Alltid ett dåligt tecken när väljarna efterfrågar en ”stark man”
Jag börjar tvivla på att moderna män skulle vara bättre lämpade att sköta politiken än moderna kvinnor.
Fredag
Bara de första fyra dagarna av Irankriget bombarderades iranierna med 92 ton koppar, drygt 2 ton kobolt, 24 ton titan, 137 ton neodym, 12 ton volfram och tonvis av en rad andra grundämnen, i många fall sällsynta och främst tillgängliga via Kina eller Ryssland, läser jag i en intressant artikel. Om det stämmer att USA har lagt ut 72 miljarder dollar på kriget, något åtminstone en tankesmedja påstår, skulle ett alternativ ha varit att bombardera iranierna med, om jag räknar rätt, drygt 530 ton rent guld.
Jag är inte alldeles övertygad om att det hade varit en sämre strategi, men gjort är gjort och nu ska vi hålla i grundämnena och sluta fred, läser jag. Villkoren är lite sämre än de var före kriget för såväl den fria världen som för Irans befolkning, men det är sådant som händer i krig. Det lät som en bra idé när anfallet först föreslogs och det tjänar inget till att vara efterklok.
Det vi bör lägga krutet på i stället är att klura ut nya, intrikata argument för att fastighetsmagnaten Donald Trump faktiskt visste vad han gjorde och att resultatet i själva verket är precis det han ville ha. Det finns de som menar att man inte behöver sluta upp bakom Donald Trump bara för att hans fiender är outhärdliga, självbelåtna och föreläsande liberaler. Våra fienders fiender är inte nödvändigtvis våra vänner, säger de. Men om våra fienders fiender inte är våra vänner, vilka ska vi då försvara förbehållslöst, även om de visar sig vara självöverskattande idioter?
Det här är inte rätt tillfälle att stå upp för en självständig och rimlig bedömning av världsläget. Vår plikt är att välja våra dårar och backa upp dem mot de andra dårarna. Om inte annat för att slippa få omfattande mängder grundämnen i huvudet.
Lördag
”Vi uppskattar att omkring 1 000 besökare drabbas av oskäliga taxipriser varje dag i Stockholm”, skriver tre representanter för turist- och taxiindustrin i Svenska Dagbladet. Ingenstans i artikeln får dock läsarna några närmare besked om hur lönsam den här affärsmöjligheten är.
När jag samlar in anekdotiska bevis ger de vid handen att det kan röra sig om så mycket som 2 700 kronor för en resa från Stockholms innerstad till Arlanda (Något vår egen Henrik Sjögren kunde fastställa ett par dagar senare). Fiffiga Uberförare arbetar tydligen i konspiration genom att anta förbeställningar, inte dyka upp och sedan skicka en kamrat för att ”rädda” den strandsatta till ett saftigt pris.
Med tanke på kostnaderna för att parkera i Stockholm låter det här som en betydande innovation till nytta för Stockholms hårt prövade bilägare. Ett par skjutsar till Arlanda skulle kunna betala en veckas parkering i innerstan. Med nästan 16 miljoner gästnätter i Stockholm om året – nära 44 000 om dagen – måste potentialen att expandera verksamheten från ynkliga 1 000 lurade turister vara betydande.
Om det inte redan finns utvecklingsbidrag för att systematisera den här verksamheten bör det vara ett svenskt krav i förhandlingen om den framtida EU-budgeten.
Söndag
Inga, utom de mest reaktionära eftersläntrarna, envisas med att ifrågasätta damfotbollen. De flesta av oss har till och med slutat tala om ”damfotboll”, utan säger bara ”fotboll” och låter de som lyssnar själva lista ut vad det handlar om. Man måste acceptera att många av damspelarna uppfattar själva epitetet ”dam” som nedvärderande. Men frågan är om det inte börjat bli dags att i stället ifrågasätta dampolitiken.
Annika Strandhäll, ordförande för Socialdemokratiska damförbundet, som alla väluppfostrade herrar kallar det, har enligt Expressen ”attackerat” landslagsspelaren Isak Hien i realtid på sociala medier. Han platsar ”just nu inte någonsin i landslaget”, var det aningen självmotsägande omdöme hon bibringade sina följare under katastrofmatchen mot Nederländerna. Hon raderade sedan inläggen, eftersom hon ville ”undvika missförstånd” och inte ville ”bidra till någon negativ dialog”.
