Pengar är alltid ett problem, oavsett om man saknar dem eller andra har dem

Fredag 

Det känns i och för sig som ett framsteg för jämställdheten att den spanska drottningen Letizia, inte kungen, Felipe VI, anklagas för att ha varit otrogen. Men det är tråkigt att älskaren, som råkar vara hennes svåger, är så tölpaktig att han skvallrar om det. Straffskalan för majestätsbrott brukade spänna från tortyr och landsförvisning i lindrigare fall till stegel och hjul i grövre. I Sverige avskaffades brottsrubriceringen 1948, men jag hoppas att Spanien behållit den.  

Under pandemin flydde livrädda miljardärer Manhattan i flock och isolerade sig bakom bommar och munskydd. Plötsligt verkade det som att New Yorks förfall till dött dollargetto hade brutits. Kanske kunde staden till och med blomma upp, när priserna fallit och fattigare, men intressantare människor, fick råd att flytta in. I dag grusar New York Times den förhoppningen. Miljardärerna är tillbaka — till och med fler än förut — men medelinkomsttagarna flyr staden. Det är en tidsfråga innan New York blir som San Francisco, som numera bara har två befolkningsgrupper: techmiljardärer och opiatberoende hemlösa. Ingendera är särskilt trevligt sällskap. 

Pengar är alltid ett problem, oavsett om man saknar dem eller andra har dem. Här i Skottland, för att inte tala om England, är klasskriget alltid vitalt. När Labourregeringen lyckades förbjuda rävjakten för nästan tjugo år sedan, handlade det förstås mindre om djurskydd och mer om att sätta åt överklassen. Det är väl också det som förklarar att frågan försvunnit, trots att jakten pågår ungefär som vanligt, i skydd av enkla kryphål. När klassmarkeringen var gjord kunde man gå vidare. Men vidare, vart? Svaret är antagligen rip- eller grousejakten. Argumenten för att förbjuda jakten är förstås knutna till miljön, men det är svårt att tro att arbetet för att hålla hedarna med grouse är värre för miljön än alla campingplatser, fotbollsplaner, lågpristempel och minigolfbanor som riktar sig till andra änden av klasskalan. 

Idén att försöka uppskatta vad invandringen kostar, eller möjligen tillför, är väl ett försök att uppväga för att ingen proposition om migration de senaste trettio åren har haft någon konsekvensanalys. Det är kanske bättre att göra konsekvensanalysen i efterhand än att inte göra den alls, men jag antar att alla de som såg till att det inte blev någon konsekvensanalys när den kunde ändrat något, kommer att protestera mot att den görs nu, när den inte kan ändra något. 

Ingen har varit så generöst uppmuntrande mot mig sedan jag i tonåren försökte mig på jazzdans, som min loader under dagens fem jaktpass här i högländerna utanför Inverness. Orsaken är nog densamma nu som då. Jag blev aldrig dansare. 

Lördag 

Ett problem med fågeljakt är att man inte rör sig på hela dagen, men ändå får aptit som om man genomfört ett triathlon. Har man dessutom en värd som både vill och kan laga mat, kräver två dagars jakt två veckors efterföljande bantningskur, eller något ditåt. 

I debatten om att P1 ska lägga ned det religiös-existentiella programmet Människor och tro saknas en aspekt helt och hållet, såvitt jag kan avgöra: är programmet något att ha? För mig har det alltid framstått som det perfekta religiösa programmet för moderna hedningar. Det finns alltid en liten biton av genans när de medverkande rör vid tro som går utöver Svenska Kyrkans KG Hammriga credo, alltid en suck av lättnad när de religiösa frågorna kan omformuleras i politiska eller ekonomiska termer. 

Hives blir det första bandet som spelar i Venezuela på åratal, läser jag. Jag önskar dem all framgång, alldeles oavsett att landet är en vänsterdiktatur som driver sin egen befolkning ur landet, svälter dem som är kvar, torterar och fängslar dem som protesterar och nu planerar ett fullskaligt anfallskrig mot Guyana, för att roffa åt sig mer olja. Jag är ingen större vän av kulturella bojkotter, men om Nicolás Maduro, diktatorn som talar med småfåglar, hade kallat sig höger hade vi redan haft upprop mot Hives i cirkulation. Kanske till och med en härlig julsingel med hela den svenska musikeliten i stil med Little Stevens Sun City. 

