Bibliotekarierna har lyckats dölja sin gränslösa osedlighet

Fredag

Den okända urinsabotör, som i Carolina Rediviva upprepade gånger har lättat på trycket över flera hundra hyllmeter mikrofilmer med dagspress, har kastat sitt vatten ”på ungefär samma höjd överallt”. Tyvärr får vi inte veta vilken höjd, trots att det möjligen skulle kunna vara en ledtråd till förövarens kön. Kanske är det lika gott, för någon säker slutsats skulle ändå inte vara möjlig att dra. En förslagen person kan urinera liggande eller uppflugen på en pall för att vilseleda rättsväsendet.

Vad som tycks vara möjligt att säga är däremot att gärningspersonen är åsiktsmässigt fördomsfri i sin inställning till pressen: ”vi kan ju inte se att det är någon särskild dagstidning som angripits. Utan det är ju övergripande”, säger en avdelningschef på biblioteket.

Frågan är om det är till särskilt mycket hjälp, det heller. Det tycks snarast utesluta folk på ytterkanterna med starka övertygelser, som brukar vara just den sortens personer som tar sig för handlingar av det här slaget. Kvar blir den fortfarande stora men tysta grupp, vars ogillande av pressen inte har att göra med någon särskild politisk övertygelse, utan med god uppfostran. Medlemmar av den här gruppen – som en gång i tiden var en betydande majoritet – vänder sig helt enkelt mot alla personer och institutioner som är ohyfsade, oförskämda, självupptagna, pompösa, uppfostrande, självgoda och aningslöst arroganta. Det gör förstås alla dagstidningar till lika goda kålsupare.

Det hela faller på att vi som tillhör denna väluppfostrade grupp drar oss för att uttrycka våra invändningar med exkret och fekalier. Det vore något av en självmotsägelse. Utan ytterligare information ter sig det inträffade därför som en gåta värdig Sherlock Holmes eller Hercule Poirot.

Vore jag satt att lösa fallet skulle jag börja med att förhöra mig om hur ofta och under vilka former som bibliotekarierna i Carolina Rediviva håller sina personalfester. Alla som haft att göra med bibliotekarier på annat sätt än över en utlåningsdisk vet att det är ett frigjort och skrupelfritt släkte. Vad annars kan man förvänta sig av en yrkesgrupp som formats av Boccaccio, Baudelaire, Dostojevskij, Henry Miller och Charles Bukowski? Att bibliotekarierna framgångsrikt lyckats övertyga världen om att de är hämmade och fantasilösa säger bara något om hur många som inte har en aning om den gränslösa osedlighet som bär upp världslitteraturen. Att urinera på dagstidningar skulle inte ha fått Markis de Sade, John Cleland eller vår egen Hans-Eric Hellberg att så mycket som lyfta ett ögonbryn.

När man utesluter det omöjliga måste det som återstår, hur osannolikt det än verkar, vara sanningen, som Sherlock Holmes en gång påpekade.

Lördag

Kanske finns det de som förvånas över att Dagens Nyheters Amanda Sokolnicki i dag förklarar att Anders Borgs varning för ett regeringsskifte häromdagen, i själva verket var en uppmaning att rösta på Socialdemokraterna. Jag hör inte till den gruppen.

Sedan länge har Dagens Nyheter försökt övertyga sina läsare om att allt som sker och sägs talar för att man bör rösta på Socialdemokraterna. Ulf Kristerssons retorik talar för Socialdemokraterna. Sverigedemokraternas existens talar för Socialdemokraterna. Liberalernas snara död talar för Socialdemokraterna. Centerns breda mitt talar för Socialdemokraterna. Varför skulle inte Anders Borgs varning för ett regeringsskifte tala för Socialdemokraterna?

Det enda som inte talar för Socialdemokraterna, om jag förstått DN rätt, är den politik som Socialdemokraterna vill föra. Det, och den politik som Socialdemokraternas närmaste stödpartier, Miljöpartiet och Vänsterpartiet, står för.

Socialdemokraterna är ju numera svåra att skilja från moderater och sverigedemokrater vad gäller migration och rättspolitik – just de områden som DN ogillar med Tidöregeringen. Därtill står Socialdemokraterna för en ekonomisk politik och skattepolitik som DN ogillar. Vänsterpartiet och Miljöpartiet gör det än mer vad gäller allt från energipolitik till skatter, med en extra krydda av antisemitism och flirt med islamism. DN har aldrig påstått att något av detta är bra skäl att rösta på Socialdemokraterna.

För en lekman kan det verka förbryllande. Varför rösta på ett parti vars politik man ogillar ännu mer än alternativet? Men lekmän sitter fortfarande fast i förlegade idéer. Mer precist idén att partipolitik handlar om att rösta på partier som sedan företräder sin egen politik.

