Är offentlig sektor-frisyren hotad?
Artikeln i den norska tidningen Aftenposten gjorde oss oroade: var offentliga sektorn-frisyren utrotningshotad?
Med allt mer löshår och svallande hårmanar ser frisyren vid en första anblick ut att vara hotad. ”Det finns en förväntning om att kvinnor ska ha långt hår. Det långa håret är vår kulturs hijab”, säger norska kulturministern Trine Skei Grande till tidningen. Själv är hon bärare av offentlig sektor-frisyren.
Konst- och modehistorikern Ragnhild Brochmann konstaterar att trenden bröts redan 2005, särskilt bland de unga. Kort hår blev långt hår.
”Det korta, praktiska håret, den offentliga sektorn-frisyren, har varit frisyren i årtionden kvinnor när de rundar en viss punkt i livet. Triumvirat Erna Solberg, Siv Jensen och Trine Skei Grande (se ovan) är exempel på att frisyren…är förknippad med kraft. Det här är håret du måste ha om du ska bestämma!”, konstaterar modeskribenten Anders Kemp i samma tidning.
Och nu då? Inte ens webbsidan som särskilt uppmärksammade offentlig sektor-frisyren är uppdaterad på länge. När Mona Sahlin och Maud Olofsson försvann från politiken var den också ute i politikens toppskikt.
Så hur ser de ut i maktens hus? Jo, i kommunhusen finns det uppenbar ett kvardröjande sedan 2005. Så också i riksdagen. Se bara!
Vad är då den offentliga sektorn-frisyren för män? Enkelt: lite eller inget upptill, men mer nertill, som synes. I såväl kommunhus som riksdag. Andra kammaren har tidigare noterat att manliga riksdagsledamöter och kanslihusfolk närmast återvänt till ett 1800-talsideal. Mellan 1884 och 1925 hade sverige bara en statsminister utan skägg eller mustasch (den renrakade Erik Gustaf Boström).
Tillväxt är som bekant ett nyckelord i politiken.
* * *
Proxymonarkiernas ständiga fråga: monarki eller republik?
Vi har inte haft någon egen take på detta med Meghan och Harry, som talade ut hos Oprah Winfrey. Men här kommer den: proxymonarkierna!
Allt handlar ju i grunden om den politiska frågan om vilket statsskick ett land ska ha. En kung eller en president? Men det finns ju faktiskt de som har ett annat lands kung, eller snarare drottning. För drottning Elisabeth är förutom Storbritanniens drottning även det för Antigua & Barbuda, Australien, Bahamas, Barbados, Belize, Grenada, Jamaica, Kanada, Nya Zeeland, Papua Nya Guinea, St Kitts & Nevis, St Lucia, St Vincent & Grenadinerna, Solomonöarna och Tuvalu. 15 länder förutom Storbritannien. Än så länge.
I november i år blir de runt 277 000 invånarna inte längre undersåtar till Elisabeth.
Det har satt griller i huvudet även på karribiska grannen Jamaica som länge funderat på saken, och opinionsundersökningar har visat på en övervikt i stödet för att göra sig av med monarkin. Redan på 70-talet lovade premiärminister Michael Manley att de skulle vara republik senast 1981. Tji fick han och blev avsatt.
Då var det lugnt ett tag, till 2003 då dåvarande premiärministern, PJ Patterson, sa att ”majoriteten av Jamaicas befolkning är redo att göra av med den sista spåren av kolonialism”.
Samma säger Barbados idag.
Men också de större länderna har övervägt att lämna drottningen och monarkin bakom sig. Paul Keating, premiärminister från Labor, drog igång arbetet redan 1991 med att undersöka hur man drar sig ur det samväldetska. I november 1999 hölls en folkomröstning i frågan där Nej-sidan vann och Australien blev kvar.
1983 var prins Charles och prinsessan Diana på statsbesök i Australien och Nya Zeeland. Alla som sett ”The Crown” minns säkert den autraliensiskae premiärministern Malcom Frasers begränsade entusiasm över besöket. Då och då har frågat poppat upp, men inte lett till något konkret.
I drottningens ställe agerar här som i de andra länderna en generalguvernör. David Hurley har haft jobbet sedan 2019.
Generalguvernörerna har kanske världspolitikens mest udda jobb; att både företräda sina länder och det brittiska kungahuset.
Samma jobb i Kanada är just nu ledigt. Den tidigare generalguvernören Julie Payette avgick i januari efter hård kritik för hur hon skötte sitt uppdrag. Ex-astronauten Payette tillsattes 2017. När en medarbetarundersökning kunda sammanfattas med att folk blev ”förringade, färnedrade och förudmjukade” i generalguvernörens Rideau Hall.
Generalguvernören har mest representativa uppgifter, men är den som läser upp regeringsförklaringen i parlamentet, the Speech from the Throne.
Och det ledande oppositionspartiet (i dag Konservativa) ska faktiskt bli dubbade som Her Majesty´s Loyal Opposition.
Det brittiska kungahusets närvaro i Kanada brukar betecknas som så blygsam att folk knappast lägger märke till den annat än genom prins Charles på femdollarssedeln och drottning Elisabeth på 20-dollarn. Och att premiärministerposten i stället blivit närmast presidentiell.