Det är en klen tröst att Penns rektor Liz Magill avgår, efter sin fega och flata hantering av antijudiska kampanjer på universitet. Det är inte bra för universitetens självständighet att rektorer tvingas bort av politiska skäl. Och problemet kvarstår på amerikanska och, i viss mån, svenska universitet: en djup antiisraelisk och antijudisk slagsida i stora delar av fakulteterna och bland studenter. Den drivs av postkolonial analys, en ideologi förklädd till vetenskap. Universitetsledningar kompromissade med sin självständighet redan när de lät den politiska mobben sätta tonen. 

Torbjörn Elenskys recension av tyskan Ulrike Herrmanns dödsdom över kapitalismen i Svenskan i dag är generös. Själv har jag svårt för denna romans med krigsekonomier och statlig ransonering, som vänstern i allmänhet och tyskar i synnerhet alltid verkar odla. Att tillåta privat äganderätt, men ge staten beslutsrätt över samhällets alla resurser, är ungefär som att idka demokrati i form av en enpartistat. 

Söndag 

I transit och jag förstår vad cykeldåren PM Nilsson menar när han efterlyser fler förbud, till moderata frihetskämpars ilska. Flygresor är som plastpåsar: de saknar värdighet och världen vore estetiskt och kanske existentiellt bättre utan dem, men det är svårt att klara sig utan dem. Vi mellanlandar kort i Amsterdam på väg till Köpenhamn. Det är alltid roligt att höra folk tala holländska. Det låter som tyskt rövarspråk. 

På många sätt är Sverigedemokraterna Socialdemokraternas främsta motståndare, alldeles oavsett vad Socialdemokraterna själva tycker. Att de gör sak av det är förstås ett sätt att syna Moderaternas vägval och limma Kristersson vid Åkesson. Lyckas det — det vill säga om Socialdemokraterna vinner nästa val — kommer det att bli ett nytt kapitel i Socialdemokraternas självförhärligande historia. Misslyckas det — det vill säga om det är nästa missgrepp som göder Sverigedemokraterna — kommer det att bli ett nytt kapitel i Socialdemokraternas eviga självrannsakan. 

Människans käkar krymper i rasande takt, rapporterar SvD och snart har vi inte rum för våra tänder, som förblir i samma storlek. Det kan bero på att vi inte tuggar som vi brukade, eller möjligen på att barnen inte ammas lika länge som förr. Å andra sidan rapporterade DN så sent som i oktober att mänskligheten blir allt dummare. Sjunkande IQ verkar särskilt gälla skärmhypnotiserade barn i västvärlden, samma barn som nu allt oftare behöver tandreglering för att få tänder och käke att passa ihop. Med lite tur matchas snart de krympande käkarna av krympande kranier, vilket åtminstone löser de estetiskt proportionerliga problemen. Tänder kan alltid dras ut. 

Måndag 

Någon har, ser jag i Expressen, filmat Ebba Busch när hon, direkt efter nobelfesten, beställer ett rejält mål mat på hamburgerrestaurangen Max. Om denna någon är en medarbetare vid partiledarens stab, angelägen om att kommunicera Ebba Buschs folklighet, vet jag inte, men jag har mina misstankar. Busch själv säger att hon ”är som Skalman” och måste äta var tredje timme. Förhoppningsvis gäller det inte nattetid. 

När jag talar med en bekant till partiledaren får jag förklarat för mig att Ebba Busch, förutom att hon har en imponerande ämnesomsättning, tränar minst en timme varje dag. Jag, som har ett betydligt mindre ansvarsfullt uppdrag, klarar knappt av att hitta en timme i veckan för den typen av aktiviteter. Om priset för att hitta sådan tid är att man måste äta mellan fem och åtta mål mat om dagen, beroende på sömnvanor, är jag rätt glad att jag har annat att göra. 

En ny flottör till den rinnande toaletten hade anlänt under våra dagar i Skottland. Den såg lika avskräckande högteknologisk ut som den trasiga, men till min egen häpnad lyckades jag installera den utan andra civila skador än ett par genomsura badlakan. 

Shane MacGowans begravning i fredags sändes direkt, men jag hade inte tid att se den förrän nu. En lätt surrealistisk tillställning, med bra musik, nattvard, dans och ett stort porträtt framme vid altaret av MacGowan med ett glas vin och en cigarett i högerhanden. Den mest rörande synen var MacGowans far, Maurice, som satt på främsta raden, uppenbart tagen. Med sitt vita skägg och långa vita hår såg han ut som urtypen för en irländsk bard, trots att han arbetat som kontorist hos butikskedjan C&A. 