I över tio år, åtminstone sedan Decemberöverenskommelsen 2014, har svensk partipolitik präglats av en ny och mycket mer avancerad idé: att vi väljer en regering som sedan företräder en helt annan politik än sin egen. Det är detta Dagens Nyheter försöker förklara för sina läsare: de bör rösta på en socialdemokratisk regering som driver borgerlig politik. Det är förstås svårt att garantera att det förra ger det senare, men DN räknar med att modern politik fungerar just så. Man kanske kan se det som en svensk, kompakt variant av den välkända maktdelningsprincipen, genom att klyva den exekutiva makten i två delar, redan vid källan.

Det säger något om hur avancerad DN:s läsekrets är, att den tar till sig detta komplicerade budskap, utan frågor. Hade det varit en annan tidning skulle man kunnat tro att läsekretsen var lättledd, till och med enfaldig.

Söndag

Jag måste erkänna att jag inte alltid hinner följa de kost- och levnadsråd som Svenska Dagbladet bibringar mig och många andra, innan råden makuleras och ersätts av nya. Det är oklart hur många år av mitt liv jag slarvat bort genom sådan senfärdighet. Vad den betytt för min tarmhälsa vågar jag knappt tänka på. Därför var det med särskild tillfredsställelse jag läste dagens uppmaning att dricka rödbetsjuice, med det garanterade resultatet att redan efter några deciliter få blodkärl som motsvarar en 21-årings. Det låter som en relativt enkel åtgärd, särskilt nu när det är säsong för rotsaker.

Rådet har tydligen stått sig ända sedan 2017, då jag tyvärr missade det, men vad spelar det för roll? Ingen påstår något så absurt som att jag skulle ha fått en 12-årings artärer om jag följt rådet för nio år sedan. Att bli 21-åring först i dag, snarare än 2017, är ingen större uppoffring. Men som så ofta när Svenska Dagbladet hanterar våra inre organ sjunker mitt humör ju mer jag tar till mig av artikeln. Rödbetsjuice, hur lätt och läckert det än låter, visar sig bara vara en inkörsport till tyngre kostråd.

”Jag har ökat min kålkonsumtion som redan var hög”, säger en av tidningens experter som uppger sig äta ”surkål vid sidan av frukostomeletten”. En annan har startat en ”challenge”, vad som på svenska kallas utmaning, inom sin familj som går ut på att ”få i sig minst 30 olika grödor i veckan”. Jag är osäker på om jag ens skulle kunna räkna upp 30 grödor. I förbifarten får läsarna reda på att den som tar de här sakerna på allvar bör beställa ”en åttakilossäck med kallvalsad nakenhavre” och noga förhöra sitt bageri om hur länge de låtit sitt bröd jäsa. Korrekt svar är minst 12 och helst 24 timmar.

Hur ångestframkallande det är att leva ett riktigt hälsosamt liv illustreras av att många på redaktionen – det låter som om hälsojournalisterna är i majoritet på Svenskan numera – tagit efter chefen Henrik Ennarts vana att inte äta frukost. Nu får de läsa i artikeln att Ennart börjat äta frukost igen, men i stället slutat äta på kvällen.

Jag antar att de alla nu måste börja gå upp en timme tidigare för att tillreda sin kallvalsade nakenhavre, sleva upp sin surkål, pressa sina rödbetor och sätta ett bröd på jäsning för gräddning nästa morgon.

Det skulle vara ett under att de alls hann med att arbeta, om det inte vore för att varje mål, inklusive de av fasteskäl uteblivna, räcker till minst en artikel.

Måndag

Det vore småaktigt att inte ge president Trump lite svängrum. Det är ingen barnlek att vara amerikansk president, inte heller att vara 80 år gammal. De som nu hånar honom för att han regelmässigt somnar under genomgångar och ceremoniella plikter bortser från att det är det enda ärliga sättet att hantera sådana dumheter på, för en man i hans ställning. Är man 80 har man redan sett och hört det mesta och få personer som pockar på ens uppmärksamhet är värda besväret. Det skulle skicka fel signaler till världens alla tråkmånsar om presidenten försökte dölja det.

Med det sagt har presidenten inte gjort det lätt för oss som vårdar den goda viljan. Just därför gladde jag mig mycket åt att läsa om president Trumps senaste order om att snygga till de hangarfartyg som är under konstruktion, eller på amerikanska ritbord.

Presidenten har redan tidigare gjort klart att nya offentliga byggnader bör uppföras i neoklassicistisk stil, i strid med den moderna arkitekturens heliga löfte att undvika allt som är vackert. Nu ska han ha sagt till om att hangarfartygen, som alltmer kommit att likna jättelika, plastiga kinesiska elbilar, i stället bör hämta sin estetiska inspiration från andra världskrigets imponerande kolosser. För att slunga upp planen i luften bör den klassiska ångdrivna katapulten, med sina tilltalande moln av vattenånga, bli kvar, inte ersättas av ett modernt, elektromagnetiskt alternativ, utan några visuella effekter.

