Längtan hugger inte i bröstet när jag läser att årets bokmässa har Sápmi och rymden som tema

Fredag 

Bara nio procent av jordens befolkning har ”romersk näsa”, läser jag på en hemsida som frejdigt blandar plastikkirurgi med rasbiologi. Nästypen, med sitt ”starka utsprång från ansiktet och den sluttande kurvan” ger en ”distinkt, kraftfull profil” och vi får alla möjligheter att studera varianter av denna storslagna siluett när vi fastnar i trafikstockning på väg in i Rom. 

Det beror delvis på att jag missat en avfart, men vad gör det? Alla vägar bär till Rom. Men det handlar främst om att kollektivtrafikarbetarna strejkar och att imperiets ättlingar har därför alla tvingats ta sina Fiatar och, i förekommande fall, Ferraris för att ta sig mellan de sju kullarna. 

Romerskt trafikvett handlar nästan uteslutande om att aldrig möta medtrafikanternas blick, utan att stirra rakt fram och aldrig lämna företräde till någon, såvida inte priset är plåtskador. Att döma av vissa bilar inte ens då. Följden är att man sällan ser en romersk bilförare annat än just i profil och det är, som sagt, vackra profiler. Vi anpassar oss snart, även om våra betydligt mer plebejiska siluetter knappast kan glädja någon lokal trafikant. 

Hotel Locarno vid Piazza del Popolo, som så många andra hotell värda namnet startad av schweizare, fyller 100 nästa år. Nazisterna, som trots alla andra tillkortakommanden hade lika höga kvalitetskrav på förläggning som på motorvägar, rekvirerade förstås hotellet när de höll staden. Därefter kom amerikanerna, som släpade in flipperspel i lobbyn, till de lokala barnens glädje. Sedan blev det uppehållsrum för Fellini och andra storheter från Cinecittà. Nu är publiken kanske inte fullt så spännande, även om vi kommer i samspråk med en småbarnsmamma som är slående lik Kate Winslet.  

Middag på Da Teo i Trastevere, där Signora Elisa som vanligt styr med järnhand, men hon är en upplyst despot. På tio år har inget förändrats, utom vi själva. 

Lördag 

Myndigheten för stöd till trossamfund – en av storheterna som finansministern avser att ”avveckla” – hade senast jag kontrollerade saken 12 anställda. Myndigheten för arbetsmiljökunskap har 26 anställda. Statskontoret, den tredje myndigheten som ska ”avvecklas” har 75 anställda. 

Bara som jämförelse har myndigheten Försäkringskassan 14 000 anställda, Skatteverket 9 300 och Folkhälsomyndigheten 600. 

Citattecknen ovan har sina orsaker. Statskontoret – vars anställda trots allt kan fylla en mindre konferenslokal – ska till exempel ”avvecklas” genom att verksamheten överförs till Ekonomistyrningsverket som sedan byter namn till Statskontoret. Det låter lite som om en deltagare i Lyxfällan, låt oss kalla honom Bengt, säljer Porschen till sin fru Lisa, som sedan byter namn till Bengt. Den verksamhet de båda andra myndigheterna ägnar sig åt ska också ”överföras till och inordnas i” andra myndigheter. 

Jag undrar om de kommer att behöva nyanställa.  

Det är mer än 150 år sedan de wienesiska bröderna Schostal öppnade sin affär i Rom för att förse herrar ur stadens bättre familjer med pyjamasar, strumpor och kalsonger. De karamellrandiga under- och nattkläderna ligger skyddade i styva papplådor och vitrinskåp, liksom strumporna. Butiken fick stänga under kriget, men ägaren lyckades övertyga myndigheterna om att det judiska namnet Schostal inte alls var judiskt, utan en förkortning av ”Société Commerciale Hongroise Objets Soie Toile Articles Lainage", så affären blev åtminstone inte exproprierad.  

Drinkar på Rosati och sedan 15 meter söderut för middag på dal Bolognese. För varje år är folk, till och med italienare, allt sämre klädda. På Bolognese är ribban ändå en aning högre, till glädje för oss som trots allt inte helt givit upp den självständiga samhällssfär som sätter det estetiska främst.  

Söndag 

Livias hus på Palatinen har öppnat sedan vi var i Rom sist. Robert Graves var inte snäll mot Livia i Jag, Claudius, men hans lönnmördande, ränksmidande Livia är åtminstone mer intressant än Tacitus förtryckande mor, eller smickrets dygdiga och blygsamt frugala Livia. Dygdiga eller ej kunde romarna ändå sin heminredning. Varför vi nästan helt slutat med väggmålning – som knappast kan vara dyrare än tapeter om man bara har tillgång till någon med någorlunda talang – är en gåta. 

