Bakom deras s-glasögon

Tänk på dig själv som ordförande!

Så lyder första rådet i »Makthandboken« – s-kvinnornas instruktionsmanual för att erövra halva makten i det socialdemokratiska partiet.
Undra hur många kvinnor som har betraktat sig själva som blivande partiledare de senaste månaderna?

[[Veronica Palm]] kanske. Eller så insåg hon tidigt att hennes vänsterfalang i Stockholm stad aldrig kommer att kunna samla en majoritet bakom sig. Möjligtvis [[Ylva Johansson]], men för många i partiet är hon – förutom att vara gammal väns­terpartist – intimt förknippad med både Mona Sahlins och Göran Perssons valförluster. [[Lena Sommestad]] verkar ha tänkt tanken. Frågan är bara om en bortglömd miljöminister som i höstas misslyckades med att ta sig in i riksdagen någonsin var ett alternativ, hur väl hon än har lyckats mobilisera anhängare.

I stället har spekulationerna, när det politiska spelet väl dragit ihop sig, idel handlat om män: om [[Thomas Östros]], Sven-Erik Österberg, [[Mikael Damberg]], [[Pär Nuder]], [[Anders Sundström]] och [[Tomas Eneroth]]. När valberedningen i tisdags sammankallade partiets distriktsordföranden för ett möte i riksdagshuset återstod tre av dessa, enligt uppgifter i medier. Tre par glasögon med tillhörande naturklingande efternamn.

Här är en jämförelse på sin plats. Det senaste halvåret har moderaterna bytt ut personer på flera nyckelpositioner. [[Sofia Arkelsten]] har utsetts till partisekreterare och [[Gunilla Sjöberg]] till biträdande partisekreterare, [[Anna Kinberg Batra]] har blivit gruppledare i riksdagen och [[Hedvig Anderson]] ny kommunikationschef. Till listan kan man addera [[Roberta Alenius]] som utsågs till Fredrik Reinfeldts presschef för ett drygt år sedan och [[Jessica Polfjärd]] som strax innan jul fick uppdraget att leda den grupp som ska ta fram ett nytt moderat idéprogram. Alla kvinnor. Därtill är ett par yngre lovande kvinnliga moderata politiker – [[Anna König Jerlmyr]] och [[Regina Kevius]] – satta i ministerskola som borgarråd i Stockholm stad.

Hur ser det då ut i socialdemokraterna?

– Det är en man som är partisekreterare, en man som är gruppledare, en man som är ekonomiskpolitisk talesperson, en man som är utrikespolitisk talesperson, en man som är partikassör, en man som är kanslichef, en man som är biträdande partisekreterare. Och snart har vi kanske en man som partiordförande också, konstaterar s-kvinnornas ordförande [[Nalin Pekgul]].

Det var inte länge sedan moderaterna befann sig i samma situation, med en total mansdominans i toppen. Ett faktum som skrämde bort kvinnliga väljare och rimmade illa med partiets hot om att införa kvotering i näringslivet ifall börsbolagens styrelser inte blev mer jämställda.
Sedan dess har någonting hänt. Nalin Pekgul tror absolut att det är en medveten strategi från moderaternas sida att lyfta fram en ny generation kvinnor.

– Reinfeldt är smart. Han tog till sig kritiken och nu har han placerat kvinnor på ledande poster, säger Pekgul.

Hon är långtifrån ensam i sitt parti om att ha noterat den rotation som har ägt rum i svensk politik på senare tid.

– Det känns lite konstigt att ett parti som moderaterna som vi gärna ser som väldigt gubbigt och mansdominerat har lättare att lyfta fram starka kvinnor på ledande poster och prata väl om dem i sin organisation än vad vi har som på pappret är feminister, jämställda och kvoterar, säger [[Helene Hellmark Knutsson]], som är socialdemokratiskt oppositionslandstingsråd i Stockholm.

Egentligen råder det ingen brist på kompetenta kvinnor inom socialdemokratin, där är alla som Fokus talar med överens. Mer än hälften av partiets medlemmar är kvinnor och inom den yngre generationen är det flera som redan har hunnit etablera sig. Vid sidan av Veronica Palm exempelvis Europaparlamentarikern [[Åsa Westerlund]], förre statsrådet [[Lena Hellengren]] och Göteborgs kommunalråd [[Anna Johansson]] som precis lett partiets kriskommission. Därunder finns ett helt gäng födda runt 1980 som redan gjort sig ett namn, som den avgående SSU-ordföranden [[Jytte Guteland]], den tidigare studentförbundsordföranden [[Kajsa Borgnäs]] och riksdagsledamoten [[Maryam Yazdanfar]].

