Bör man osäkra sin revolver när man hör ordet kulturkanon?
Fredag
En intressant teologisk diskussion har brutit ut på DN Kultur: står vi inför apokalypsen, står vi efter apokalypsen, eller står vi mitt i apokalypsen? I dag är det docenten i ”samhällsvetenskapliga miljöstudier” i Göteborg, Rikard Hjorth Warlenius, som har ordet. Hans opponent i tidigare inlägg är sociologiprofessorn, också i Göteborg, Håkan Thörn.
Warlenius citerar utförligt profeten Greta och tolkar järtecknen på ett sätt som får honom att kritisera Thörn för bristande distinktioner. Den sortens teologiskt slarv kan få ödesdigra konsekvenser:
”Jag menar alltså att Thörns analys skulle tjäna på att tydligare skilja mellan metanarrativ som utspelar sig före, under och efter katastrofen. Inte av grammatiska skäl, utan för att de är tre berättelser snarare än två, som var och en ger upphov till olika strategier.”
Om jag förstår saken rätt består den stora skillnaden i strategi av att Thörn menar att vi inte kan ”vänta med att montera ner det ekonomiska system som ödelägger planeten”, medan Warlenius kan tänka sig att vänta lite med att avskaffa kapitalismen, om än bara för att han inte tror att det går att göra fort.
Nu måste förstås alla troende välja sida.
Vad gäller min egen, privata apokalyps meddelar min husläkare att gårdagens skiktröntgen inte fångade några tumörer i magen, däremot ”åldersförändringar i ländryggen” och det vore förstås märkligt om just den delen av mig inte uppvisade sådana.
Lördag
Stockholm en enda ogästvänlig isbark när vi lyfter. I Skåne är det åtta grader varmt och snön är borta när vi landar. En märklig kombination av tjock dimma och blåst.
Alex Schulman har blivit rädd för Birgitta Eds krage, läser jag i kvällspressen. Hon bar sin prästkrage till långklänning på Nobelfesten, vilket verkar en aning dogmatiskt, men Schulman går mycket längre än så: det var ”jävla otäckt”. ”Det var som att det var en dömande och straffande representant från Gud som gick runt och dömde folk till döden”.
Verkligen?
Kristendom drabbar folk på olika sätt och alla kan inte vara Paulus, men jag undrar ändå om inte Alex Schulman borde tala med någon om de här känslorna. Inte sedan Kay Pollak åkte runt och efterlyste en gudalik människa utan den skam och skuld som religionen tvingat på oss — en samvetslös psykopat, tyckte jag det lät som – har jag stött på en så skruvad religionsskräck.
Köpmangatan 6, vår lokala krog, hade säsongsslut och barrensning. Att den krogen finns är nog för att göra mig religiös.
Söndag
Det hålls lite elegantare julmarknad på Gösta Wernermuséet i Simrishamn och eftersom det är vänner till oss som har hand om saken bad de mig att lämna några boxar med mina pocketböcker om England till försäljning. Nu hade de nästan gått åt så vi åkte ned med tio till. Två mogna hipsters spelade amerikansk folkmusik, eller Americana, som det heter sedan mitten av nittiotalet.
Sista säsongen av The Crown avslutas med att Prince Philip får hålla en liten republikansk föreläsning för drottningen. Det är trist – förutom att det saknar trovärdighet och stinker av ängslighet – eftersom The Crowns författare givit intryck av att anstränga sig för att förstå monarkin som historisk institution, inte bara slappt skriva av den som ”otidsenlig”. Nu slutar det i något slags personlig sympati för drottningen, men ett avfärdande av institutionen. Det blir särskilt konstigt, eftersom serien lyckats förmedla att drottningens egenart och grunden för hennes popularitet låg just i hennes lojalitet med institutionen. Seriens producenter behövde kanske en brasklapp när de skulle på middagsbjudningar med vänner i Islington.
Måndag
Den teologiska diskussionen om apokalypsen fortsätter i DN, i dag är det Thörns tur att banna Warlenius. Det handlar om urfolk och ”kollapsologinätverk” och ett tag oroar jag mig för att texten ska utmynna i exegetik av zoombielitteratur, som så många kulturartiklar numera. I stället avslutas den med en ekumenisk utsträckt hand. Visst finns åsiktsskillnader: ”men det förhindrar inte att vi kan påbörja nödvändiga arbetet med att montera ner det ekonomiska system som ödelägger planeten”.
Kapitalismen har en enastående förmåga att svetsa folk samman. Jag undrar vad alla sociologer, miljöforskare och kollapsologinätverk ska samlas kring, när vi äntligen är av med det ekonomiska oket?
Jimmie Åkesson har hållit ännu ett tal på arabiska och jag förutspår att sympatierna för Sverigedemokraterna kommer att växa bland arabisktalande. Det är underhållande att höra Åkesson återge arabiska ordspråk – ”En bra lögn kan gå från Bagdad till Konstantinopel medan sanningen letar efter sina sandaler” – men viktigare är kanske att de flesta uppskattar att bli tilltalade som vuxna människor med eget ansvar, utan en massa undanflykter. Svenska muslimer är inte mer bortskämda med det, än vi andra är.
Jag kan tänka mig att Sverigedemokraterna, om de fortsätter så här, har större potential i den här väljargruppen än islamistpartiet Nyans. Att den primära målgruppen för de arabiska talen antagligen är svenskspråkiga väljare, som gärna ser att politiker tar itu med islamism och medier som fortfarande älskar att förfasa sig över sådana här utspel, är en annan sak.
