Regeringen sätter sitt hopp till valbudgeten
Ogenerade skattesänkningar ska ge svenskarna mer i plånboken.
Regeringen och samarbetspartiet Sverigedemokraterna smackar på med skattesänkningar på 30 miljarder kronor i budgeten för 2026. Tillsammans med andra aviserade åtbärder, som att tillfälligt skifta ner matmomsen från 12 till 6 procent, och höjt bostadsbidrag, så summerar skattesänkningar och bidragshöjningar när detta skrivs till 50 miljarder kronor nästa år. Det så kallade ”reformutrymmet” på 80 miljarder kronor som finansminister Elisabeth Svantesson har ordat om för den samlade höstbudgeten, som ska presenteras den 26 september, är därmed på väg att intecknas. Försvaret och rättsväsendet lär ju också få en del tillskott.
”Mer pengar i plånboken” var det ogenerat populistiska temat när regeringen presenterade de senaste förslagen. Huvudparten, 17 miljarder av dessa är en fortsättning på regeringen Reinfeldts skattesänkarrecept ”jobbskatteavdrag”, även om avdraget nu även ska omfatta både pensionärer och de som uppbär sjuk- och aktivitetsersättning, vilket innebär att det avviker från Reinfeldts arbetslinje. Därtill kommer ett uppfyllande av Tidöpartiernas vallöfte om sänkt elskatt med knappt 10 öre per kilowattimme plus att man lånar in en idé från Norge, nämligen högkostnadsskydd för elpriset. Den sista kryddan i skattesänkningspytten - som kanske kan ses som en kombinerad ”hommage” till Göran Persson och en trianguleringspunkt mot Socialdemokraterna - är en sänkning av ”maxtaxan” för förskolan. Enligt regeringens beräkningar ska en ”normal” barnfamilj, där den ena parten i god Tidöanda är polis och den andra sjuksköterska med två förskolebarn, ge familjen 1800 kronor mer i månaden att (helst) konsumera för.
För det är svenskarnas konsumtion som måste ta fart om den fortsatt svaga svenska konjunkturen ska få lite bättre fart. Ekonomin har under de senaste åren hackat betänkligt med uthålligt låg tillväxt, i synnerhet räknat i fasta priser och utslaget per invånare. Den svaga konjunkturen är också motivet till att reformutrymmet inte behöver ta hänsyn till det så kallade ”balansmålet” och därmed får resultera i ett större budgetunderskott. Och underskotten har stigit påtagligt. Det uppgick till 104 miljarder kronor för 2024 och Riksgäldens senaste prognos från i maj pekar på ett underskott i statskassan på 93 miljarder kronor i år och ytterligare 84 miljarder kronor för nästa år. Det kan dock bli mer än så.
Det kamerala arvet från Göran Persson att ”den som är satt i skuld är icke fri” och Magdalena Anderssons ”samlande i ladorna” gör sig påmint. Ett av huvudargumenten för det tidigare överskottsmålet och sedan 2024 balansmålet för statsbudgeten var att lägga band på frestelserna för politiker i att spendera pengar som man inte har. De nu torgförda skattesänkningarna får anses innehålla en hel del traditionellt valfläsk från en regering som ligger illa till opinionsmässigt med ett år kval till valet. Lite reflexmässigt har Socialdemokraternas ekonomiskpolitiska talesman Mikael Damberg visserligen kommenterat saken med att ”regeringen har tappat kontrollen över ekonomin”, men det svårt att se att Socialdemokraterna skulle ändra något i det torgförda receptet om får tillbaka regeringsmakten nästa höst. Möjligen kommer de att skifta om lite bland budgetposterna och trycka in ett höjt barnbidrag eller något annat liknande.
Och lyfter man blicken från den aktuella budgetpropositionen och ser till hela den svenska ekonomin så är det inte så svårt att se att den tidigare statsfinansiella sparsamheten har gick lite för långt. Det gäller inte bara den eftersatta tillgångssidan i form av en krackelerande infrastruktur, utan även att obalanser har uppstått i andra delar av ekonomin. Den svenska statsskulden är visserligen mycket låg, men det har överkompenserats genom att främst svenska hushåll med sina bolån - men även svenska företag - är högt skuldsatta internationellt sett. Hushållens skulder ökade betydligt snabbare än den underliggande ekonomiska utvecklingen under lång tid. Så länge räntorna låg ner mot nollstrecket var detta inget problem, men allt vände när inflationen och räntorna började stiga kraftigt under hösten 2022.
Hushållens räntebetalningar i förhållande till inkomsterna bottnade på 2,4 procent våren 2022, men steg till 5,4 procent under 2024; den högsta nivån sedan mitten av nittiotalet. Lägg därtill de senaste årens elpris- och matprischocker samt pandemin, Rysslands krig mot Ukraina och en allmän oro på såväl hemma- som bortaplan så är det inte så konstigt att hushållen anser sig behöva bygga buffertar. Den tidigare trenden av ”ständigt stigande” bostadspriser har också brutits, och det är svårt att se att denna förmögenhets-, konsumtions- och belåningsmotor ska kunna komma tillbaka i gammalt slag. Börsen har visserligen kryssat sig framåt trots geopolitisk motvind och allmän oreda, men med ett bakslag där lär spenderingsviljan få sig ännu en törn.
Det är alltså inte givet att regeringens förslag till skattesänkningar ger den skjuts till konsumtionen, och därmed tillväxten, som regeringen hoppas på. Men det kan vara värt ett försök.
