AC i Mellanöstern är ingen klimatkatastrof

Jag tänkte börja året med att göra en Lena Andersson. 

Det står ju en frustande åsiktspolis därute, på ständig jakt efter förgripligheter att fördöma. Någon måste leverera dem. Nu när Andersson slagit av på kolumnskriveriet får vi alla hjälpas åt. 

Som alla lärt sig håller världen på att brinna upp. Det är värmerekord på värmerekord. Vi kan se fram emot ett nytt år, med rafflande bibliska rapporter om fåglar som faller döda från himlen. Men mitt i denna apokalyptiska svada hörde jag en intervju med en kvinnlig ingenjör från Dubai. Hon ryckte på axlarna och sade ”luftkonditionering”. 

Man begrep vilken effekt inslagsproducenten ville åstadkomma hos oss lyssnare. Tanken var att vi skulle dra ett förskräckt, kollektivt andetag åt denna naiva cynism. Det här var vår tids motsvarighet till när BT Kemis VD Lars Foss drack hormoslyr i TV (Ni yngre, gnäll inte! Googla!). Hur kunde denna människa normalisera något så bisarrt som att lägga mängder av energi på att kyla hem, kontor och handelsplatser? Hur kunde hon legitimera ett sådant oförsvarligt strutsbeteende, bara för att kunna fortsätta ignorera att värmen därute dödar? 

Hon fick faktiskt chans att svara på det också. Ungefär så här: det är inte konstigare än att ni uppe i norr lägger ned massor av energi på att värma era hem, kontor och handelsplatser. 

Om jag räknat rätt har jag sedan dess – och det är inte många veckor sedan – åtta gånger hört luftkonditionering beskrivas i radio som en absurd företeelse i varma länder. Den journalistiska poetiken har hittat ett älsklingsämne: den surrealistiska känslan av att kliva in i svalkan ur den mördande hettan. 

Varje gång jag hör det, tänker jag på den där ingenjören. 

Just när jag skriver detta är det -23 grader i Nikkaluokta. Enligt Yr känns det som -29. Kan ni tänka er hur absurt det måste vara att kliva in från den livshotande kylan, till den gosiga stugvärmen? Vilken galen värld, där vi använder terawattimme efter terawattimme åt att försöka tänka bort det dödsbringande klimatet. 

Jaså? Inte? 

Och här tänker jag inte jämföra hur många som dör av kyla och hur många som dör av värme. Jag tänker inte insinuera att det inte sker klimatförändringar som drivs av mänsklig verksamhet. Jag tänker inte ens spela ned de problem som kommer att uppstå. Jag kunde lika gärna göra det, eftersom jag ändå kommer att få höra att jag gjort det, oavsett vad jag skriver. Men för formens skull: jag påstår inget av detta. 

Det jag påstår är att vad som beskrivs som absurt, bisarrt, galet och surrealistiskt ofta är godtyckligt. Eller mer exakt, i detta fall: ideologiskt motiverat. Att kyla ned oss när klimatet försöker ta livet av oss är onaturligt. Att värma upp oss när klimatet försöker ta livet av oss är en självklarhet. 

Det finns, så vitt jag kan lista ut, egentligen bara en väsentlig skillnad mellan mördande hetta och mördande kyla: i någon mån är det enklare att klä sig för att motverka kylan. Man kan alltid ta på sig ett lager till, men man kan inte bli naknare än naken. Även om varma kläder kostar pengar är det möjligt att det betyder att extremvärme slår hårdare mot fattiga utan luftkonditionering än extremkyla slår mot fattiga utan centralvärme. Men jag är inte ens säker på det. Det är inte länge sedan brittiska pensionärer dog i drivor varje vinter, när pengarna inte räckt till el, koks eller ens sockor. 

Är det bisarrt att bränna energi på att kyla luft? Kanske i Nikkaluokta. Men i Dubai? Bara för klimatreportrar. 

***

Läs även: Hur har folk tid med allt tidsfördriv?

Läs även: Sopsortering smäller högst av alla dygder