Äntligen förstår jag hur misogyn och hemsk jag varit

Niobarnspappan David Eberhard har gått från grottmänniska och blivit ängel. Förmodligen har han blivit odödlig också.

Text:

Toppbild: Unsplash

Toppbild: Unsplash

Jag har äntligen förstått att jag är en grottmänniska. Djupt osolidarisk och bakåtsträvande. Jag har nämligen nio barn och jag har inte ammat ett enda av dem.

Fruktansvärt.

När jag sitter och tar del av material från Region Värmlands amningsvecka går det äntligen upp för mig hur misogyn och hemsk jag varit. För Region Värmland vet att alla kan amma. Såväl cis- som transpersoner. Män som kvinnor.

Tänk va bra.

Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.

Om ni missat regionens upplysande teckning: en sjuksköterska i slöja frågar ett par med nyförlöst bebis: ”Vem är det som ska amma?”. Båda föräldrarna, som förstås är bruna, räcker upp handen. Det som ser ut som mamman ammar redan. Den som kanske är en annan mamma, eller en transperson, eller en pappa med chipstuttar, eller så, sitter med dubbla amningspumpar.

Men mitt i mina troglodytiska grubblerier börjar jag känna mig kränkt. Tänk på allting jag missat under mina 26 år som småbarnsförälder. Det spelas upp en nyhetssändning för mitt inre:

”Niobarnspappa missade chansen att amma sina barn! Kräver nu staten på affirmativ psykiatrisk hjälp och mångmiljonbelopp i skadestånd.”

Jag börjar fantisera om vad jag ska göra med alla de pengar jag kommer att få, för att ingen barnmorska erbjudit mig att amma barnen under alla dessa år. Det är ju självklart att jag kommer att vinna, annars skulle ju vården vara transfob eller ännu värre – allmänt reaktionär och därmed ett byråkratiskt gubbslem. Så jag funderar vidare på hur jag ska driva process mot staten. Det kommer att vara lätt att lägga upp min sak. Det är ju numera allmänt vedertaget att det är helt upp till varje enskild individ att definiera vem och vad de är. Sådant har inte alls något med biologi att göra. Den frågan kan vi släppa direkt. Frågan är snarare vad jag ska göra med pengarna.

Nu kanske några invänder och tycker att det känns onaturligt med män som ammar. Men det är i själva verket mycket enklare än att, till exempel, korrigera sitt kön. Det enda som krävs är lite hormoner. Och eftersom det är en mänsklig rättighet att definiera sig själv går allas våra skattepengar självklart till denna typ av helt naturliga åtgärder. Ingen vill stå i vägen för alla caffe latte-drickande metrosexuella män, som genom att amma sina barn höjer sin status i den hyperfeminiserade samtiden.

Så låt oss omfamna denna nya tid. Ingen vet ändå längre vad en kvinna är. Ingen har rätt att köna sina medmänniskor och påstå att biologiska faktum gör att vi föds till något. Men egentligen – varför stanna vid dessa små enkla ingrepp som ju är fullkomligt meningslösa? Varför bara lägga skattemedel på att operera bort sina eller sina barns könsorgan och pumpa varandra fulla med motsatta könets hormoner? Varför inte tänka större?

Den nu drygt 70-årige holländaren Emilie Ratelband fick för några år sedan avslag när han bad en domstol att sänka hans ålder med tjugo år. Men tänk om han istället först krävt att de opererade om hela hans kropp med extensiva plastikkirurgiska ingrepp och därefter pumpat hela systemet med testosteronnivåer som motsvarade en ålderssänkning med de år han krävde?

Ingen skulle i dagens relativa värld kunna hävda att han då inte hade en kropp och en hormonstatus som en femtioåring. Alltså skulle han, de facto, med samma logik som förespråkarna för könskorrigering och ammande pappor – vara femtio år gammal.

Men jag tänker ännu större.

När jag vunnit mitt mål ska jag köpa vingar för pengarna. Och en gloria. Och sen ska jag kräva att staten definierar mig som en ängel och betalar tillbaka hela kalaset. Visst är det bra. För ser jag ut som en ängel är jag inte längre en grottmänniska. Och förmodligen blir jag odödlig också.

***

Text:

Toppbild: Unsplash