De två stora partierna i Kanada, Liberalerna och Konservativa, har inga direkta planer på att ändra på proxymonarkin och ser det som en icke-fråga. Socialdemokratiska NDP har inte ens intagit någon officiell ställning i frågan, däremot är Bloc Québécois mot kungahusets inblandning i Kanada – det är ju brittiskt!
Men Tom Freda kämpar på som talesperson för Citizens for a Canadian Republic.
Inte heller i Nya Zeeland verkar det brittiska kungahuset hotat. I Nya Zeeland är Patsy Reddy generalguvernör sedan 2016.
* * *
Årets Centerkvinna i Halland blev en man
Christofer Bergenblock, kommunalråd för Centerpartiet i Varberg, och boende i det fridfulla och charmiga Träslövsläge, har väckt uppseende i veckan genom att bli Årets Centerkvinna.
Bergenblock själv verkar ha svårt för uppmärksamheten, men menar att det säger något positivt om Centerkvinnornas värderingar.
– Det är väl också ett kvitto på att Centerkvinnorna är en jämställd organisation – att även en man kan få det här priset, säger han till Göteborgs-Posten.
Och vi noterar också vad de smörar på i Varberg.
* * *
* * *
Blekinge bråkar vidare – eller?
Maktstriden inom Moderaterna i Region Blekinge ser ut att (kanske) vara över. I februari uppmanades regionrådet Emma Stjernlöf av sin partigrupp att avgå, men nu är man överens om att hon ska fortsätta. ”Jag är väldigt glad att vi kommit dit där vi är nu”, säger hon till Dagens Samhälle. Dessförinnan hann Stig-Björn Ljunggren uttala sig om striden i P4 Blekinge.
* * *
”Hermodskurs” för att bli politisk konsult
Inget att fördriva dagarna med? Alltid drömt om att bli politisk konsult? Marknaden är förvissor väldigt begränsad i Sverige och toppar vart fjärde år. Men det är ju snart dags, så har du sådana planer kanske de digitala lektionerna i politisk kommunikation är något (vi har inte testat).
Danske kommunikationsrådgivaren Benjamin Rud Elberth har i alla fall lagt upp videopass där man kanske sammantaget blir en ny James Carville (nä, kanske inte just en sådan, han är nog unik).
Han passar samtidigt på med lite marknadsföring genom att berätta om sin roll i kontakterna mellan Socialdemokratiet och Dansk Folkeparti. Något som förändrat dansk politik för lång tid framöver. Vem vet, kanske Nyamko Sabuni funnits bland tittarna/läsarna?
* * *
Andra kammmaren sörjer: Hiaasen slutar
Efter bara 36 år som medarbetare på The Miami Herald lägger Carl Hiaasen av. I veckan publicerades hans sista krönika för tidningen.
Hiaasen är en favorit som gisslare av makthunger hos politiker och affärsmän, och där vanligt folk ofta kommer i kläm. Det slog igenom i både hans krönikor och hans böcker. Nu hoppas vi bara att han fortsätter skriva böcker. Det finns enklare sätt, men varje gång vi besöker en bokhandel brukar vi kolla hyllan med nyutgivet på engelska. Hoppas kan man ju alltid.
Ur hans sista krönika om när han blev city desk reporter 1976:
”Reubin Askew was governor [i Florida], and a harmless fellow named Gerald Ford was president only because the paranoid criminal who preceded him had been forced to resign, and the criminal president’s criminal vice president had also quit after getting busted for taking bribes”.
Och lite om att granskande reportrar inte bara vara impopulära under Trump:
”Donald Trump didn’t turn the public against the mainstream media; the news business has never been popular. We’re tasked with delivering information that some readers don’t want to hear, and will claim not to believe.
Lyndon Johnson blamed the press for turning Americans against the Vietnam War. Richard Nixon blamed the press for overblowing Watergate. Trump blamed the press for everything except his bronzer”.
Och om egna försöken att bistå den politiska eliten med lite handräckning:
”One time, the Legislature authorized random drug tests for state employees. Lawmakers mysteriously exempted themselves, so I offered to personally pay a big lab so that every one of them, including the governor, could pee in a cup.
No volunteers. Wonder why”.
Fast: ”It runs in the family”, som man säger. Han son Scott jobbar nu på Herald. Carls bror Rob Hiaasen var en av de fyra som mördades i attentatet mot Annapolis Capital Gazette den 28 juni 2018.
* * *
Svar på tal
* * *
Unga gängkriminella har vi hört om, men även de äldre i Kumla kan tydligen ställa till trassel. Och är det sant – heter kursledaren i trädbeskärning verkligen Buske?
* * *
Av någon anledning kom vi i veckan att tänka på den här valaffischen…
* * *
Skogen har plötsligt hamnat i centrum av debatten, från att har varit en rätt marginell fråga i många år. Vi har ingen skogsåsikt, men påminner oss om vad en ung Mattias Svensson, i dag ledarskribent på SvD skrev i en av sina tidiga Metro-krönikor: ”Skog gör sig bäst som morgontidning”.
* * *
* * *
Lika som bär
* * * * * *
Hört något? Sett något? Vet något? Kommit på en lika som bär?
Har du bilden eller klippet alla vill se? Tipsa oss!
