Inte ens Katja Nyberg vill äta husmanskost

Fredag

Det finns gott om glädjedödare som påstår att historien om barnkorståget 1212 är ett påhitt, eller åtminstone bygger på en feltolkning av det latinska begreppet pueri, men vi är också många som håller fast vid berättelsen. Vad vore historien om den inte tryfferades med fantasieggande och exotiska händelser, som 20 000 barn på vandring genom Europa för att befria det heliga landet från de otrogna?

Faktiskt eller ej blev det förstås inte så mycket av barnkorståget. Resultatet låter ganska exakt som vilken modern charterresa för ungdomar som helst: barnaskocken nådde till Medelhavet, där oordning utbröt och de som inte återvände hem såldes som slavar.

Vårt eget barnkorståg, som bevisligen existerar, har nu blivit föremål för en dokumentär, läser jag i tidningen. ”Strejkarna”, en film om ”Fridays for future”, verkar vara en högstämd och aningen hysterisk hyllning av Greta Thunberg och hennes vänner, finansierad av Sveriges Television och Filminstitutet. Till och med regissören, Helena Molin, gråter när hon ser sin egen film.

Sorgen bygger på att det inte blivit så mycket av det här barnkorståget heller, trots de deltagandes obestridliga helighet. ”Jag önskar att jag kunde säga till dem att det har blivit bättre”, säger regissören, ”men det har bara blivit sämre, trots att de lyckades mobilisera så otroligt många unga världen över”.

Jag antar att en del av DN:s läsekrets tycker att grinollar av det här slaget är gripande, men vi är ändå en försvarlig grupp människor som har svårt för självömkan, även när den maskeras som samhälls- och miljöintresse.

Någon borde säga åt de här barnen att gaska upp sig. Jämfört med sina föregångare på 1200-talet har de inget att oja sig över. De har hela livet framför sig och ingen av dem har ännu sålts på Mellanösterns slavmarknader.

Lördag

Jag undrar hur man ska tolka den plötsliga entusiasmen för USA:s utrikesminister Marco Rubio. Så vitt jag förstår är den enda grunden för de oväntat varma känslorna att Rubio uppfört sig någorlunda normalt under en presskonferens. Utifrån det spås han nu ta över världen, eller åtminstone Amerika, inom en nära framtid.

Kanske ligger det något i förhoppningen, men jag kan inte låta bli att ana ett visst mått av önsketänkande. Vi såg något liknande inför de brittiska lokalvalen häromdagen, när svenska journalister gjorde sitt bästa för att försöka få det att framstå som om det brittiska miljöpartiet, De gröna, och Nigel Farages Reform UK låg jämsides i kampen om de röster som Labour och Tories tappat. Men när alla valkretsar räknats hade De gröna det lägsta antalet kommunpolitiker av de fem större partierna i England, medan Reform UK hade flest, med betydande marginal.

Med tanke på att De gröna i Storbritannien inte bara är vad som på fackspråk kallas miljömuppar, utan dessutom en fristad för antisemitism och allehanda extremism, skulle det kunna vara något som varje någorlunda sund person kunde glädjas åt, men så verkar inte vara fallet. Den journalistiska skräcken för Nigel Farage gör nästan automatiskt De gröna till det stora hoppet, på samma sätt som jag misstänker att det är avskyn för Trump som för tillfället gjort Marco Rubio till stjärna.

Det är svårt att klandra journalisterna. De är inte mer än människor och behöver något att hoppas på. Det viktiga är att vi inte gör misstaget att låta den empati som vi naturligtvis känner för dem, övergå i att vi faktiskt börjar tro på vad de rapporterar.

Söndag

Av alla de krig vi har anledning att oroa oss över är det som behandlas mest tanklöst könskriget. Det är ett krig som särskilt oroar mig, eftersom några av mina bästa vänner är kvinnor. Till och med min fru är kvinna. Det lättsinniga sätt på vilket konflikten avhandlas, inte minst i medierna, påminner mig om Christopher Clarks beskrivning av hur världen gick i sömnen in i första världskriget. Om vi inte börjar ta den här saken på allvar och desarmerar konflikten, är jag rädd att många av oss snart kommer att upptäcka att våra egna hem utgör frontlinjen.