Vi har ändå något att se fram emot: om 88 år kommer vi alla att ha varsin läkare som, förutom oss, bara har hand om 1 099 andra patienter, läser jag i DN. Det är tydligen ett nationellt mål – de 1 100 patienterna, inte de 88 åren – satt av Socialstyrelsen, så det måste finnas goda skäl för just det antalet. Jag ska försöka hålla mig frisk fram till dess. 

Måndag 

Man vill ogärna nämna saken när man besöker Monza, men det är trots allt 30 år sedan några av alla dessa glädjedödande forskare meddelade att den uråldriga lombardiska järnkronan i stadens katedral inte innehåller något järn. ”Järnbandet” på kronans insida består av nästan rent silver, inte av en utslagen och tillplattad spik från det sanna korset, som Sankta Helena, Konstantins mor, fann efter en uppenbarelse år 324. 

Kronan är i all gyllene enkelhet vacker ändå, även om det snåla hattmåttet inte ger upphov till några smickrande tankar om de lombardiska kungarnas intellektuella kapacitet. De som försöker försvara monarkerna brukar säga att kronan nog i själva verket är ett armband, en votivkrona som aldrig var avsedd att bäras, eller att ett par sektioner av kronan gått förlorade genom åren. Men kanske är helt enkelt den småskalliga lombardiern lika typisk som den romerska näsan. 

Apropå myndigheter är den största vi har Polisen, med drygt 32 000 anställda. Sveriges domstolar har ungefär 7 000 medarbetare och Advokatsamfundet – inte en myndighet, men relevant i sammanhanget – har ungefär lika många ledamöter. Jag undrar om gårdagens upprop mot hot, trakasserier och förolämpningar inte borde ha riktats åt det polisiära och juridiska hållet, snarare än till riksdag, regering och den aningen vaga gruppen ”opinionsledare”. Min personliga erfarenhet är att verkliga hot och trakasserier oftast avskrivs ungefär som cykelstölder. Jag är inte säker på att det är Gunnar Strömmers fel.  

Å andra sidan är de 74 undertecknarna som oroar sig för att ”många tystnar” en rätt brokig skara. De har säkert alla, liksom jag och min fru, fått utstå verkliga hot. Men mellan ett halvdussin och ett dussin är personer som mest brukar uppröras över att bli motsagda. En hel del av dem bekymrar sig ofta för att för många hörs. Akademiledamoten Åsa Wikforss har till exempel viftat bort ny forskning som visar att självcensuren är utbredd i Sverige, eftersom de som självcensurerar sig har åsikter hon inte gillar. Jesper Strömbäck återkommer ofta till problemet att ståndpunkter som han helst skulle vilja slippa höra har ”normaliserats” i debatten. Och en av undertecknarna, Andreas Önnerfors, gjorde sig för något år sedan känd för att organisera en kampanj mot chefredaktören för, annonsörerna i och ägarna av Göteborgs-Posten, för att få Alice Teodorescu sparkad. Det är så nära trakasserier och hot man kan komma, och fortfarande intervjuas i pressen som expert på konspiratörer som ägnar sig åt trakasserier och hot. 

Just det exemplet visar hur besvärlig den här frågan är, om man blandar bort korten. Ibland är trots allt en förolämpning på sin plats. Den gången kallade jag Önnerfors för en ”50-öres Hoenecker”, vilket tillfredsställande nog uppfattades precis så förolämpande som jag avsett. Önnerfors drog tillbaka sin kampanj. Även om jag är en aning försiktigare med de stora orden än uppropets undertecknare, tror jag att ”demokratins framtid” – något vi alla värnar – vann på den förolämpningen. Om den gör det på det här uppropet är jag mindre säker på. 

Tisdag 

Baren i Schloss Friedrichshof i Kronberg utanför Frankfurt, får jag lära mig när vi dricker dagens dry martini, byggdes på uppdrag av Eisenhower, då ännu general och allierad befälhavare. Det är en intim, ekboaserad liten officersmäss och bartendern påstår att Elvis hängde här när han kunde. Kanske är det sant, för det är bara en dryg halvtimmes jeepfärd från hans kasern och trots att Elvis aldrig blev mer än menig av högsta graden var officerarna möjligen beredda att göra ett undantag för just honom. De spelar ”In the Ghetto” i högtalarna, för att beveka oss. 

