Är Greta Thunberg på väg att bli en reaktionär pinsamhet för sin egen rörelse?

Fredag 

Allt är som vanligt på Teatergrillen, vilket väl egentligen är skälet att man går dit. Allt, det vill säga, utom publiken. 

Att den är yngre än någonsin – på min vänstra sida satt i går kväll tre mellanstadieelever, av allt att döma – får man väl skriva på sitt eget åldrandes konto. Men på min högra sida fylldes ett bås gradvis tills det var överfullt av något alldeles annorlunda. Förutom en ung kvinna som gjort något med ansiktet som fick henne att permanent se ut som om hon precis skulle nysa, var alla män och runt trettio. De kan förstås ha varit anställda vid Riksrevisionen, eller kodare för Spotify, men jag är rätt övertygad om att de tillhörde den yrkesgrupp som i medierna kallas ”gängkriminella”. Framgångsrika i sin bransch, att döma av vinvalen. 

Vid ett tillfälle ställde sig två av de gymsvullna männen upp med tårar i ögonen och omfamnade varandra. Länge. De kallade varandra ”bror”. Kanske bevittnade vi ett historiskt fredsfördrag. 

Jag undrar om Henry Kissinger hade bestämt sig för att bli just 100 år. Jag antyder inte att han tog sitt eget liv, bara konstaterar att det finns något prydligt över att runda av vid hundra jämnt. Ungefär som Kissingers egna analyser av en allt som oftast kaotisk värld. Hatet mot Kissinger bottnar förstås i Vietnamkriget, men inte bara där. Att stå för realism i utrikespolitiken ger inga finpoäng, men det är oändligt mer framsynt än att bygga internationella relationer på idealism. Ur det kommer bara besvikelse och konflikt. 

Bo Rothstein sätter – återigen – fingret på en öm punkt, i DN i dag. Vad menar egentligen alla dessa demonstranter som efterlyser ett ”fritt Palestina” när de protesterar mot Israel? Det talas lojt om demokrati och samlevnad, men varken Hamas eller PLO ägnar sig åt den sortens dygder. Inte heller andra basala rättigheter. Det demonstranterna efterlyser är, om man ska vara realistisk, ännu en arabisk diktatur. 

Slagorden bottnar väl – förutom i allmänt Israelhat – i övertygelsen att det är bättre att torteras av sin egen folkgrupp, än att omfattas av någon annans rättsstat. Just den delen av folkrätten har jag alltid haft lite svårt för. 

Lördag 

Är det bara jag som undrar vad Kina tänker göra med alla pandor de kallar hem från utlandstjänstgöringen? Det påstås att de placeras ut i naturreservat efter en tid i karantän, men kan någon verkligen vara säker på det? Det sprids fotografier, men för oss lekmän är den ena pandan den andra lik. 

En förklaring till den stora återflyttningen skulle kunna vara att pandorna, liksom kinesiska företag, kanske är skyldiga att rapportera allt av intresse de påträffar i väst till den kinesiska underrättelsetjänsten. Nu ska de debriefas, inför ännu en mandatperiod med Trump. Men det faller på att pandor verkar så sällsynt korkade, även för att vara björnar. Ett djur som har matsmältningssystem som en köttätare, men någonstans längs vägen bestämde sig för att bara äta näringsfattiga bambuskott, kan inte vara något verkligt spionmaterial. 

Jag är inte säker på att Journalistpriset har en kategori för Årets Mest Medvetna Medelklassartikel, men det skulle inte förvåna mig. I så fall är reportaget i Dagens Nyheters lördagsbilaga i dag en säker vinnare: aktivisten Naomi Klein får tala om det jobbiga i att bli förväxlad med feministen Naomi Wolf, som gått och blivit stollig. Dessutom högerstollig. Två medvetna medelklassikoner, alltså, varav den ena fallit från himlen, likt Lucifer. Det finns många pärlor i den lätt trippande texten, vars skribent har svårt att överkomma ängslan över att faktiskt tala även med Naomi Wolf, även om det sker via länk. Min favorit är den här meningen, som med föredömlig och ekonomisk elegans samtidigt slår fast Wolfs oförlåtliga kätteri och DN:s otvivelaktiga roll som smörjare av de rättrogna: 

”Det fanns en tid när Naomi Wolf kunde ha skrivit själv i DN.” 

Att meningen dessutom antyder att Wolf behöver hjälp för att kunna skriva är en bonus. 

Jag begriper inte längre hur bidragen till Melodifestivalen väljs ut, men jag antar att det sker av fackmän och fackkvinnor, som vet vad folk vill ha. Att läsa listan med 2024 års tävlande är, med tanke på det, som att stirra ned i en gillestugeinredd avgrund. 

Söndag 

Jag inbillar mig alltid att jag ska läsa på flygresor, men faller ofelbart i något slags dvala – jag tvekar att kalla det sömn – så snart vi nått 3 000 meter eller så. I dag när jag vaknade till och tittade ut var vi på väg ned och inget där nere, spritsat med tjock vit snöglasyr, såg ut som Stockholm. Det gjorde mig förbryllad, tills jag mindes att vi skulle till Sturup. 

Måndag 

Ett märkligt skvalande ljud visar sig vara en toalett som står och rinner i den lilla separata lägenheten vi har här nere, vägg i vägg med vårt hem. Flottören är en obegripligt komplicerad anordning, som antagligen är en biprodukt av någon miljardsatsning för att nå Mars. Till sist beställer jag helt enkelt en ny, men bävar redan för dagen då paketet kommer och jag måste installera den. 

Johan Jenny Ehrenberg har bytt könstillhörighet igen, 40 år efter att hon gjorde det förra gången. Det är förstås ETC:s huvudnyhet, precis som det var då. Det är väl ett uttryck för hennes engagemang för återvinning och cirkulär ekonomi. Att döma av bilderna som följer med, hör Ehrenberg till den sortens transpersoner som bekräftar sin identitet genom att djupdyka i estetiska könsstereotyper, ungefär som dragshowartister: långa lösögonfransar, mycket smink och rejäla klackar. Det hedrar henne. Det finns något oförlöst med radhustransor. Det är som om de betalar för kakan, men struntar i att äta den. 

Hur länge Johan Jenny orkar med de kosmetologiska morgonrutinerna får vi väl se. En annan poäng med den återuppståndna könsmigreringen är att få tillfälle att kalla alla som hon ogillar för transfober: en bra idé för försäljningen, eftersom det ofelbart ger en hel del gratisreklam att hoppa på kvällstidningsstjärnor från Jan Guillou till Agnes Wold. Det slumpar sig så att fem av de sex svenskar som hon redan i ingressen kopplar ihop med den transfobiske ryske utrikesministern, har mer eller mindre fri tillgång till spalterna i antingen Aftonbladet eller Expressen. Säga vad man vill, men Johan Jenny är en imponerande yrkeskvinna. 

Tisdag 

Apropå Johan Jenny Ehrenberg: kan det vara så att Greta Thunberg är på väg att bli en reaktionär pinsamhet för sin egen rörelse? Tanken slår mig när jag i Guardian läser en debattartikel av fyra representanter för Fridays för Future Sweden. Den handlar förstås om att organisationens kamp mot ”imperialism” inte har ett dugg att göra med antisemitism. Några av deras bästa vänner är judar. Men det som fångar mitt intresse är skribenternas signaturer. 

Alla fyra klargör efter sina namn vilka pronomen de vill tilltalas med. En godtar ”all pronouns”, vilket betyder, om jag förstår det rätt, att hon, han, den, dem, det, kan kallas vad som helst, eller möjligen måste kallas allt på en gång. En annan vill ha ”they/them”. En tredje ”she/they”, vilket verkar vara en ny, spännande hybrid för pronomenjonglörer. Men Greta Thunberg sticker ut. Hon väljer ”she/her”. Hur länge kan en radikal rörelse som denna stå ut med att representeras av en cissy – eller heter det CIS-y? – som Greta? 

Jag har svårt att föreställa mig väder i förväg. Har solen skinit, överrumplas jag av att det kan börja regna. Har trädgården legat grön, blir jag förbluffad av att den plötsligt är snötäckt, även om vi befinner oss i december. Den oförmågan ledde till att jag inte satte vinterkapellet på vår stora marmorskulptur – en Warwick vase – när jag vinterstädade allt övrigt i trädgården. Nu fick jag ställa mig med borste och hårtork för att rensa is och snö från pjäsen innan jag slog in den. Oftast tjänar den här tvåmetersvasen mest som blickfång på långt håll. Det var förvånansvärt tillfredsställande att studera stenhuggeriet på riktigt nära håll. 

Onsdag 

I bilen på väg till Simrishamn läser Maria Hedborg upp ett fruktansvärt platt pekoral i P1. En fiskare för inre monolog. Han är uppenbarligen på väg att få hjärnblödning. Allt är ”samtidigt tungt och lätt”. Inget är som vanligt, men ändå som förut. Jag förutsätter att det är ett av Sveriges Radios populistiska inslag, kanske resultatet av en uppmaning till lyssnarna att skicka in sina texter. Författaren, visar det sig när plågan är över, är Jon Fosse. 

Det är något märkligt med den nya Pisamätningen. Resultaten faller, men Skolverket tycks lägga sin kraft på att förklara bort resultatet: Det går sämre i hela OECD. Det beror på pandemin, trots att svenska skolor inte stängde i onödan. Och det beror verkligen inte på att en så stor andel av eleverna, jämfört med de flesta andra OECD-länder, har invandrarbakgrund. 

Förra gången det begav sig skrevs ett par intressanta artiklar. En i Kvartal av skolforskaren Gabriel Heller Sahlgren, som konstaterade att svenska elever presterar bra, om man tar hänsyn till invandringen. En annan i Expressen, som kom fram till att de uppmuntrande resultaten i 2018 års undersökning till dels berodde på att elever med invandrarbakgrund sållades bort. Det verkar underligt att de slutsatserna, som ingen lyckades invända mot då, plötsligt inte skulle gälla längre. 

Det görs en stor poäng av socioekonomisk bakgrund och det är ju helt rätt, men socioekonomisk bakgrund är numera starkt kopplad till just invandrarbakgrund. Ibland till den grad att det verkar ha blivit en finare omskrivning av just det. 

Det tar säkert några veckor innan statistiken och Skolverkets tolkning av den plockats isär och analyserats, men om det nu finns en återuppstånden rädsla för att tala om de här problemen på riktigt tror jag att den är obefogad. Poängen är en annan. 

Om skolan fungerar illa kommer föräldrar som har möjligheter och resurser att kompensera för det. Det döljer skolans brister. När andelen föräldrar som inte har möjlighet att kompensera för bristande undervisning växer, kommer resultaten att bättre spegla skolans misslyckande. Det är där jag skulle tro vi är nu. Problemet är inte invandringen, utan en skola som bara fungerar om skötsamma, välintegrerade medelklassföräldrar kompenserar för dess brister. Elever med invandrarföräldrar är inte problemet i sig, utan ett slags kanariefåglar som vittnar om att gruvgasen sprider sig. Vore det ordning i skolan skulle den fungera. 

Det är nedslående, eftersom vi vetat rätt länge vad som behövs, särskilt för elever med problem. Det har skrivits om det om och om igen, nyligen av den brittiska rektorn Katherine Birbalsingh i DN. Ändå börjar allt om vid varje Pisamätning. 

Vi ska flyga till Skottland i morgon, trodde vi, men KLM ställde plötsligt in flyget. Efter ett tag kom de tillbaka och ville skicka oss från Köpenhamn via Stavanger till Amsterdam och sedan – med lite tur – möjligen till Inverness. Vill man ha ett telefonnummer till flygbolaget, i stället för att växla meddelanden med en utomordentligt korkad robot, krävs en del detektivarbete. Första gången jag till sist kommer fram till en operatör ber hon mig vänta, vilket jag gör en halvtimme, innan hon kopplar bort mig. Nästa försök går det bättre, men då har jag redan bokat om med Norwegian. Som säkert ställer in under natten. 

Torsdag 

Historien om Sverige, det första program vi sett på Svt på tio-femton år, fungerade bättre när det rörde sig i sten- och järnåldern. Då fick de fabulera en del för att få det vi faktiskt vet, att räcka till ett helt program. När medeltiden infinner sig blir problemet det motsatta. Kalmarunionens 130 år passerar som en häxpipa och Gustav hinner knappt besegra dansken innan han ligger i Vasakoret. 

Det inställda flyget gav oss som plåster på såren en oväntad bilresa över det skotska höglandet mellan Edinburgh och Inverness. Natur är inte vår passion, men det finns fulare ställen. 

***

Läs även: Jag undrar alltid vad barnen gör hela eftermiddagen

Läs även: Vi behöver artificiell intelligens