Det är möjligt att vår frihet, kanske till och med vår civilisation, hänger på dessa fartyg, men det är ingen ursäkt för att de ska vara fula. Britterna visar, som så ofta vägen: amiral Nelsons flaggskepp, HMS Victory, estetiskt sett en verklig pärla, är ännu i tjänst efter 248 år. Att de 104 kanonerna inte har behövt avfyrats på tvåhundra år säger något om hur effektivt fartyget avskräckt fiender.

Som alla vet är marinens ekar på Visingsö sedan några år tillbaka färdiga att avverkas. Någon borde berätta det för president Trump under ett av hans vakna ögonblick. Kanske kan det förläna oss förmånliga tariffer att exportera ekarna till den amerikanska flottan.

Tisdag

Jag antar att den expert som ger rådet till DN:s läsare att ”föra oväsen när man rör sig i skogen” för att skrämma bort björnar, menar väl. För oss som flyttat till landsbygden för att få lite lugn och ro låter det minst sagt oroväckande.

Vad ska vi ta oss till om våra skogsbackar från och med den här hösten fylls av besökande stadsbor som vrålar och väsnas, uppskrämda av vad de läst i sina dagstidningar? Kommer det ens vara meningsfullt att artigt be dem att hålla truten, när de tror sig ha fått frikort att hojta ohämmat? De hitresta naturvandrarna var redan en styggelse för ögat, eftersom de undantagslöst bär färgglada plastkläder. Om de nu också ska bli en styggelse för örat tror jag att många av oss bofasta känner att måttet är rågat.

Skulle det här rådet få genomslag ser jag ingen annan utväg än att vi på landsbygden dresserar våra björnar, vargar, älgar, lo och grävlingar att skoningslöst attackera varje illa klädd individ som stampar, frustar, larmar eller talar med högre röst än normal samtalston. Det kanske tar ett par år och ett antal offer, men målet måste vara att dagstidningarna tillhåller sina läsare att det bästa sättet att undvika farliga djur på landsbygden är att klä sig i tweed eller linne, beroende på säsong, och i normalt röstläge utbyta artighetsfraser och observationer om vädret med passerande lokalbor.

Onsdag

Jag läser sällan Aftonbladets ledarsida, men mina ögon råkade falla på en artikel av Jonna Sima i dag och nu ångrar jag nästan att jag inte följt henne tidigare. Enligt Sima är det sverigedemokratisk politik att ”arbetarklassens ungar ska låsas in eller skickas till fängelser i Estland”. Eftersom det publiceras i Sveriges största dagstidning förutsätter jag att det måste vara sant.

Är det bara jag som har missat det här vallöftet? Borde inte Sverigedemokraterna anstränga sig mer för att få ut det?

Kanske var det något sådant som stod på Sverigedemokraternas valaffischer i Skaraborg, som fick busschaufförer att sjukskriva sig och affischerna att plockas ned. Kanske är det något sådant som Fröken Snusk och Jimmie Åkesson sjunger om i sin kampanjlåt, som jag tyvärr är för känslig för att våga lyssna på. Det skulle förklara varför två av fröken Snusks dansare – antagligen arbetarklass – tagit avstånd från sången, sedan lokala socialdemokrater tipsat Expressen om saken.

Det är mindre än en månad kvar till valdagen. Jag tror vi alla vill veta om vi kan lita på löftet att låsa in eller deportera arbetarklassens ungdomar. Sverigedemokraterna måste helt enkelt anstränga sig lite mer för att kommunicera även med oss som inte sitter på Aftonbladets ledarsida, om de ska få någon utdelning i det eviga klasskriget.

Torsdag

En kampanj, ”Asbra, fattar noll”, har tydligen dragits i gång för att lära allmänheten att den ska låta bli att försöka förstå samtida konst. Kampanjen får kritik i dag, men i mina öron låter det som ett utmärkt initiativ. Den sparar så att säga tid i båda ändar: dels för publiken, som inte behöver känna sig tvungen att tolka vad som egentligen är innehållslöst, dels för de samtida konstnärerna, som inte behöver uppfinna krystade berättelser om sina verk för att dölja att de inte längre är förmögna att teckna, måla eller skulptera på riktigt.

På lite sikt skulle det rent av kunna leda till en ny, avslappnad relation mellan konstnärer och konstpublik, där ingendera parten försökte kväsa den andra med teoretiskt humbug. Ur en sådan avspänning skulle kanske någon konstnär till och med få idén att måla något vackert, som publiken kunde uppskatta utan ideologisk skolning. Publiken kunde möjligen känna sig fri att uppleva något estetiskt, snarare än politiskt.

Det är, det ska erkännas, en lång väg kvar till något sådant, men alla resor börjar med ett första steg.