Årets svensk: ”Rimligt tvivel har börjat tolkas på ett nytt sätt”

Årets svensk, kammaråklagaren Paulina Brandberg, restaurerar förtroendet för rättssystemet.

Vad är rimligt tvivel?

Inte samma sak som förut i alla fall. Upplever Paulina Brandberg.

– Rimligt tvivel har börjat tolkas på ett nytt sätt av svenska domstolar.

– Jag jobbar ju på en särskild enhet inom åklagarmyndigheten. Vi har gängmålen och ser hela Sverige. Och det är främst sen jag började här som jag har reagerat på hur man numera, tycker jag, ser friande domar på ett bevisunderlag som jag upplever hade räckt för en fällande dom, bara för ett antal år sedan.

Paulina Brandberg

Ålder: 39 år.

Född: Lund, 1983.

Bor: Stockholm tillsammans med man och deras gemensamma barn.

Yrke: Senior kammaråklagare vid Riksenheten mot internationell och organiserad brottslighet. Intressen: Språk, resor och politik.

Aktuell: Årets svensk 2021 och riksdagskandidat för Liberalerna.

För grova brott inom gängkriminalitet är beviskraven alltså högre än i andra mål. Det är vad hon säger, åklagaren på Riksenheten mot internationell och organiserad brottslighet i Stockholm.

Och:

– Det finns stora geografiska skillnader.

Och:

– Juridik är visserligen fyrkantigt med lagar och regler, men just när det gäller bevisvärderingen så är det ju ingen exakt vetenskap.

Paulina Brandberg säger:

– Så vad är rimligt tvivel? Vad är ett rättssäkert rättssystem?

Hon tar en hovrättsdom som exempel. Efter en av gängskjutningarna. En som ägde rum i Mariehäll i Stockholm 2019. En gängledare sköts till döds. Tingsrätten dömde en 24-åring till 18 års fängelse för mord. Hans dna fanns i två bilar. Skotten avlossades från den ena. Tändsatspartiklar fanns på hans kläder och handsken. Via telefoner kunde man fastställa vilka i gänget som uppehöll sig i området. Men han friades av hovrätten. Som stödde sig på vad försvarssidan anfört: att spåren kunde ha uppstått tidigare. Den alternativa tolkningen utgjorde ett rimligt tvivel.

Juryns motivering

Efter ännu ett år av skjutningar och sprängningar har lag och ordning blivit ett allmänt samtalsämne. Frågan många ställer är vad som gått fel. Många jurister, särskilt domare och åklagare, drar sig för att svara offentligt, kanske i rädsla för att skada förtroendet för rättssystemet. När en framträdande jurist väljer att gå motsatt väg, tydligt beskriver problemen, skissar lösningar och själv engagerar sig direkt i politiken, visar hon att det snarare stärker förtroendet för rättssystemet.

Hon växte upp i Lund. I en familj med en mamma som var lärare i språk och idrott, en pappa som var gymnasierektor och en storebror som när han blev stor blev civilingenjör. På köksbordet låg alltid Sydsvenskan. Den läste alla och man diskuterade samhällsfrågor utan att det egentligen någonsin var påkallat, bara för att det var spännande, helt naturligt. I gymnasiet hade man en typ av prao i trean. Paulina Brandberg sökte och kom till Lunds tingsrätt, tyckte det var spännande och bestämde sig för att det var juridik hon ville ägna sig åt och redan när hon började på juristlinjen stod det klart för henne att det var åklageriet hon ville till. Det som lockade var att både få driva sina egna utredningar och att ledas av objektivitetskravet och pröva om bevisningen håller. Självständigheten var vad hon drogs till.

***

Vad är en åklagare?, frågar barnet som fastnar i Alexander Dumas äventyrsroman Greven av Monte Christo.

Ingen är så ond som stadsåklagaren i Marseille vid namn Villefort. Han är kungens man på jakt efter misstänkta bonapartister. Drar sig inte för att hitta på falska bevis mot en oskyldig sjöman. Darrar inte av samvetsbetänkligheter när han dömer honom, skickar honom till en fängelseö och gifter sig med sjömannens vackra hustru.