Det är därför jag med obehag läser om den skymf som den tidigare proffsboxaren Torsten Ahlin utsatts för. Vid en boxningsgala i Eriksdalshallen denna helg påstods det att 50-åringen Mikaela Laurén, som gjorde comeback, var Sveriges äldsta aktiva proffsboxare genom tiderna. Sanningen är dock den att Torsten Ahlin, nu 77, proffsboxades i estländska Narva 2004, då han var 55 år gammal. Det var till och med hans debut som professionell boxare.

”Jag vill inte stjäla några rubriker från Lauréns event, men det är sanningen”, säger Ahlin till Aftonbladet: ”Jag är äldst. Det är liksom inget tyckande utan det är ett faktum. Rätt ska vara rätt.”

Jag anar en lättsinnig ton i Aftonbladets artikel, som om detta bara vore en skojig bagatell. Det är precis den sortens raljanta ansvarslöshet som förr eller senare kommer att få könskriget att explodera.

Kvinnor är på många sätt förtjusande och bidrar på det stora hela positivt till vår tillvaro, men deras ovana att förfalla till rena lögner för att framhäva sig på mäns bekostnad, är helt enkelt oacceptabel. Vill vi bevara freden måste vi kraftfullt reagera mot provokationer av det här slaget, innan det är för sent.

Måndag

Ingen borde bli förvånad över att intresset är stort för att ta sig an lärarrollen på de fängelseskolor som nu upprättas, sedan beslutet att 15-åringar kan dömas till fångvårdsanstalt. De som intervjuas i Svenska Dagbladets artikel om ”rusning till lärarjobben på fängelserna” menar att förklaringen är en hög grad av idealitet och en vilja att göra en ”viktig insats” för utsatta barn. Det vore alltför cyniskt att inte godta att det antagligen ligger något i det. Det vore samtidigt oärligt att inte påpeka det som är uppenbart för alla, trots att det inte nämns i Svenskans artikel.

15-åringar, särskilt manliga sådana, lever sedan många år tillbaka nästan undantagslöst utanför lagen. Vuxna som försöker sätta gränser och regler för dem blir rutinmässigt stämda i domstol, avskedade och uthängda i pressen. På en cocktail av ”lågaffektivt bemötande” och lagligt utskrivna amfetaminpreparat har våra 15-åringar sedan länge upprättat ett skräckvälde på landets skolor. Bara vuxna med dödslängtan eller allvarligt bristande omdöme kan tänka sig att arbeta i denna institutionaliserade version av Flugornas herre.

Därför är det självklart att de nya fängelseskolorna ingjuter visst hopp i den hårt prövade lärarkåren. De horder av lärare som nu slåss om det fåtal tjänster som ska besättas tänker sig naturligtvis att de ska få arbeta i en miljö där ordning, disciplin och respekt för auktoriteter – avskaffade i den vanliga skolan sedan 50 år – fortfarande gäller.

Låt oss hoppas att de inte förväntar sig för mycket. Det finns en risk att Kriminalvården i stället tar efter den vanliga skolans låt-gå-filosofi. Vi behöver hålla ögonen på detta. Om, å andra sidan, de prövade lärarna får sina förväntningar uppfyllda, bör vi utgå från det goda exemplet och sätta alla 15-åringar i fängelseskola så snart som möjligt. Det är en fråga om personalvård och dräglig arbetsmiljö.

Tisdag

Jag är den förste att sjunga det internationella kökets lov. Vad vore livet utan konfiterad anka, rysk kaviar och pata negra-skinka? Men inte ens en gourmand kan kosta på sig att vara naiv. Alla utländska rätter hör helt enkelt inte hemma i Sverige.

Det är tragiskt och en aning förvånande att just sverigedemokraten Katja Nyberg inte insåg det innan hon satte sig i sin bil efter att ha framställt sin egen kombucha. Enligt polisen hävdar Nyberg är det jäsningsprocessen i det fermenterade teet, inte några glas vin, som kan vara ”orsaken till alkoholavkänningen” efter trafikolyckan i januari. Vilka främmande rätter som hon satt i sig med följd att hennes hår innehåller spår av kokain, amfetamin och ecstasy vet jag inte, men det skulle inte förvåna mig om det handlar om thailändsk mat, eller möjligen tacos.