Expressen försöker på sitt vanliga, försåtliga sätt att snärja in Strandhäll i hennes egna formuleringar, vilket knappast kan förvåna någon. Att Strandhäll utan strid fastnar i fällan och genast ber om ursäkt är däremot anmärkningsvärt och inte så lite nedslående. Vill vi verkligen ha politiker som kapitulerar vid första antydan till vapenskrammel från skandalpressen?
Det ligger nära till hands att dra slutsatsen att politik inte är ett passande gebit för väna och ömtåliga varelser som Annika Strandhäll och hennes socialdemokratiska damer. Det betyder inte att de skulle vara odugliga i samhällssammanhang. De kan gott få behålla rösträtten och någon måste koka kaffe och skriva rent protokollen, när de socialdemokratiska männen håller möte. Får de ledig tid mellan mötena kan de alltid bilda ett fotbollslag.
Måndag
Efter att ha sett den avgående brittiske premiärministern Keir Starmer hålla en hulkande presskonferens och tala om att han nu i stället ska försöka vara ”den bästa maken och pappan jag kan”, måste jag erkänna att jag börjar tvivla på att moderna män skulle vara bättre lämpade att sköta politiken än moderna kvinnor. Det är i och för sig alltid ett dåligt tecken när väljarna börjar efterfråga en ”stark man”, men det är än värre när det bara finns sillmjölkar att tillgå.
Kanske kan den nye, ännu ovalde labourledaren och premiärministern Andy Burnham åter skänka britterna en stelare överläpp. Att han är född i Liverpool och har varit borgmästare i Manchester bådar gott, med tanke på att det är två av de minst förvekligade storstäderna i England. Vill man ha något ännu mer hårdkokt får man fortsätta upp till Skottland och det gör man ogärna, om man inte har ripmarker att besöka.
Många frågar mig i dessa dagar vad i all världen det är som har flugit i engelsmännen. Mitt svar förblir detsamma: fram till för femton-tjugo år sedan brydde sig nästan inga engelsmän, inte ens om de var parlamentsledamöter, egentligen om politik. Undantagen var förgrämda, tröttsamma maktgalningar som Jeremy Corbyn och högstämda kommissarieliknande journalister som Polly Toynbee. Alla andra, inklusive sådana som Boris Johnson, betraktade politiken som ett slags sällskapsspel och inkomstkälla för människor som i en bättre tidsålder skulle fyllt sin tid med rävjakt, hästpolo, alkemi och fjärilssamlande.
När de här i grunden sunda människorna bestämde sig för att det vore ett kul practical joke att hålla folkomröstning om Brexit gick de dock ett steg för långt. Britter, som annars aldrig skulle haft en tanke på politik, kände sig manade att välja sida. Många av dem trodde att hela saken var allvarligt menad. Som så ofta när någon råkar ta ett skämt på allvar fylldes britterna av obehag och frustration, som gjorde dem grälsjuka och humorlösa. Och nu är vi där vi är.
Det talas en hel del om det finns något att göra för att leda Storbritannien tillbaka till EU. Jag är inte säker på att vi vill ha tillbaka dem i sin nuvarande, omväxlande lipande, omväxlande ilskna, form. Det första vi måste göra är att finna ett sätt att påminna britterna om hur mycket bättre de mådde när bara några tjatiga tråkmånsar bland dem brydde sig om politik på riktigt.
Tisdag
Jag får den distinkta känslan att TT-telegrammet i Svenskan om att polisen i Ho Chi Minh-staden sprängt en ”kriminell grupp som specialiserar sig på att stjäla och fånga in katter” är tänkt som ett slags solskenshistoria, om än med mörk skugga. Det må så vara om man är katt, eller kattägare. Är man däremot en av alla de vietnameser som i stället är kattätare, känner man antagligen frustration eller rent av ilska över en beskäftig ordningsmakt som lägger sig i medborgarnas kosthållning.
Det skulle inte förvåna mig om kattätarna är fler än kattägarna i Vietnam och jag undrar om TT och Svenskan verkligen tänkt igenom sitt okritiska ställningstagande för de senare. Med vilken rätt sätter sig redaktörerna till doms över vietnamesisk husmanskost?
För egen del tycker jag att de vietnamesiska kattjuvarna snarare är inspirerande än förhatliga. Svenska tamkatter sägs ta livet av 17,5 miljoner småfåglar årligen. Den är ett blodbad som vida överstiger det som den vietnamesiska polisen sagt sig finna i kattligans lager. Om vi tog efter vietnameserna och började tillaga de katter vi lyckades fånga, kunde vi i alla fall i någon mån jämna ut oddsen till småfåglarnas fördel.