Sådana är de, åklagarna. Aleksej Navalnyj känner dem. Gui Minhai också.

Hur är en åklagare funtad, frågar tonåringen, uppslukad i en Batmanfilm som heter Dark Knight där Gothams distriktsåklagare Two Face blir en med de kriminella och säger till stadens poliser: »Ni trodde vi kunde vara anständiga i en oanständig tid  … men ni hade fel. Världen är grym. Och den enda moralen i en grym värld är slumpen. Utan fördomar, utan gunstlingar, rättvis.«

Finkulturen och populärkulturen brukar inte alltid smickra när det gäller åklagarna.

Men tjugoåringen som fastnar i Fjodor Dostojevskijs Brott och straff upptäcker rannsakningsdomaren Porfirij Petrovitj. Som leder utredningen mot den fattige studenten Raskolnikov, som är uppfylld av sin idé: att det finns ovanliga och vanliga människor och att de ovanliga har särskilda privilegier, som att mörda de senare, i synnerhet »en parasit«, en gammal pantlånerska. Men förutom att vara trogen sin teori och sätta en yxa i den vanliga människan, måste Raskolnikov också mörda en icke-parasit, pantlånerskans syster, som bara råkade stå där, vara på fel plats. Stora idéer brukar ofta leda till sådant. Rannsakningsdomaren Petrovitj vet. Och genomskådar den unge studenten: »Ni har tänkt ut en teori och skäms för att den misslyckats och inte visat sig vara särskilt originell.«

Raskolnikov skriker. Petrovitj uppmanar honom att också erkänna, det kan ge strafflindring: »För kanske har Gud någon avsikt med er.« Petrovitj intalar Raskolnikov att han måste in i fängelsehålan och bära sitt lidande. Att det är viktigt. För honom och för alla. För människan inför Gud och för samhället. När det gäller att återupprätta den balans i samvaron mellan människor som har ruckats av att någon tagit sig rätten att begå ett övergrepp mot en annan, får rättvisans maskineri aldrig svikta.

***

Det var ett Malmömord i Raskolnikovstil, en kvinna som råkade vara på fel plats, som fick Paulina Brandberg att fatta ett av sina svåraste beslut.

Den 30-åriga småbarnsmamman Karolin Hakim träffades av en kula utanför sin bostad i stadsdelen Ribersborg i Malmö den 26 augusti 2019. Enligt vittnen låg hon skottskadad på marken och bad gärningsmannen att sluta skjuta, varpå han gick fram och sköt henne i huvudet.

”Jag ser så mycket som jag tycker borde vara annorlunda. Men att gå ut i offentligheten avviker lite från hur en åklagare förväntas bete sig.”

Två och ett halvt år senare är ännu ingen gripen för mordet, som tycks vara en gänguppgörelse.

Paulina Brandberg hade vid denna tid precis bytt jobb. Juridikstudierna hade följts av ett år som biträdande jurist på en advokatfirma i Malmö, två år som tingsnotarie i Helsingborg och några år på justitiedepartementets avdelning för internationellt samarbete, innan hon i augusti 2019 började på Riksenheten mot internationell och organiserad brottslighet i Stockholm.

Beslutet hon fattade var att låta offentligheten få veta vad hon uppfattade som brister i det svenska rättssystemet.

– Vid årsskiftet det året, som ett nyårslöfte, bestämde jag mig, jag kände att jag ville försöka. Jag ser så mycket som jag tycker borde vara annorlunda. Men att gå ut i offentligheten avviker lite från hur en åklagare förväntas bete sig.

Hon tyckte just därför att det behövdes ett avsteg från vanan att hålla tyst. Det var så många som dessa månader började pratade om gängvåldet, som hade tagit fart ordentligt.

– Jag kände mig frustrerad för att man inte fokuserade på vad jag tyckte var rätt lösningar.

