Alice, har du verkligen tänkt igenom det här?
Att toppa listan till EU-parlamentet är att stå först i kön till kryptan.
Toppbild: TT
Jag brukar undvika romaner och filmer där folk blir levande begravda. Kalla mig blödig, men någonstans måste man ändå dra gränsen, även om alltihop är påhitt.
Med det sagt vill jag skynda mig att tillägga att jag inte – åtminstone inte ännu – i något avseende tagit efter danskarnas mest kände neurotiske fikus, H C Andersen, som sov med en lapp med texten ”Jag är bara skendöd” nålad vid nattskjortan. Han påstås dessutom haft ett rakblad på nattduksbordet, som hans husa hade fått instruktioner att för säkerhets skull använda på hans handleder, om han skulle vara död någon morgon. Liksom en hel del andra nervklena 1800-talsfigurer ville han att en ringklocka monterades över hans grav, med ett snöre in i kistan, om det ändå skulle skita sig.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Nej, jag är inte oroad för att själv bli levande begravd, snarare oroar det mig oftare att jag kanske redan är levande död. Min motvilja mot beskrivningarna av levande begravda är helt och hållet en fråga om empati. Det var därför jag kände ett sådant deltagande när jag hörde att Alice Teodorescu ska toppa Kristdemokraternas lista i EU-parlamentsvalet.
Det här är, som ni säkert förstår, lite kinkigt att skriva. Alice har varit kolumnist här i tidningen i flera år och av läsarna en uppskattad sådan. Och jag hör inte till Peter Wolodarskis obarmhärtiga skola, där kolumnister som just slutat – i Peters fall rörde det sig om Lena Andersson – förtjänar en skopa ovett vid första möjliga tillfälle. Ett uns av lojalitet är klädsamt.
Men det är just det.
Om man, som jag, önskar Alice allt gott kan man inte samtidigt önska henne till EU-parlamentet. Det är en logisk omöjlighet.
Utan att fuskgoogla, försök att räkna upp fem tillfällen då en svensk EU-parlamentariker fångat ert intresse. I sin officiella roll och å tjänstens vägnar, alltså. Skandaler räknas inte.
Hur går det?
Jag tänkte väl det. Sanningen är den att de arma satar vi skickar till Bryssel/Strasbourg aldrig hörs av igen, såvida de inte vittnar om eller initierar sexövergrepp, knarkar, löser ut för stora traktamenten (vilket verkligen är en prestation, med tanke på hur generösa de är), inleder utomäktenskapliga förhållanden med tyska läderbögar, eller på annat sätt lyckas intressera de notoriskt dampiga kvällstidningarna. Att toppa listan till EU-parlamentet är att stå först i kön till kryptan.
Nu är människor olika och en del trivs bevisligen med att bli levande begravda på just det här sättet. För lite drygt 100 000 kronor i månaden netto, vilket är den senaste beräkningen jag sett av vad en EU-parlamentariker tar hem inklusive traktamente, finns det människor som inte störs av att höra jorden falla på kistlocket. Men utan att vara en av Alices nära vänner, vågar jag satsa min egen gravplats på hon inte hör till dem.
Alice Teodorescu har säkert inget emot en rejäl lön – vem har det? – men att hon skulle acceptera den som ett slags skadestånd för att ryckas bort från offentligheten i förtid, tror jag inte ett ögonblick på.
Jag undrar alltså, i all välmening, har hon verkligen tänkt igenom det här?
Kanske har hon det. Kanske kommer hon att nåla en lapp vid knytblusen, som påminner oss om att hon inte lämnat oss. Kanske tänker hon dra en tråd från Bryssel som får klockorna att spela oavbrutet i det gamla hemlandet. Kanske blir hon den första som lyckas med det. Låt oss hoppas det.
Annars förutser jag en sprudlande valkampanj, en rungande seger och därefter en livsdränerande frustration.
***
