saudiarabien. Men framför allt beskriver rapporten Brödraskapets utbredning, politik och metoder i Frankrike och även i andra europeiska länder där det är verksamt. Den beskriver en rörelse som vill sprida sharia eller politisk islam ”underifrån”, genom välgörenhet och genom att driva skolor och moskéer. Brödraskapet ger sig också gärna in i politiken på lokal nivå. Metoden är att ta sig in i befintliga partier och politiska församlingar, vilket kräver dubbla budskap; ett gentemot majoritetssamhället som innebär att man självklart skriver under på gällande lagar och regler vad gäller till exempel yttrandefrihet, jämställdhet mellan könen et cetera och ett annat inåt, där man talar till redan trogna. Brödraskapet arbetar också genom rapporten på både nationell och europeisk nivå genom olika förgreningar och lobbyorganisationer.
Sverige nämns också i rapporten där Muslimska brödraskapets goda förhållande till framför allt Socialdemokraterna framhålls.
Frankrikes inrikesminister, just vald till det republikanska partiets ordförande, talar om ett hot mot den nationella gemenskapen och om ”smygislamisering”. Andra politiska röster kräver att Brödraskapet förbjuds – en metod man tar till i Frankrike mot organisationer som har som mål att kullkasta den rådande samhällsordningen. Islams plats i den sekulära demokratin har diskuterats länge i Frankrike. Redan på åttiotalet startade de ”slöjdebatter” som sedan har kommit och gått. Men inte så mycket hände förrän efter vågen av stora terrorattentat för cirka tio år sedan mot tidningen Charlie Hebdo, nattklubben Bataclan med flera. Först då lade forskningen i en högre växel vad gällde islams och islamismens utbredning både nationellt och globalt. En mängd rapporter publicerades med förslag på konkreta åtgärder i syfte att ta ett helhetsgrepp på problemen. Flera av åtgärderna återfanns något år senare i paraplylagen ”mot separatismer”. En av poängerna med den var att alla institutioner skulle dra åt samma håll i bekämpandet av samhällsskadliga rörelser.
Sedan dess har det hållit på. Man har dragit in statsbidrag till skolor och föreningar, stängt moskéer och utvisat hatpredikanter. Säkerhetspolisen har också lyckats förhindra många attentat.
Kvar är de så kallade ensamma förövarna som är svåra att stoppa eftersom de inte kommunicerar sina avsikter med någon. De är dock inte ensamma i tanken och får alltid en stor nätmobb som stödjer dem när de väl slagit till. Man har också dömt individer som ingått i mobbar på nätet som hatat och hotat.
Att den senaste rapporten väckt så stor uppmärksamhet har med andra ord mer med den inrikespolitiska situationen att göra än med faktiskt nyhetsvärde. Men genom att den även tar upp den europeiska kontexten så har den uppmärksammats mycket utomlands. Till exempel har Sveriges arbetsmarknads- och integrationsminister Mats Persson reagerat och sagt att man från svenskt håll vill få en bättre överblick över de islamistiska miljöerna. Ett lästips är då den nu aktuella kartläggningen från Institut Montaigne, som är gratis nedladdningsbar på institutets hemsida.
***
Förra veckan kallade Frankrikes president Emmanuel Macron ett antal ministrar till ett extra säkerhetsråd. Anledningen var att en rapport om islamistiska Muslimska brödraskapets verksamhet hade läckt ut till pressen. Främsta skälet till att presidenten slog på trumman var nog att den politiskt pressade Macron ville ta initiativet på ett inrikespolitiskt område han behärskar. Nu kräver han förslag på åtgärder från sina ministrar.
Rapporten är gedigen. Den går igenom Muslimska brödraskapets historia – grundat 1928 i Egypten, historiskt starkt i Nordafrika, nådde en sorts kulmen då bröderna valdes in i flera parlament efter den arabiska våren, men har sedan tappat inflytande och är i dag förbjudet i Egypten, Jordanien och Saudiarabien. Men framför allt beskriver rapporten Brödraskapets utbredning, politik och metoder i Frankrike och även i andra europeiska länder där det är verksamt. Den beskriver en rörelse som vill sprida sharia eller politisk islam ”underifrån”, genom välgörenhet och genom att driva skolor och moskéer. Brödraskapet ger sig också gärna in i politiken på lokal nivå. Metoden är att ta sig in i befintliga partier och politiska församlingar, vilket kräver dubbla budskap; ett gentemot majoritetssamhället som innebär att man självklart skriver under på gällande lagar och regler vad gäller till exempel yttrandefrihet, jämställdhet mellan könen et cetera och ett annat inåt, där man talar till redan trogna. Brödraskapet arbetar också genom rapporten på både nationell och europeisk nivå genom olika förgreningar och lobbyorganisationer.
Sverige nämns också i rapporten där Muslimska brödraskapets goda förhållande till framför allt Socialdemokraterna framhålls.
Frankrikes inrikesminister, just vald till det republikanska partiets ordförande, talar om ett hot mot den nationella gemenskapen och om ”smygislamisering”. Andra politiska röster kräver att Brödraskapet förbjuds – en metod man tar till i Frankrike mot organisationer som har som mål att kullkasta den rådande samhällsordningen. Islams plats i den sekulära demokratin har diskuterats länge i Frankrike. Redan på åttiotalet startade de ”slöjdebatter” som sedan har kommit och gått. Men inte så mycket hände förrän efter vågen av stora terrorattentat för cirka tio år sedan mot tidningen Charlie Hebdo, nattklubben Bataclan med flera. Först då lade forskningen i en högre växel vad gällde islams och islamismens utbredning både nationellt och globalt. En mängd rapporter publicerades med förslag på konkreta åtgärder i syfte att ta ett helhetsgrepp på problemen. Flera av åtgärderna återfanns något år senare i paraplylagen ”mot separatismer”. En av poängerna med den var att alla institutioner skulle dra åt samma håll i bekämpandet av samhällsskadliga rörelser.
Sedan dess har det hållit på. Man har dragit in statsbidrag till skolor och föreningar, stängt moskéer och utvisat hatpredikanter. Säkerhetspolisen har också lyckats förhindra många attentat.
Kvar är de så kallade ensamma förövarna som är svåra att stoppa eftersom de inte kommunicerar sina avsikter med någon. De är dock inte ensamma i tanken och får alltid en stor nätmobb som stödjer dem när de väl slagit till. Man har också dömt individer som ingått i mobbar på nätet som hatat och hotat.
Att den senaste rapporten väckt så stor uppmärksamhet har med andra ord mer med den inrikespolitiska situationen att göra än med faktiskt nyhetsvärde. Men genom att den även tar upp den europeiska kontexten så har den uppmärksammats mycket utomlands. Till exempel har Sveriges arbetsmarknads- och integrationsminister Mats Persson reagerat och sagt att man från svenskt håll vill få en bättre överblick över de islamistiska miljöerna. Ett lästips är då den nu aktuella kartläggningen från Institut Montaigne, som är gratis nedladdningsbar på institutets hemsida.
***