De flesta journalister som skrev var mest lyhörda för advokaternas perspektiv, att rättssäkerheten hotas om det börjar ropas på hårdare tag. Expressens Fredrik Sjöshult påpekade efter den friande domen i Mariehällsskjutningen, att han inte ville anklaga åklagarna för att ha väckt åtal för tidigt i det och några liknande fall, särskilt med tanke på att några av de åtalade dömts i tingsrätt, men han påpekade att åklagare måste »ha med i ekvationen att det kan bli friande dom«, att »stämt inte är dömt« och att åklagare »i efterhand inte ska ropa efter sänkta beviskrav«.

Rubriken på en krönika av Oisín Cantwell i Aftonbladet efter en gängskjutning i Östberga tidigare samma år gick i samma anda: »Svårt fälla yrkeskriminella – men bevisribban är inte för högt satt«. Liksom slutknorren: »Om vi sänker kraven kommer fler oskyldiga att dömas. Det är ett orimligt pris att betala.«

Bland jurister i debatten avvek Paulina Brandbergs åklagarkollega Thomas Ahlstrand i en debattartikel i Göteborgs-Posten: »En bidragande förklaring till att skjutningarna ökat kan vara att de som skjuter gör det för att de kan. De har tillgång till vapen, de är kapabla till våld och det är i princip riskfritt att ta till vapen.«

Han tog också upp ett mönster, ett förändrat förhållningssätt hos domstolarna. En försiktighet, och en rädsla för att döma oskyldiga som gjorde att man inte förmår döma skyldiga. »I många fall söker domstolarna inte längre vad som är sant och godtar därför att deras domslut inte hänger ihop. De väger inte samman olika spår till en sammanhängande bevisning; de lyssnar inte till medgärningsmän, de bryr sig inte om vad de misstänkta sagt initialt och de beaktar inte när den åtalade ljuger eller är helt tyst. Allt det här vet de gängkriminella.«

Paulina Brandberg hade förstås noterat samma sak. Det handlade inte om att hon ville ha lägre beviskrav än »ställt utom rimligt tvivel.« Men just det beviskravet. Varken mer eller mindre. Att domstolarna måste döma när tvivlet är orimligt.

– Att ge sig ut i offentligheten var ändå ganska nervöst eftersom jag inte hade gjort det tidigare, men ganska snart upptäckte jag att det fanns en efterfrågan på att höra ett perspektiv från en person som är yrkesverksam inom området. Hittills har ju många advokatdebattörer höjt rösten. Det blev ganska tydligt för mig att det faktiskt behövdes ett annat perspektiv. Och att många tyckte det.

När du gick och ruvade, var det över konkreta argument eller vad kollegor skulle tänkas tycka?

– I den ena vågskålen fanns mina tankar och känslor efter mordet på Karolin Hakim, av hur hon höll den lilla bebisen i famnen när hon sköts på öppen gata, och kort därpå ett brutalt mord på en ung tonåring som blev omtalat.

– Det andra är ju vad kolleger och chefer ska tycka. Som åklagare har man ju hela tiden att värna sin integritet. Vi har stora maktbefogenheter och det är viktigt att allmänheten känner förtroende för oss. När man bestämmer sig för att gå ut i debatten måste jag som åklagare undersöka hur jag gör det så att förtroendet inte skadas.

Hur gör du det?

– Genom att alltid tänka på det när jag skriver, oavsett om det är en debattartikel eller något på sociala medier: hur det kan uppfattas.

***

Ämbetsmannakurage brukar det kallas.

Paulina Brandberg började skriva. I Aftonbladet, efter att en nyligen frigiven man vansinneskört ihjäl en människa. Mannen hade kort innan sin frigivning intervjuats i Uppdrag granskning på den anstalt där han, när programmet spelades in, avtjänade ett fängelsestraff. Han förklarade att han inte ångrade något av sina brott och att fängelsetiden bara var en paus innan han ämnade fortsätta begå brott.

