Minnet ”smittas” – därför pekas så många oskyldiga ut för brott

Vittnesutpekanden i domstol är otillförlitliga. Trots det görs de nästan alltid med stort självförtroende.

Text:

Bild: pxhere.com

Ögonblicket brukar vara laddat. I domstolen träder ett vittne fram och pekar med övertygelse ut en misstänkt. Vissheten får igenkännandet att se tillförlitligt ut. En frånvaro av osäkerhet som blir ännu ett åklagarargument som minskar den utpekades chanser. Ögonvittnet har bara redogjort vad hon uppriktigt tror och kommer ihåg. Inte ljugit. Det är just det som ställer till det. Felet är någon annans: minnets, människans erkänt röriga och opålitliga verktyg för hågkomster av det förflutna.

En sammanställning av data från Innocence Project, en icke-vinstdrivande amerikansk organisation med syfte att med hjälp av DNA-bevisning få felaktigt dömda frigivna, visar att vittnesutpekanden är en lika återkommande som överrepresenterad orsak bakom felaktiga domar. I USA har Innocence Project de senaste 20 åren med DNA-bevisning lyckats få 367 dömda och fängslade personer frigivna. I 252 av dessa fall låg felaktigt vittnesutpekande bakom domen. Därmed var inkorrekta vittnesmål den vanligaste orsaken till orätta domar. I det nationella amerikanska registret över frigivna finns ytterligare drygt 450 fall av felaktiga utpekanden från människor som påstått sig ha sett. I 82 fall har DNA-bevisning lett till frigivanden i fall där bara ett ögonvittne utgjorde bevis på skuld. Flera mål har också resulterat i fällande dom där olika felaktiga ögonvittnen utgjorde enda bevisning.

En vanlig bild av minnen är att de består av nervceller som binds ihop av synapser till kretsar eller kopplingar i hjärnan. En sorts neurologisk motorväg skapas mellan två punkter i hjärnan. Vad får minnet att vara så opålitligt när det gäller att peka ut en gärningsman?

Ett problem, visar en studie av psykologerna John Wixted, Gary Wells och Elizabeth Loftus som första gången publicerades i Psychological Science in the Public Interest den 3 november 2021, är att när rättegången äger rum har ett ögonvittnes minne »smittats« av en rad omständigheter. Felaktiga ögonvittnesutpekanden, påpekar Loftus och hennes kollegor, görs nästan alltid med stort självförtroende i rättssalen. Men vad har vittnet gjort innan dess? Redan pekat ut den misstänkte i ett tidigare skede av polisutredningen. Och eftersom rättssalen är platsen där det sista utpekandet av den åtalade äger rum måste blicken riktas mot hur vittnet betedde sig vid första utpekandet. Många vittnen, visar förhörsprotokoll och intervjuer, har i början pekat ut den misstänkte först efter stor tvekan. Att de i rättssalen blev tvärsäkra berodde på att de efter att ha ställts inför en rad av ansikten hade skapat ett minnesspår av ansiktena de sett, också av den misstänkte. Som ett resultat av detta spår blev minnessignalen av den misstänkte starkare när denne dyker upp ensam, i en rättssal inför samma ögonvittne.

I en artikel i psykologitidskriften Observer 2021 undersöker forskarna Michael Toglia och Garrett Berman omständigheter i själva minnet som banar väg för felaktiga domar. Men som också enkelt kan åtgärdas genom att utredningar anpassas efter hur minnen fungerar. Minnen är ledtrådsberoende. Denna insikt, menar forskarna, innebär att det är nödvändigt att återskapa sammanhanget för brottet – platsen, ljuset, ljuden – snarare än att bara fråga ett vittne om ett ansikte är bekant. När omgivningen börjar få konturer av brottsplatsen aktiveras minnet av den. Och med det erinrar man sig snart det viktiga, som gärningsmannens ansikte. I alla fall mycket lättare än om man ställs inför en parad på en polisstation bestående av åtta människor med ungefär likartat utseende.

Forskarna föreslår en enkel och billig reform för att minska de förödande effekterna av denna krock mellan domstolsrutin och mänskligt minne: Testa ett vittnes minne av en misstänkt bara en gång. Det första vittnesmålet är det mest tillförlitliga, slår man fast. Men det förvränger samtidigt minnet. Alla vittnesmål efter det förvränger det ytterligare. Och när det väl är smittat och förvrängt finns det inget sätt att avgifta det. Det juridiska systemet missar alltså den välgrundade säkerhet med vilken vittnen pekar ut skyldiga i den första konfrontationen, och missförstår den ogrundade säkerhet med vilken vittnen pekar ut oskyldiga i rättssalen. Det enda ögonvittnena i detta senare utpekande minns är minnen från det första utpekandet. De minns en person de verkligen sett, men inser inte att det var vid ett annat tillfälle än när brottet begicks.

Forskarna åberopar tre kända amerikanska rättsfall. Dels två män som bägge dömdes för våldtäkt på grund av vittnen som sa sig minnas men som senare visade sig ha kommit ihåg fel. Dels fallet Charles Don Flores.

Enligt psykologen John Wixted är Flores fall något att dra lärdom av. Det var det som fick honom att samla de övriga forskarna i studien och genomföra den. Det var det som låg bakom både rapporten och kraven på en vittnesmålsreform som är mer förenlig med människans minne.

I januari 1998 tog sig två män in i bostaden hos en kvinna, Elizabeth Black, som senare hittades ihjälskjuten. En granne som såg männen anlända strax innan mordet blev huvudvittne. Snart grep polisen en man, som också pekades ut av grannen i en fotokonfrontation. Den mannen, sa grannen, var en av två jag såg den morgonen.

Polisen misstänkte Flores som medbrottsling, eftersom han köpt droger av den utpekade bara någon timme före mordet. Och vittnet pekade ut Flores under rättegången. Men samma dag som mordet inträffade hade hon beskrivit den andre mördaren som en vit man med axellångt hår. Kvinnan hypnotiserades därefter och ritade under hypnosen en teckning på mördaren, också denna gång en vit man med axellångt hår. När hon senare fick se Flores var det lite som stämde; han hade spansk-amerikanskt utseende och var kortklippt. Men i domstolen pekade hon utan att tveka ut Flores, som därmed dömdes för mordet. Han sitter i dag i en dödscell och väntar på att avrättningen ska verkställas. I januari 2021 avslog Högsta domstolen en begäran om att ta upp hans fall.

Forskningen om minnet säger att tvärsäkra vittnesutpekanden i domstol som föregåtts av osäkra knappast är att lita på.

* * *