Cool Britannia – inte längre

Det låg tidigare ett skimmer över Storbritannien. Men brexit och coronahanteringen har tagit udden av ”coolheten”.

Cool Britannia, kommer ni ihåg? Vi åkte dit och gick på krog, kollade kläder, insöp atmosfär. Vi gjorde vårt bästa för att försöka förstå, inte minst språket. Hur uttalas egentligen Mall, i Pall Mall? Allt engelsmännen rörde blev till guld, om det inte var guld innan. Men just som vi lärt oss att det inte heter ”mål”, utan just ”mall” skulle de brexa sig. Ok, hälften av folket ville aldrig vara i EU, ”the continent”. Men så bra, lämna, var er själva. Lite sårande kanske, men de är ju så excentriska, ”the english”. Nu tror man varken ögon eller öron när man försöker ta sig till de brittiska öarna. Ni vet väl om att ni två dagar innan ni ska flyga in, ska beställa ett covid-test? Testningen går till så att ni uppger vilken adress i UK som ni kommer att vara på två dagar efter landning. I klartext, de låter dig komma in med covid men vill gärna känna till din smitta så att de kan spåra vilka du smittat under dina två dagar på engelsk jord. Andra länder vill ha ett negativt covid-test innan de låter dig kliva på planet. Vilket låter mer praktiskt? Som ett tillägg, hotellportieren kunde upplysa om att han hade ett gäng test liggande på kontoret, test ingen tagit och får vi förmoda ingen heller åkt dit för att inte ta. Spel för gallerierna, någon? Eller helt enkelt en hjälpande hand till testindustrin?

Från början fanns något av fake news över den brittiska pandemistrategin. Lite covid ska väl en engelsman tåla, typ. Sen blev Boris sjuk, det vill säga det blev allvar. En kompis med lägenhet i London hörde att det ringde på hans karantändörr, bakom vilken han satt utan att vara sjuk, bara för att reglerna sa så. Utanför stod en myndighetsperson för att kolla att han verkligen satt där han skulle, i karantän. Lite Kina, på den. Corona på allvar, och ändå inte riktigt på riktigt.

Vi gick till Boots, man vill ju gärna skaffa handsprit. Den manuella kassan var stängd. Den digitala kassan var hur öppen som helst men för att scanna varorna krävdes en kasse att placera på rätt ställe. Kassarna var slut. Det blev ingen handsprit och inget annat på Boots heller. Marknaden satt ur spel på grund av kassebrist. Tankfullt kryssande mellan sophögar i gathörnen, undvikande de talrika Rolls Roycen i gatan, försökte vi förstå vad som håller på att hända.

Var det en slump att British Airways gate i Köpenhamn var totalt underbemannad? Eller berodde köerna på att engelsmännen nu kräver en myriad ifyllda formulär om dig, dina närmaste och dina planer för att ens titta på din biljett? Hur kom det sig att flighten var ombokad minst två gånger och slutade med en olidligt tidig avgång?
Tidskriften Tatler, wannabe överklassens pålitligaste vän, och grundad 1709 skriver i senaste numret om en så hopplöst nyrik kille att han redan tröttnat på att tjäna pengar. ”Earning a million quid doesn’t really excite me.” Så pass. Inget att lära sig om det som gjorde England så speciellt. Det låg ett skimmer över Britannias dagar, i och för sig ibland skymt av koldamm och rök. Nu vet man bara en sak, Britannia har blivit uncool.

Text:

Toppbild: Matt Dunham/AP