Paulina Brandberg skrev: »Det blir väldigt tydligt för vem som helst som tittar att mannen vid det tillfället inte hade några som helst planer på att avsluta sin brottskarriär och att det bara var en tidsfråga innan något skulle hända likt det som hände häromnatten.«

Hon berättade att som åklagare stötte hon då och då på dessa personer, hos vilka allt talade för att de skulle återfalla i allvarlig brottslighet direkt efter avtjänat fängelsestraff. Ibland var det rånare och vansinneskörare, ibland pedofiler. Sverige borde göra som Norge, skrev hon, införa en farlighetsbedömning. »Frågan är självklart komplex. Att frihetsberöva en människa utgör den mest ingripande formen av myndighetsutövning staten kan ägna sig åt och vi ska givetvis inte ha ett samhälle där vi slentrianmässigt låser in folk och kastar bort nyckeln.«

Men hon tyckte att statens ansvar att skydda samhällsmedborgarna från att utsättas för förutsägbar fara vägde tyngre, också när faran utgörs av personer som har avtjänat sina fängelsestraff, men fortfarande var »extremt farliga«.

Hon skrev i Dagens Juridik att Omedelbarhetsprincipen, en processrättslig princip som innebär att rättens dom endast får grundas på vad som förekommit vid huvudförhandlingen, inte på förhör som har hållits under förundersökningen, är en princip som för med sig flera problem. Speciellt i relationsvålds­ärenden. I alla fall om samhället menar allvar med att våldtäkter och kvinnomisshandel ska lagföras och bestraffas. Hon pekade på att det finns en utredning om detta som var färdig redan 2017. Att det var dags att ta fram den och börja agera.

Hon skrev i Expressen tillsammans med 28 kollegor att domstolarnas bevisvärdering måste diskuteras på allvar. Att rådande trend, att sammanlänkade bevis inte får läggas ihop, och att omständigheterna kring hur den misstänktes berättelse uppstått saknar betydelse, bör utredas och jämföras med hur man i jämförbara länder och i den europeiska domstolen för mänskliga rättigheter bedömer sådana frågor ur rättssäkerhets- och effektivitetsperspektiv.

Hon skrev: »Våren 2021 dör fem kvinnor inom loppet av tre veckor. Lika många män, som alla är närstående till dessa kvinnor, misstänks ha tagit deras liv. Återigen fylls sociala medier och tidningarnas opinionssidor av upprörda utspel. Att strålkastarljuset riktas mot detta problem är bra och viktigt. Problemet är att ljuset tänds och släcks utan att det sker någon verklig förändring.«

Hon skrev att förslagen om höjda straffskalor är meningslösa om inte rättsväsendet får möjlighet att utreda dessa brott. Och att metoderna för sådana utredningar, vetenskapligt beprövade, redan finns men att det är omöjligt för åklagarna att bedriva förundersökningar på det viset. Och att Rättsmedicinalverket, som har bäst kompetens att utfärda rättsintyg över skador, bara finns på sex orter i landet. Utlåtanden över hur skador har uppstått får därför ofta baseras på fotografier.

Obemärkt har Paulina Brandbergs skrivande knappast gått förbi: Ett twitterinlägg från advokatsamfundets förra ordförande Anne Ramberg den 17 december 2021:

»Jag ifrågasätter om åklagare i sin myndighetsroll med krav på saklighet och objektivitet ska driva repressiv aktivistpropaganda. Det riskerar att skada tilltron till åklagarna. Alldeles oavsett vad nu anförs i sak, om vilket man kan ha många synpunkter.«

Paulina Brandberg:

– Det är såklart tråkigt att de uttrycker sig så, jag hade önskat att de såg värdet av att alla sidor uttrycker sin åsikt. Det blir ett ensidigt perspektiv annars. Men vissa har uttryckt att man inte ska ge sig in i den rättspolitiska debatten på det sättet som jag har gjort, utan att åklagarnas förtroende minskar. Än så länge hade de inte preciserat på vilket sätt förtroendet skulle minska.