Ett problem är bristen på läckra kattrecept, men om man söker en aning finns de att tillgå. Ölmarinerad huskatt med champinjonkräm och vitlök får åtminstone min mun att vattnas. I ett mer vardagligt sammanhang skulle tamales på katt kunna vara ett tacksamt alternativ.
Det är förstås rent hyckleri att svenska potentater går till storms mot den vackra och fridfulla lupinen – som förresten är giftig och inte till någon nytta i vår kosthållning – men inte säger ett ord om den delikata katten, en invasiv art vars skadeverkningar kan mätas i miljarder dollar och som kunde skänka välbehag till många svenska magar.
Låt oss alla, för fåglarnas skull, bli en aning vietnamesiska.
Onsdag
Enligt Svenska Dagbladet är Jimmie Åkesson den partiledare som förstagångsväljarna helst vill ta en öl med. Enligt Dagens Nyheter är Liberalerna, tillsammans med Vänsterpartiet, det parti som flest väljare utesluter att de skulle rösta på.
Det här är den typ av ”nyheter” vi kommer att få dras med i nästan tre månader till, när tidningarna försöker locka oss med att berätta om oss för oss och opinionsinstituten ska maximera omsättningen för att klara tre förhållandevis magra år till nästa val. Frågorna och analyserna av svaren kommer att bli alltmer krystade i försöken att finna en ny vinkel utifrån ett i grunden trivialt material.
Ibland lockas jag av tanken att organisera en opinionsbojkott för att slippa denna ändlösa massage av banaliteter, men jag misstänker att det inte skulle hjälpa. På något sätt skulle alla dessa opinionskrämare lyckas rekonstruera vad de påstår att vi tycker i alla fall. Vi måste helt enkelt bita i det sura äpplet.
Det vi kan göra är att försöka göra äpplet en aning sötare. Det bästa sättet vore att, i stället för att bojkotta opinionsmätarna, överösa dem med opåkallade, motstridiga och förvirrande åsikter om allt som tänkas kan. Inte vänta på att de ringer eller mejlar oss, utan i stället ringa upp dem i tid och otid och leverera åsikter om precis vad som helst på ett rent slumpmässigt sätt.
Resultatet skulle inte bara bli att opinionskrämarna tvingades att verkligen arbeta för sina miljoninkomster och – i bästa fall – att de drabbades av nervösa sammanbrott, utan även att underhållningsvärdet i tidningarnas opinionsartiklar skulle höjas avsevärt. Offentligheten skulle fyllas av underbart motstridiga och bisarra redovisningar av folkviljan, till glädje för oss alla och till politikers och journalisters förtvivlan.
Det skulle stjäla en del tid, det medges, men något måste vi vara beredda att satsa i vår heliga plikt att störa och irritera beskäftiga och påflugna människor, var de än sticker upp sina pladdrande skallar.
Torsdag
”Sir Michael Caines röst”, inte sir Michael Caine själv, kommer att läsa in Homeros Odysséen, läser jag i Guardian. Det är AI-företaget ElevenLabs som köpt rättigheterna till Caines röst, något som påstås ha möjliggjort för den 93-årige Caine att till sist gå i pension förra året.
Det framgår inte om Michael Caines röst kommer att läsa in verket på engelska eller på originalets klassiska grekiska, men oavsett vilket kommer hans cockney med säkerhet tillföra en intressant dimension till sjöfärden. (Jag vill redan här påpeka att även om The Guardian sätter ett ”TM” efter ”sir Michael Caine”, då de syftar på hans AI-röst, kan jag inte göra detsamma eftersom jag inte finner rätt knapp på tangentbordet. Jag hoppas att ElevenLabs advokater har överseende med det).
Men det verkligt chockerande är förstås att stackars sir Michael, trots en relativt framgångsrik karriär, av fattigdom tydligen tvingades arbeta till 92 års ålder. Det får det svenska pensionssystemet, som ständigt höjer ”riktåldern” för den som vill njuta sitt otium, att framstå som rena sinekuren.
Jag har bara flyktigt följt debatten om regeringens nya filmpolitik, som presenterades i veckan, men jag har förstått att den fått utstå mycket kritik. Om villkoren för svenska filmskådespelare ens är i närheten av de som sir Michael lever under kan jag förstå det. Något måste göras.
Enklast vore kanske att staten köpte alla skådespelares röster, så snart de når 67 eller 68 års ålder. Vi kan inte överlåta en så grundläggande trygghetsfråga åt ”marknaden”.
***