Gott om framtidsnamn alltså. Vad som saknas är personer som nu är redo att axla det yttersta ansvaret. Partiledarmaterial 2011.

Och förklaringen till det?

En person som sitter i partistyrelsen men vill förbli anonym menar att orsaken går att finna i partiledarvalet 2007. På kravlistan då fanns att den nya ordföranden skulle vara en kvinna. Därmed drogs alla ledande kvinnor i socialdemokratin in i partiledarstriden oavsett om de själva ville eller inte. Till sist mejslades Sahlin fram som ny ledare, men ur processen kom också en rad förlorare som därmed fick dra sig undan från politikens centrum. Allt enligt spelets logik.

Hade det inte varit för det hade säkert [[Ulrica Messing]] (som helt lämnat politiken) eller [[Carin Jämtin]] (som hållit sig gömd i Stockholms stadshus) varit aktuella i dag. Och eftersom det gick mindre än fyra år mellan att Sahlin valdes till att hon meddelade sin avgång har inga nya kvinnor hunnit bygga upp samma maktbas.

Det kan säkert förklara en del, men många i partiet menar att problemen är betydligt djupare än så.

– När det gäller antalet kvinnor så är det krattat i manegen. Däremot finns det ett stort motstånd bland vissa tongivande grupper i det socialdemokratiska partiet, framför allt män, mot en kvinnlig partiledare. Så de två sakerna går inte hand i hand, säger tidigare vice statsministern [[Margareta Winberg]].

Som ordförande i kvinnoförbundet i början av 1990-talet var hon med och drev igenom att socialdemokraterna skulle införa varvade listor med varannan damernas på valsedlarna. Det betydde mycket för kvinnorepresentationen i partiet, och i valet 1994 tog alla riksdagspartier utom moderaterna efter. Men i dag har reformen delvis fått andra konsekvenser i det patriarkala arbetarepartiet, samtidigt som moderaterna har börjat ta uppgiften på allvar.

– Det blir ofta en debatt i socialdemokratin att det måste vara en kvinna och en man, då väljer man först mannen utifrån hans kompetens, sedan måste man hitta en kvinna som kan komplettera honom, säger oppositionslandstingsrådet i Stockholm Helene Hellmark Knutsson.

Och det är så diskussionen har gått i socialdemokraterna de senaste dagarna: Vilken kvinna skulle passa som partisek­reterare bredvid vilken man på partiledarposten? Om nu [[Ibrahim Baylan]] inte får fortsatt förtroende, det vill säga.

Flera personer i partiet menar att utvecklingen – trots det historiska valet av Sahlin – snarare har gått bakåt sedan början på 1990-talet. Då hade partiledaren Ingvar Carlsson tagit ett antal unga kvinnor som han trodde på – Anna Lindh, [[Margot Wallström]] och [[Mona Sahlin]] – under sina vingar och förberedde dem för en framtid som ledare.

Något liknande gjorde aldrig Göran Persson, och när Mona Sahlin skulle formera sitt eget lag valde hon kompisar från förr, som en ledande socialdemokrat uttrycker det. Av partiets så kallade vallokomotiv i senaste valrörelsen var fem män och tre kvinnor. Alla tidigare ministrar under Göran Persson. Sahlin valde trygghet och regeringsduglighet framför förnyelse, och stängde därmed dörren för potentiella kvinnliga efterträdare.

– Det hade inte varit fel om Mona Sahlin hade valt att göra samma sak som Ingvar Carlsson en gång gjorde för henne, att hon hade vågat släppa fram en yngre generation, säger Helene Hellmark Knutsson.

Nu sitter socialdemokraterna med ett problem i sitt knä som bara växer ju längre tiden i opposition går. Utan makt, ingen övning. Utan övning, inga nya makthavare. Och utan kvinnliga ledare framstår partiet som hopplöst omodernt i förhållande till sin rival moderaterna.

Man skulle därför kunna tro att socialdemokraterna nu har en storslagen plan eller åtminstone en litet pm i en pappershög någonstans som talar om hur partiet skulle ta sig ur denna fälla. Hur de ska ta tillvara på kvinnorna i partiet, hur de ska skapa morgondagens ledare.

Men nej, ingen i socialdemokraterna som Fokus talat med känner till någon sådan plan. Det blir helt enkelt ytterligare ett problem för den nya partiledaren att ta tag i. Oavsett vilken man det blir bakom glasögonen.