***

Utgångspunkten är skillnaden. Mot advokaternas starka försvar för rättssäkerheten i betydelsen att ingen ska dömas oskyldig, står Paulina Brandbergs att vi inte har en lagsstiftning som skyddar brottsoffren. Därmed är fundamentet för rättssystemet i fara.

”I dag sitter de fula gubbarna bakom datorn. Men vi har ingen lagstiftning som är anpassad.”

– Jag upplever att människor inte känner att skyddet för brottsoffret efterlevs, att en polisanmälan inte leder någonvart. Jag menar att det beror på brister i lagstiftning. Det har skett mycket i samhället. Brottsligheten har ökat. Och det har skett en snabb teknisk utveckling och rättsväsendet är beroende av en lagstiftning som hänger med.

– Det räcker med att titta på sexualbrotten. När jag var liten brukade mamma varna mig för fula gubbar när jag gick ut i lekparken. I dag sitter de fula gubbarna bakom datorn. Men vi har ingen lagstiftning som är anpassad.

– Jag hade en kollega som gjorde en husrannsakan hos en pedofil. Han såg en chatt på hans telefon, men chatten fick vi inte titta mer än så på. Vi hann se att där fanns filmer, stillbilder, nakna barn, man kunde inte se mer då.

– Av det man såg kunde man se att det sannolikt var grov barnporr, vilket barn det rörde sig om hade man kunnat komma fram till, men på grund av lagstiftningen kan man inte se, det är ett jättetydligt exempel på när lagstiftningen inte hänger med. Pedofilen gick inte att komma åt och kunde fortsätta.

Hon jämför med Danmark som införde hemlig dataavläsning 2002 och säger att Sverige, som fick en sådan lag förra året, ligger långt efter och att samhället därför har stått helt utan verktyg för den nya typen av brottslighet. När det bara pratas om de misstänktas rättigheter hamnar brottsoffren i skymundan.

Paulina Brandberg, åklagare, fotograferad för Fokus.

– Debatten har hämmats av att för få perspektiv hörs. Vi har ett bra rättsväsende, men det finns allvarliga saker där vi har stora problem, och där upplever människor att staten inte skyddar dem, det enda som kan stoppa detta är att vi får bättre verktyg att utreda brott.

När det krypterade datanätverket Encrochat knäcktes våren 2020 av fransk polis, som underrättade sina europeiska kollegor via Europol, fick också svensk polis ta del av bevismaterial i form av chattar mellan olika kriminella aktörer. Åtgärden som utfördes av franska myndigheter hade inte varit möjlig i Sverige, men en stor förundersökning i ett gängmål med 15 åtalade i Göteborg förra året ingick som bevismaterial i form av meddelanden som de misstänkta skickat via Encrochat. De åtalades svenska advokater hävdade att materialet var olaglig avlyssning och därmed inte giltigt som bevismaterial. Tingsrätten avslog advokaternas begäran. Sommaren 2021 dömdes 13 av de åtalade männen i målet.

”Det är ingen naturlag att vi ska ha gäng i förorterna och att vi inte ska kunna göra något åt det.”

Att utredarna fått tillgång till Encrochat var en stor anledning till att så många kunde dömas, skrev tingsrätten i domen. Advokaten Mia Sandros framförde i en sändning i Göteborgs-Posten i samband med domen kritik mot hur mycket tingsrätten lutat sig mot Encrochat i utredningen av mordet i Gamlestaden: »Det finns ett problem att bedöma tillförlitligheten i det här materialet. Det är ju inte svenska myndigheter som har kommit över det. Och hur vet jag att just den här konversationen kommer från just den här användaren? Hur vet jag att den här chatten är fullständig? Finns det chattar före och efter som kan ändra innebörden av just det här som sägs i den här chatten? Det är många sådana här tillförlitlighetsfrågor som blir svåra att bedöma.«

– Jag tycker det är positivt när det framförs starka argument från båda sidor, säger Paulina Brandberg. Det är bra och viktigt att advokater deltar i debatten, de ser saker från sitt perspektiv. På ett annat sätt än jag, men det blir inte bra när en debatt, oavsett vilken det gäller, blir för ensidig. Särskilt inte om vi ska kunna få fram en lösning på de problem vi har med bland annat gängkriminalitet och våld i nära relationer.