Jag är, som sagt, den förste att sjunga det internationella kökets lov, men är det inte ett varningstecken när till och med ledande sverigedemokrater ratar vanlig, hederlig och trafiksäker svensk husmanskost för riskabla exotiska rätter? Vad skulle Tore Wretman ha sagt?

Onsdag

Jag missunnar inte bönderna och flygbolagen några miljarder extra ur statskassan. Bränsle och gödning är dyrbara saker och sedan pandemin lyckligtvis upphävde behovet av att möta utgifter med inkomster finns det ingen anledning att knussla. Man kan säga vad man vill om farsotens negativa effekter, men att den för första gången på nästan 50 år öppnade den fjärde eller möjligen femte dimension där pengar är gratis, har gjort livet mycket enklare för oss alla.

Jag klandrar inte heller regeringen för att den måste börja någonstans och gör det med flygkaptener och bönder. Men jag undrar ändå hur länge det ska dröja innan regeringen uppfattar den prekära ekonomiska situation som frilansskribenter hamnat i, på grund av världsläget. Det är visserligen sant att kaffepriset sjunkit med nästan 30 procent på ett år, men priset på kvalitetsvin fortsätter uppåt enligt en trend som redan gällt alltför länge. Detsamma gäller gåslever och tryffel. Samtidigt blir den någorlunda litterata publiken, som kan skilja en god text från ett pekoral, allt mindre. De flesta under 35 läser bara de korta och ofta ofullständiga meningar som deras appar sammanställer av texter som i sin tur är författade av AI-robotar och de är helt nöjda med det.

Man kan förstås hävda att skribentbranschen är att betrakta som vår tids varvsbransch och att vi borde lära av våra misstag och inte subventionera det som ändå är dömt att går under. Men liknelsen haltar. När den svenska varvsbranschen gick under blev vi inte utan båtar. Andra försedde oss med sådana. Men vem ska förse oss med text på ett för svenskar begripligt språk, om skribentbranschen tillåts gå under? Om svaret är AI tycks priset orimligt högt, eftersom det förutsätter att vi alla, inte bara obildade ungdomar, överger varje kvalitetskrav.

Men jag antar att det är lönlöst att kämpa mot utvecklingen. Låt mig då bara påpeka att det klassiska argumentet mot varvsstödet på 70-talet var att det skulle ha varit billigare att ge varje varvsarbetare två miljoner kronor i handen som avgångsvederlag, än att subventionera verksamheten.

Två miljoner 1975 motsvarar ungefär tolv miljoner kronor idag. Kanske kan utbetalningen till oss skribenter påskyndas, nu när Kristersson och Svantesson inte behöver räkna på beloppet?

Torsdag

”Min etikett är verkligen inte den traditionella”, säger den trettio-någonting-åriga vett- och etikettexpert som Svenska Dagbladet från och med i dag ställer till läsarnas förfogande.

Det kanske är ett första uttalande som förbryllar en del av de mer ålderstigna prenumeranterna. Tanken att man kan ha sin alldeles egna etikett slår dem nog som lika poänglöst som att vara alldeles ensam om ett språk, men kanske kan Svenska Dagbladet få sina gamlingar att tänka om. Varför ska vi inte ha vår individanpassade etikett, när allt från nyheter till reklamerbjudanden omsorgsfullt anpassas efter vad vi är intresserade av, eller åtminstone vad AI tror att vi är intresserade av.

Det krävs under alla omständigheter ett par kolumner till innan saken faller på plats, för längre ned i samma text säger experten att det värsta hon vet är ”självcentrering” och ”ett osmakligt fokus på oss själva”. Det finns säkert ett elegant sätt att få det ena och det andra att hänga samman, men i väntan på det får vi dra nytta av det första praktiska etikettsrådet av den nya experten: när du lagar middag i hemmet bör du inte begära av dina middagsgäster att de ska swisha dig priset för deras middag efter att ha ätit färdigt.

Vi är antagligen många som är tacksamma för den tumregeln inför en långhelg som oundvikligen innebär en eller till och med ett par middagsbjudningar. Jag kommer att hänvisa till Svenska Dagbladet när mina bekanta lägger fram QR-koden till efterrätten. De får nöja sig med 12,5 procent i dricks.

***

Läs även: Johan Hakelius: Svegfors har öppnat dörren för fler knivhugg

Läs även: Johan Hakelius: Hur mår din inre sosse?