Tisdag
Årets gran, som vi lastade upp på Defenderns tackräcke i dag, är särskilt praktfull. Den dåliga kronkursen befriar oss åtminstone från de danska industrigranarna, som blivit för dyra för oss, Nordens colombianer. Den här kommer från trakterna kring Degeberga, bara några mil härifrån. Det är en trakt som, för att ligga i Skåne, är ovanligt plågad av den dystra granskog som annars förfular i stort sett hela Sverige. Granar i flock är nästan lika idiotiska som människor i flock, något jag påminns om av den senaste rapporten från de propalestinska demonstrationstågen i Stockholm.
Jag har helt missat att Svenska kyrkans datasystem har varit nedsläckt efter en hackerattack i snart en månad. Till Norra Skåne säger en kyrkoherde i Osby att de helt enkelt får lita på att folk de begraver är medlemmar i Svenska Kyrkan, eftersom de inte kan kolla saken.
Det är generöst, men en aning optimistiskt att oroa sig för att ens ett lik skulle passa på att nästla sig in i Svenska Kyrkans nåd. Det krävs ingen avancerad konversion för att gå med och dessutom var nettoutträdena ur svenska kyrkan ungefär 38 000 personer förra året och närmare 50 000 året innan.
I radion hör jag en annan pastor som talar om att man fått ta fram ”papper, penna och skrivmaskin”. Han låter inte särskilt bekymrad. Snarare förlöst. Och det slår mig plötsligt att det här kanske är sättet för Svenska kyrkan att vända sin sjunkande medlemstrend. Tänk er en folkkyrka som faktiskt bestod av folk, inte av algoritmer, IT-system, chatrobotar och sociala medier. Skulle inte det vara uppfriskande? Tillbaks till de gamla, fysiska kyrkböckerna, snirkligt handskrivna vigselbevis och kyrkoherdar som var hänvisade att tala med sina församlingsmedlemmar, snarare än TikToka rakt ut i etern?
Märta Stenevi säger till Svenska Dagbladet att den socialdemokratiska självkritiken vad gäller klimatpolitiken – nästa område där partiet systematiskt baktalar sig självt – är ”totalt nonsens”. Begripligt, eftersom självkritiken är lätt maskerad kritik av just regeringskamraterna i Miljöpartiet. Elbilsstöd till höginkomsttagare i storstad smörjer Miljöpartiets stödgrupper, men platsar inte i den nygamla versionen av sig själva som Socialdemokraterna tydligen är i färd att bygga.
Även om Socialdemokraterna har en lång tradition av att demonstrera mot sig själva är idén att göra ett formellt kommittéarbete av självrannsakan, en innovation. I grund och botten speglar det snarast ett obrutet självförtroende. Grundtanken måste ändå vara att partiet kan övertyga väljarna att rösta på Socialdemokraterna för att få slut på socialdemokratisk politik. Jag skulle tro att greppet har rätt god chans att lyckas.
Onsdag
S bakar sin julkaka, som kunde hålla en hel familj gående under helgerna om all annan julmat fallerade. En varm och kryddig doft sprider sig i huset som, ärligt talat, gör att jag inte ens orkar öppna tidningen.
Torsdag
Det var länge sedan jag läste en så intressant artikel om avlopp, som den i DN i dag. Socialnämndens provtagningar av Stockholms avloppsvatten visar att resterna av Tramadol är överlägset störst i reningsverket i Sundby, som betjänar Tensta och Rinkeby. Ecstasy, å andra sidan, är mest populärt hos dem vars avlopp når Söder Mälarstrand. Detsamma gäller amfetamin och kokain. Cannabis verkar vara en klassöverskridande drog som går nästan lika bra på Söder Mälarstrand som i Sundby.
En bonus, eftersom man separerat på mätningarna under helg och vardag, är att vi kan lära oss vilka droger som är partydroger och vilka som behövs för att stå ut med vardagen. Ecstasy är ett klart helgnöje. Cannabis, däremot, är till och med mer populärt på vardagar än på helger, åtminstone bland dem som läcker till mätpunkten på Söder Mälarstrand. Blir det helg byter de till amfetamin och kokain i stället. För oss som håller oss till mindre avancerade droger vore det intressant att få veta vilka viner stockholmarna dricker i olika grannskap. Man vill ogärna komma dragandes med en flaska som framstår som pretentiös, alternativt vulgär, beroende på vart man går på middag.
Bör man osäkra sin revolver när man hör ordet kulturkanon?
En rätt bred samstämmighet om att man bör det verkar finnas inom kulturvärlden, eller åtminstone bland de journalister som bevakar den. Regeringens presskonferens i dag var också ängslig i tonfallet. Alla talade mer om dem som flyttat hit, än om de som redan funnits här. Kulturminister Parisa Liljestrand lovade ”dubbel armlängds avstånd” för alla som oroar sig för att sverigedemokrater ska fylla listorna med Tegnérs hyllning till Karl XII, Zorns Midsommardans och Ultima Thule. Lars Trägårdh är nog ett rätt bra val att leda arbetet, men jag misstänker att han kommer att få fullt sjå att övertyga sina expertgrupper om att inte tryffera listorna med verk och författare som ska garantera kulturell mångfald, snarare än svensk tradition.
Men strunt samma. Vi borde åtminstone kunna få ut fyra-fem års oförsonliga kulturstrider om arbetet i sig, medlemmarna i expertgrupperna och resultatet, när det väl kommer. Det är i sig en fin svensk tradition.
***