– Det är ingen naturlag att vi ska ha gäng i förorterna och att vi inte ska kunna göra något åt det.

Att skydda brottsoffren kan man åstadkomma genom att ändra på enkla saker, säger hon och berättar om ett fall: En 16-årig kille hade begått grova brott mot sin flickvän som ville göra slut. Vid häktesförhandlingen bedömde tingsrätten att han var för ung för att häktas. Så han kom ut och begick ett nytt övergrepp mot flickvännen.

– De två intressena ställs emot varann, jag tycker att det är viktigt att inte glömma bort brottsoffrens intressen. Dessa kan ju väga oerhört tungt även när det är fråga om en ungdom som är misstänkt, och då ska det inte vara en självklarhet att den misstänktes intresse ska få företräde.

Lagstiftningen ger möjlighet för en åklagare att utreda brottet och i den meningen ta tillvara brottsoffrets rättigheter. Men staten företräder ju inte brottsoffren. Paulina Brandberg valde åklagarbanan för att hon tyckte om det absoluta kravet på objektivitet. Det som bland annat innebär att åklagaren har åtalsplikt om hon misstänker brott, även om brottsoffret drar tillbaka sin brottsanmälan.

Det är en central princip i rättssystemet. Ett skydd mot situationer där gärningsmän försöker skrämma offer och vittnen till tystnad. Samtidigt, påpekar Paulina Brandberg, gör det målsägandens, brottsoffrets, situation i domstolen sårbar.

– Man kan lätt uppfatta att målsäganden bara är en drabbad person som bara ska komma till domstolen och vara objektiv, berätta vad som hänt, och sedan gå därifrån. Det är därför målsägandebiträden är viktiga, för de kan föra fram och stärka de drabbades sak på ett bredare sätt än vi åklagare med vårt objektiva uppdrag.

– Men det är numera svårare att ha målsägandebiträden i hovrätten, nu måste det till särskilda skäl, det tycker jag är en olycklig utveckling, brottsoffret behöver någon i rätten som förklarar vad som pågår, som framför brottsoffrets upplevelse, jag tror att det är väldigt viktigt för att brottsoffret ska kunna känna att det fått någon form av upprättelse.

– Om jag ska lägga ner en förundersökning mot en våldtäktsman, ringer jag alltid målsägarbiträdet, såna små saker kan göra skillnad.

Så vad gör en åklagare som tycker att svensk straffrätt länge präglats av ett för ensidigt gärningsmannaperspektiv? Som vill se ett system där brottsoffers intressen och rättigheter stärks utan att brottsmisstänktas rätt till en rättssäker prövning äventyras?

Paulina Brandberg bestämde sig för att kandidera till riksdagen för Liberalerna. Hennes lista på konkreta åtgärder som hon tycker behöver vidtas är lång och hon kommer att få många tillfällen att prata om dem under året som kommer. Den rättspolitiska debatten har hon redan dragit i gång.

Ser du dig som en visselblåsare?

– Då tänker jag mer som en som avslöjar sin egen organisation  … Det jag höjer rösten om är sällan nåt som jag ensam upplever, utan frågor som jag länge har diskuterat med kollegor i fikarummet och där man i sitt arbete är frustrerad över att man inte når hela vägen fram i förundersökningar, inte har tillräckliga verktyg och att det bara är vi som jobbar med detta praktiskt som kan berätta det. För politiker som inte jobbar med rättspolitik har svårt att komma på det, så det är viktigt att vi förklarar det.

Debatten är i gång. Och låter på ett annat sätt än innan Paulina Brandberg avgav sitt nyårslöfte för två år sedan.

***

Vinnare i de övriga kategorierna av Årets svensk:

Årets svensk – ekonomi: Håkan Samuelsson, VD Volvo Cars

Årets svensk – innovation: ABBA, skapare av abbatarerna

Text:

Toppbild: Simon Rehnström