Nu är slottet, byggt i en märklig tudorstil av den tyska kejsarinnan Viktoria, äldsta dotter till brittiska Victoria, hotell. Kejsarinnan fick med sig ett stort kungligt brittiskt vapen i snidat trä, grällt färglagt men elegantare än snittet bland kungliga hovleverantörer. Det hänger över dörren till den röda salongen, bredvid Viktorias imponerande bibliotek. 

Publiken i baren ser avgjort golfspelande ut. Det känns som ett slags halvvägshus mellan Italien och den pedantiska nordiska vardagen. 

Man ska nog inte stiga upp ur det antika arvet för snabbt. Det kan ge kulturell dykarsjuka. 

Onsdag 

Någon mil efter att vi kört av färjan i Rødby når P1:s utsändningar bilen.  

Vi har talat länge om att verkligen lära oss italienska, men någonstans mitt på Själland inser jag att en av njutningarna med att befinna sig i Italien är att förstå ytterst lite, och inget av vikt. Om man bara kan tolka det mest elementära är radion en fantastisk källa till glädje och entusiasm. Om man förstår varje nyans är den motsatsen. 

I vår föreställningsvärld kan italienarna förbli ett folk orört av alla de tidstypiska later och löjligheter som frodas överallt annars. Vi hör inte motsvarigheten till det obligatoriska ”Mmmm” som inleder varje fras i P1, inte Sara Stenholms ständiga ”hörrni!” i USA-podden, inte det spelade oförstående som alla svenska reportrar lägger sig till med, så snart någon säger något känsligt. 

Jag tänker på stackars Martin Gelin, som acklimatiserade sig i New York till den grad att han inte stod ut med amerikanerna och nu – han är inget om inte ambitiös – arbetar på att bli så parisisk att han inte står ut med fransmännen. 

”Ignorance is a bliss”, som Thomas Gray skrev. Varför ödelägga en av de få fristäder man fortfarande har? 

Tillbaka i Skåne med inte fler än två fortkörningsböter – typiskt nog en i Österrike, detta djupt osunda och ouppklarade land – efter närmare 600 mils färd. Osäker på om det är något att fira eller att skämmas över. 

Torsdag 

Längtan hugger inte i bröstet när jag läser att årets bokmässa har Sápmi – Sameland för de ännu ej omskolade – och rymden som teman. Det framstår som samtidigt lite väl snävt och alltför omfattande. Å andra sidan finns andra, mer inofficiella, teman, enligt Expressen: 

”En författare vittnar om hur han uppvaktats av en fotfetischist. En annan har alltid ett lämmeltåg av kvinnor efter sig. Och så hon som hoppade i säng med en läsare.” 

Det är ett par år sedan jag var på Bokmässan senast, men jag brukade resa till Göteborg varje höst och jag kan inte påminna mig att lusten och erotiken dallrade i luften mellan montrarna. Det som fick luften att dallra var snarare rivalitet och prestigejakt och då tänker jag ändå bara på förläggarna, inte författarna själva. En nära vän och förläggare publicerade under en period ”erotisk litteratur” under ett annat förlagsnamn, men inte ens det lockade fram några lämmeltåg av kvinnor eller kåta fotfetischister. 

Det kan ha varit mitt eget fel, men mitt intryck är ändå att författare i allmänhet hellre skriver om sex än utstrålar det. Det finns väl undantag – Anaïs Nin, Charles Bukowski och Erica Jong, kanske – men jag är inte ens säker på dem. Det finns något av Henry Miller – ett slags gubb- eller gumsjuk elevrådsordförande – över dem alla.  

Men det heter trots allt bok- och biblioteksmässan och ett ganska brett utsnitt av befolkningen, i min erfarenhet, har lätt erotiska associationer just till bibliotekarier, så kanske finns något där. Det är till och med möjligt att Expressen är något på spåret och att författarna, nu när bokens död är nära enligt Förläggareföreningen, bestämt sig för att det äntligen är dags att skita i bokstäverna och släppa lös. Det kan rent av bli räddningen för bokmässan, som ärligt talat verkar ha varit en aning avslagen de senaste åren. 

I nästa vecka hålls mässan Erotic World i Köpenhamn, med allt från en BDSM-scen till en tantra-workshop och säkert något även för litterära fotfetischister. Det kanske är dags för en sammanslagning, för litteraturens skull. 

***

Läs även: Vi topprids av cyklister

Läs även: Förolämpningar är inte ett hot mot demokratin