Alla ska inte med

Ni minns det gamla skämtet, eller hur? I det europeiska helvetet lagar britterna maten och tyskarna står för humorinslagen. Numera är det närmast obegripligt. Halva världen kollar när hela England bakar, om de sugna inte zappat över till något program där Jamie eller Nigella peppar oss bland pannorna. Även i den oredigerade verklighetens förenta kungadöme får man oftare god än svårsvald mat. Och i Tyskland tittar runt tre miljoner varje fredag 22.30 på Heute-show på ZDF, politisk satir som är vassare än någon motsvarighet i Sverige.

Men förra fredagen sa redaktionen Tschüss till sin ursprungsmedarbetare Martin Sonneborn. Han är invald i EU-parlamentet för die Partei, ett äkta satirparti. Vägen dit gick via författningsdomstolen. Die Partei, och andra småpartier, hävdade att den tyska treprocentsspärren i valet var olaglig. Ett av argumenten löd: »I en demokrati måste varje parti få möjligheten att göra bort sig inför sina väljare.« Och som kännare av DDR-historia vet – die Partei hat immer recht. Nu ska alltså Sonneborn, med 0,63 procent av rösterna i ryggen, pendla mellan Bryssel och Strasbourg, åtminstone i 30 dagar. Sedan är tanken att 59 andra partister ska avlösa varandra.

Tyskarna valde också att skicka en representant för det oäkta satirpartiet ÖDP – ekologisk-demokratiska partiet, som påstår att vetenskapen bevisat att mobilstrålning är skadlig – till Bryssel. Liksom en familjepartist, en djurskyddare, en pirat och, mindre lustigt, en nazist.

Vår svenska spärr till EU är samma som i riksdagsvalet, så skämtlynnet får inte genomslag. Men trots fyraprocentströskeln utsåg vi ledamöter från nio partier. Kanske ett utslag av protestlusta i medvetande om att den reella effekten blir liten, kanske en vink om vad som händer i höst. Det vore en fortsättning på trenden som inleddes 1988 i Sverige. Långa tiders fem riksdagspartier blev sex när miljöpartiet debuterade i riksdagen. 1991 blev de sju; ny demokrati och kristdemokraterna kom in och mp åkte ut. Nyd stöp, mp kom tillbaka och sedan 2010 räknar vi åtta, när sverigedemokraterna valdes in.

Utvecklingen är densamma i många europeiska länder. Nederländerna höll sig med sju partier på 1950-talet. I senaste valet kom man upp i tolv, det nya tillskottet var heter 50 Plus. I Belgien, där det tog 541 dagar att bilda regering efter valet 2010 då tio partier fanns i parlamentet, gjorde man om valsystemet. Men inte blev splittringen mindre när det var parlamentsval samtidigt med EU-valet nu – 13 partier delar på de 150 direktvalda platserna. Än har belgarna, trots dubbla uppsättningar av flera partier av språkskäl, inte nått upp till italiensk nivå. I Rom har de 15 partier i parlamentet, några av pyttarna representerar utlandsboende italienare.

Problemet är inte att nya partier bildas när väljarna är missnöjda med gamla, ibland korrupta, partier. Problemet är att de gamla också blir kvar. Ju fler det är som måste kunna visa att de får några av sina kärnfrågor tillgodosedda, desto mindre blir möjligheterna för en regering att driva igenom en konsekvent strategi. Det blir plåster och aspirin i stället för nödvändiga operationer. Visst är det symboliskt snyggt när Italiens yngste statsminister, Matteo Renzo, säljer 151 statliga lyxbilar på Ebay. Men inte ens om han sålt de övriga 60 000 chaufförade bilarna hade det påverkat Italiens usla ekonomi i nämnvärd omfattning.

Ofta bildas de nya partierna av politiker som hoppat av sina gamla. En av miljöpartiets grundare var förre folkpartisten Per Gahrton. Fi:s Gudrun Schyman var ledare för vänsterpartiet. Jimmie Åkesson har förvisso också ett förflutet, men han lämnade moderat skolungdom för sverigedemokraterna när han var 16 år, så det kan inte föras upp på ett vuxet jag-vill-få-som-jag-vill-konto.

Förtroendevalda är inte annorlunda än andra medborgare. De ökade anspråken på individuellt inflytande präglar även dem. Men i politiken får det paradoxal effekt. Ju fler partier, desto mindre möjlighet att praktiskt genomföra förändringar.

Om vi väljare önskar ny kurs efter val bör vi sluta vara så kamratliga mot de partier som inte klarar att kliva över tröskeln själva. Fallna partier bör följa de finska liberalernas exempel – de la ner sig och lever vidare bara som tankesmedja. Centern skulle inte bara ha råd med sin egen motsvarighet, Fores; partiet skulle kunna omvandla den enorma kassan till en riskkapitalfond i stället för att slösa statliga medel på Inlandsinnovation. Det vore seriöst uppfinningsrikt – och roligt.

För övrigt saknas nu bara en bortförklaring till Pisaresultaten: högläsningshunden åt upp hälften av provsvaren.

Text: