Bob Dylan har receptet för ett framgångsrikt liv
I det långa perspektivet är förlusterna lika värdefulla som vinsterna. Framgångsrik är den som gör som den vill.
Bild: TT / AP
Sommarsolen väcker mig men jag somnar om och drömmer att jag ställer om klockan till vintertid. I drömmen lyssnar jag till underskön musik om Kristus lidande och död. Sedan följer en fantastisk aria på ett okänt språk om hans återuppståndelse.
Men när jag vaknar bråkar skatorna på verandan högst oskönt. I mejlkorgen finns en inbjudan från en organisation som vill att jag ska lyssna till en före detta minister vars namn jag inte känner igen. Hon vill tydligen prata om vart framtiden tog vägen. Gissar att den för mig okända tänkaren är för sent ute…
”Time passes slowly”, sjunger Bob Dylan på inspelningen från en repetition 1970. Jag känner till den version som finns på skivan New Morning, men denna nästan förströdda tagning får mig att lyssna som vore det en ny sång. Nästan två generationer har varit unga sedan sången skrevs och Dylan är fortfarande på turné. Enligt hans hemsida ska han göra 33 konserter det kommande kvartalet. Under tiden hinner han fylla 85.
Trösterikt. Men också provocerande för en sömntuta som undrar över sin plats i tiden.
Uppgifterna om Dylans amerikanska vårturné dyker upp när jag googlar på ”tidens gång” och det slår mig att just Dylan nog är fel person att fråga om tid. Visst noterar jag på konserterna att han rör sig så stelt att en rullator kanske står beredd bakom högtalarna. Men han verkar inte skriva några sånger om åldrandet och redan i 20-årsåldern svarade han journalister att han var för gammal för att veta något om unga människor. Han förefaller obekymrat distanserad från all tideräkning. Tiden får andra ta hand om.
Svårt att göra likadant, så jag söker stöd hos Evert Taube, som gärna utbrast ”Eviga ungdom, mitt hjärta är ditt”. Men i sången Bibbi tycker huvudpersonen att allt ligger bakom henne och räknar neurotiskt antalet timmar i åren som flytt. Taube uppmanar Bibbi att i stället räkna kyssarna hon fått. Inte säker på att det skulle fungera för mig, men kanske har Dylan och Taube rätt när de vägrar övervärdera tidens gång.
För hundra år sedan utkom Och solen har sin gång. Den var Ernest Hemingways romandebut och gjorde honom berömd. Jag läste den för över ett halvsekel sedan och minns att jag fastnade för hans beskrivning av livet som journalist i Paris. Nyheter, vänner, fester, resor, djurfäktningar, kärlek, mer fester, mer vin, mer sprit, mer vin och så lite fiske och lite till av extra allt. Vilken tonåring kan stå emot något sådant?
När jag nu läser om romanen slås jag i stället av vilket dysfunktionellt gäng Hemingway skriver om: alkoholister, vänner av det slag som gör att man inte behöver fiender, sexmissbrukare – ja, en samling snacksaliga losers som flyr från livet, sig själva och framförallt sanningen. Den enda trevliga personen är en stillsam öringfiskare som inte följer med på festerna.
Lyckligtvis skrev Hemingway som gammal en annan bok om samma ungdomstid. A Moveable Feast, eller En fest för livet, utkom efter hans död och består av självbiografiska fragment. Hemingway granskar på nytt sin ungdom och korrigerar beskrivningarna i debutromanen. Om vännerna berättas nu nästan bara goda saker. Kanske är bägge perspektiven sanna. I det långa loppet är förlusterna lika värdefulla som vinsterna.
Som författare beundrar jag Hemingway för att han orkade återvända till samma minnen och ge en helt annan version. Hemingway levde upp till Dylans version av framgång:
”A man is a success if he gets up in the morning and gets to bed at night, and in between he does what he wants to do.”
Duger bra vad än min egen samtid hittar på.
***