Tisdag 

Betydligt kallare och fortfarande lika oskottat i Stockholm. Av någon anledning är stadens alla reklamtavlor fulla med reklam från EU, som försäkrar oss att ”You are EU”. Om det verkligen stämmer måste jag ha glömt att jag beställde den här kampanjen. 

Eftersom Fokus egen poddstudio inte är färdigbyggd fick Cecilia Garme hastigt finna ett alternativ och det blev Tidningen VI:s studio i Münchenbryggeriet. Det är åtta år sedan jag skrev i VI och jag hade nästan glömt bort det. Mitt bidrag var en rätt rolig form som bestod i att reda ut kuriosakunskap om allt från blåvalshjärtan till uttrycket ”stiff upper lip”. Som alla bra idéer var den stulen. Den gången från engelska QI. 

Man vet aldrig vilka avslöjanden man kommer att få ta del av på Fokus eklektiska julmiddag. Det här året fick jag, framåt småtimmarna, beskrivet för mig hur en av kyrkans mest kända och politiskt inkännande personligheter gjort frejdigt direkta sexuella närmanden mot två — den ena en kvinna, den andra en man — av mina kamrater vid bardisken. Även om det var länge sedan jag lämnade Svenska kyrkan kände jag ändå viss stolthet över att statskyrkan, åtminstone i detta avseende, inte hamnat helt i skuggan av katoliker och frimicklare. 

Onsdag 

Det är 23 grader varmt i Syrakusa, enligt Yr, denna Luciadag. Där, i katedralen som i själva verket är en tillbyggnad på ett grekiskt tempel, köpte vi för några år sedan vårt silverglänsande Luciahelgon, komplett med dolk i halsen. I Stockholm är det minus fyra, eller så, och den fuktiga kylan tränger igenom alla kläder. 

Redan i våras kunde jag konstatera att jag inte heller i år är med på listan över Sveriges lite drygt 540 miljardärer. I dag listar DN de ICA-handlare som fått störst utdelning förra året och jag påminns åter om att den dödsdömda bransch som jag ägnat mitt yrkesliv åt i gengäld inte ens förmår att skänka mig en anständig Ferrari. Man förstår hur de kände sig vid sista skiftet på Kockums varv. 

Årets Luciakonsert, Från mörker till ljus, i Engelbrektskyrkan börjar med en sådan kaotisk orgelskräll i mörker att barn, inklusive vårt barnbarn, blir rädda och måste ledsagas ut. Inför kvarglömda mor- och farföräldrar skrider till slut ändå Lucia fram och kören klämmer i med de barnvänliga sångerna. 

Torsdag 

Att höra vår nya statsepidemiolog, Magnus Gisslén, berätta i radio att vi bör tvätta händerna med tvål och vatten för att undvika smitta, slår nästan an en nostalgisk sträng. Jag anar att smittskyddsexperterna, i de nya rapporterna om Covid, influensa och kräksjuka, får en viss lindring från sin abstinens. I ett par år stod de mitt i rampljuset. Lika plötsligt försvann de. Det kan inte ha skett utan konsekvenser. 

Jag tycker jag har tvättat händerna i tid och otid, men förkylningen slår till ändå, till priset av en alternativ glögg och en middag med vänner, som båda måste avbokas. Arbetet blir man inte av med: studion budar en mikrofon så att jag kan delta i säsongens sista Fokuspodd. 

En vänlig läsare gör mig uppmärksam på att Liberalerna anser att miljöministern, Romina Pourmokhtari, händelsevis liberal hon också, är den som sett till att det blev ett ”historiskt klimatavtal” i Dubai. Några ytterligare detaljer om på vilket sätt hon spelat denna avgörande roll kan inte Liberalernas presstjänst bistå med. 

En intressantare fråga är möjligen vad det här avtalet egentligen har för betydelse. Av det lilla jag sett skrivet om saken tänker jag mig att det har ungefär samma tyngd och betydelse som ett värdegrundsdokument på valfri svensk arbetsplats. Möjligen en aning mindre tyngd, eftersom folk som bryter mot värdegrundsdokument riskerar att rensas ut, till skillnad från dem som bryter mot klimatavtalet – vilket antagligen samtliga undertecknare, med något undantag, kommer att göra. 

***

Läs även: Jag undrar alltid vad barnen gör hela eftermiddagen

Läs även: Är Greta Thunberg på väg att bli en reaktionär pinsamhet för sin egen rörelse?