***
Läs även: Skuldberget som hotar tillväxten
Läs även: Vindkraften – ett ekonomiskt haveri
Regeringen och samarbetspartiet Sverigedemokraterna smackar på med skattesänkningar på 30 miljarder kronor i budgeten för 2026. Tillsammans med andra aviserade åtbärder, som att tillfälligt skifta ner matmomsen från 12 till 6 procent, och höjt bostadsbidrag, så summerar skattesänkningar och bidragshöjningar när detta skrivs till 50 miljarder kronor nästa år. Det så kallade ”reformutrymmet” på 80 miljarder kronor som finansminister Elisabeth Svantesson har ordat om för den samlade höstbudgeten, som ska presenteras den 26 september, är därmed på väg att intecknas. Försvaret och rättsväsendet lär ju också få en del tillskott.
”Mer pengar i plånboken” var det ogenerat populistiska temat när regeringen presenterade de senaste förslagen. Huvudparten, 17 miljarder av dessa är en fortsättning på regeringen Reinfeldts skattesänkarrecept ”jobbskatteavdrag”, även om avdraget nu även ska omfatta både pensionärer och de som uppbär sjuk- och aktivitetsersättning, vilket innebär att det avviker från Reinfeldts arbetslinje. Därtill kommer ett uppfyllande av Tidöpartiernas vallöfte om sänkt elskatt med knappt 10 öre per kilowattimme plus att man lånar in en idé från Norge, nämligen högkostnadsskydd för elpriset. Den sista kryddan i skattesänkningspytten – som kanske kan ses som en kombinerad ”hommage” till Göran Persson och en trianguleringspunkt mot Socialdemokraterna – är en sänkning av ”maxtaxan” för förskolan. Enligt regeringens beräkningar ska en ”normal” barnfamilj, där den ena parten i god Tidöanda är polis och den andra sjuksköterska med två förskolebarn, ge familjen 1800 kronor mer i månaden att (helst) konsumera för.
För det är svenskarnas konsumtion som måste ta fart om den fortsatt svaga svenska konjunkturen ska få lite bättre fart. Ekonomin har under de senaste åren hackat betänkligt med uthålligt låg tillväxt, i synnerhet räknat i fasta priser och utslaget per invånare. Den svaga konjunkturen är också motivet till att reformutrymmet inte behöver ta hänsyn till det så kallade ”balansmålet” och därmed får resultera i ett större budgetunderskott. Och underskotten har stigit påtagligt. Det uppgick till 104 miljarder kronor för 2024 och Riksgäldens senaste prognos från i maj pekar på ett underskott i statskassan på 93 miljarder kronor i år och ytterligare 84 miljarder kronor för nästa år. Det kan dock bli mer än så.
Det kamerala arvet från Göran Persson att ”den som är satt i skuld är icke fri” och Magdalena Anderssons ”samlande i ladorna” gör sig påmint. Ett av huvudargumenten för det tidigare överskottsmålet och sedan 2024 balansmålet för statsbudgeten var att lägga band på frestelserna för politiker i att spendera pengar som man inte har. De nu torgförda skattesänkningarna får anses innehålla en hel del traditionellt valfläsk från en regering som ligger illa till opinionsmässigt med ett år kval till valet. Lite reflexmässigt har Socialdemokraternas ekonomiskpolitiska talesman Mikael Damberg visserligen kommenterat saken med att ”regeringen har tappat kontrollen över ekonomin”, men det svårt att se att Socialdemokraterna skulle ändra något i det torgförda receptet om får tillbaka regeringsmakten nästa höst. Möjligen kommer de att skifta om lite bland budgetposterna och trycka in ett höjt barnbidrag eller något annat liknande.
Och lyfter man blicken från den aktuella budgetpropositionen och ser till hela den svenska ekonomin så är det inte så svårt att se att den tidigare statsfinansiella sparsamheten har gick lite för långt. Det gäller inte bara den eftersatta tillgångssidan i form av en krackelerande infrastruktur, utan även att obalanser har uppstått i andra delar av ekonomin. Den svenska statsskulden är visserligen mycket låg, men det har överkompenserats genom att främst svenska hushåll med sina bolån – men även svenska företag – är högt skuldsatta internationellt sett. Hushållens skulder ökade betydligt snabbare än den underliggande ekonomiska utvecklingen under lång tid. Så länge räntorna låg ner mot nollstrecket var detta inget problem, men allt vände när inflationen och räntorna började stiga kraftigt under hösten 2022.
Hushållens räntebetalningar i förhållande till inkomsterna bottnade på 2,4 procent våren 2022, men steg till 5,4 procent under 2024; den högsta nivån sedan mitten av nittiotalet. Lägg därtill de senaste årens elpris- och matprischocker samt pandemin, Rysslands krig mot Ukraina och en allmän oro på såväl hemma- som bortaplan så är det inte så konstigt att hushållen anser sig behöva bygga buffertar. Den tidigare trenden av ”ständigt stigande” bostadspriser har också brutits, och det är svårt att se att denna förmögenhets-, konsumtions- och belåningsmotor ska kunna komma tillbaka i gammalt slag. Börsen har visserligen kryssat sig framåt trots geopolitisk motvind och allmän oreda, men med ett bakslag där lär spenderingsviljan få sig ännu en törn.
Det är alltså inte givet att regeringens förslag till skattesänkningar ger den skjuts till konsumtionen, och därmed tillväxten, som regeringen hoppas på. Men det kan vara värt ett försök.
***
Läs även: Skuldberget som hotar tillväxten
Läs även: Vindkraften – ett ekonomiskt haveri
